• Hundar och förare med röda prisrosetter framför svenska flaggor i en hall.
    Tänkvärda hundnytt

    Silas och Sverige tog dubbla VM-guld

    Silas var nio år när han och Solveig Nyvold blev världsmästare i Rallylydnad i danska Aarhus. De tog också guld med det svenska laget. I sin presentation inför mästerskapet beskriver Solveig glädjen i att resa med sin bästa vän, möta andra ekipage och arbeta med sportens svåra banor. Det ger medaljbeskedet en särskild värme. Här finns ett ekipage som redan har delat flera internationella tävlingsår och som nu får stå överst på ännu en prispall.

    VM avgjordes den 20 september och Svenska Kennelklubben rapporterade de dubbla svenska gulden den 22 september. Silas, som heter Doubleuse Marlon Brandon i resultatlistan, slutade på 290,75 poäng tillsammans med Solveig. Tvåa blev Inita Kligina från Lettland med 289,50 och trea Trine Sartou Rasmussen från Danmark med 288,75. Marginalen till silver var alltså 1,25 poäng. Det säger något om hur nära varandra toppekipagen låg när hela mästerskapet skulle räknas samman.

    Fyra poäng till tvåan

    I lagtävlingen vann Sverige på 575 poäng före Tjeckien på 571 och Finland på 564,5. Arrangörens protokoll visar två banresultat för varje ekipage. Solveig och Silas fick 98,5 respektive 99,5, sammanlagt 198. Lisa Grönstedt Vilhelmsson och Sky nådde 191, och Lisa med Eldflammans Triton fick 186. De tre summorna ger tillsammans de 575 poäng som står som Sveriges lagresultat. Där blir det tydligt hur ett lagguld byggs av flera prestationer, även när en individuell vinnare får mycket av uppmärksamheten.

    Övriga svenska lagekipage var Kickan Nikolic med Troll, Red Royalty’s Magiska Million, och Monica Svensson med Ruinjo’s Bizz. Alma Ohlin med Lucky och Erica Rosendahl med Mhin fanns med som reserver. Maria Larsson var lagledare och Louise Moberg Örn assisterande lagledare. Lisa och Triton tog dessutom en individuell femteplats. Att hålla isär lagresultatet och den individuella sluttabellen gör det lättare att se båda framgångarna utan att förenkla bort resten av truppen.

    Olika erfarenheter i samma lag

    Bakom namnen finns olika vägar till samma mästerskap. Solveig berättar att hon och Silas började tävla internationellt 2023. Året därpå blev det individuellt VM-brons och nordiskt guld. Lisa och Triton vann VM 2024. För Troll var detta däremot det allra första mästerskapet. Han hade hunnit fylla två år efter landslagsuttagningen. Den blandningen gör laget intressant: erfarenhet från tidigare medaljer finns sida vid sida med ett ungt ekipage som möter mästerskapsmiljön för första gången.

    Jag tycker om att deltagarnas egna presentationer också handlar om det de vill uppleva tillsammans med hunden. Kickan lyfter precisionen och samarbetet, men också att hundens personlighet och entusiasm ska få synas. Det är en tanke värd att bära med sig hem till klubbträningen. Ett prydligt utfört moment kan vara roligt att se, men glädjen blir större när man också ser hunden som gör det. Föraren behöver kunna vara noggrann utan att hunden försvinner bakom ambitionen att få allt rätt.

    Ett VM-guld förändrar inte att arbetet utförs av en människa och en hund som behöver förstå varandra. Där finns något som känns nära även för den som aldrig tänker tävla internationellt. Man kan glädjas åt den egna hundens framsteg utan att jämföra varje träningspass med världseliten. Den här gången får vi också glädjas åt ett svenskt lagguld och åt Solveig och hennes nioårige Silas, vars gemensamma tävlingshistoria fick ytterligare ett mycket fint kapitel i Aarhus.

  • En kvinna sitter bredvid en brunvit hund med framtassarna över hennes ben, framför en svensk flagga.
    Tänkvärda hundnytt

    Phoenix fick ett program som passade honom – och EM-guld

    Ett trick kan vara imponerande och ändå vara fel val för den egna hunden. Det är en av de finaste tankarna i Felicia Uhres berättelse efter EM i freestyle i Karlskrona. Hon och Phoenix tog individuellt guld och var också med om Sveriges lagguld. När Hundsport intervjuar henne efteråt beskriver hon hur programmet byggs kring det som passar just Phoenix. Medaljerna är stora nyheter. Sättet hon talar om sin hund gör att det finns mer att stanna vid än placeringen.

    Mästerskapet arrangerades i Brinova Arena den 10–13 september. Hundsports intervju är daterad den 15 september och Svenska Kennelklubbens nyhet kom dagen därpå. De svenska gulden togs i freestyle. I den andra grenen, heelwork to music, vann Danmark både individuellt och i lag. Det är värt att hålla isär grenarna, eftersom de ställer olika krav på programmen även om båda förenar hundens arbete, förarens rörelser och musiken.

    Frihet med tydliga gränser

    I freestyle finns stort utrymme för varierade rörelser och arbete på avstånd. Heelwork to music bygger i större utsträckning på bestämda positioner nära föraren. I de internationella regler som arrangören hänvisar till ska minst 75 procent av ett freestyleprogram bestå av freestylerörelser. För heelwork to music är förhållandet omvänt. Friheten i freestyle innebär alltså inte att vad som helst är likvärdigt eller att hundens hälsa får riskeras för en effektfull rörelse.

    Samarbete och välbefinnande är ett eget bedömningsområde i samma regler. Där ingår att programmet ska framhäva hundens egenskaper och förmågor samt ta hänsyn till hälsa och säkerhet. Det ger en viktig bakgrund till Felicias val. Ett program behöver inte bli bättre för att man lägger till ett svårt trick som föraren tycker om. Rörelsen ska också fungera för hunden och passa in i det ekipaget faktiskt kan göra tillsammans.

    Phoenix behöver få vara Phoenix

    Phoenix är en border collie på snart fyra år. Felicia beskriver hans starka fokus men också hur hans intensiva blick, det som kallas eye i vallhundssammanhang, kan göra vissa detaljtrick svåra. Hon använder därför mycket arbete på avstånd när hon sätter samman programmet. Hon berättar också om ett rörelsemönster som syntes hos flera andra ekipage under EM, men som hon valde bort eftersom det inte passade Phoenix. Ett populärt trick fick helt enkelt stanna utanför deras program.

    Musiken väljer Felicia först. Därefter provar hon rörelser och kombinationer som fungerar för hunden. Programmet till The other side av Ruelle började de tävla med i april, och det utvecklas vidare när Phoenix lär sig mer. Det ger en bild av ett arbete som får förändras över tid. Ett färdigt tävlingsprogram behöver inte betyda att föraren slutar lyssna eller att varje ny idé måste genomföras bara för att den såg fantastisk ut hos någon annan.

    Jag tycker att just det valet är lätt att känna igen även långt från en mästerskapsarena. Man ser ett ekipage lyckas och blir sugen på att prova samma sak. Inspirationen kan vara härlig. Men den egna hunden behöver få sätta villkoren för vad man tar med sig hem. Att avstå från en rörelse kan vara ett omsorgsfullt och kunnigt beslut. Hunden behöver inte bevisa sitt värde genom att passa i någon annans program.

    Det svenska EM-resultatet är värt att fira, både Felicias och Phoenix individuella guld och lagets gemensamma framgång. Samtidigt hoppas jag att den del av berättelsen som handlar om anpassning får följa med ut till träningsplanerna. Det finns mycket glädje i att hitta ett sätt att arbeta där hundens styrkor får synas. I Karlskrona räckte det hela vägen till guld. För andra ekipage kan samma omsorg få betydelse i ett alldeles vanligt träningspass.

  • En person och en svartvit hund på en agilitybana med slalompinnar och en gul tunnel.
    Tänkvärda hundnytt

    Nocco debuterar på agility-SM

    Stenungsund tar för första gången emot svenska mästerskapen i agility. Till tävlingarna på Nösnäsvallen har 871 ekipage från hela landet anmält sig, rapporterar SVT den 29 juni 2024. Bland dem finns Caroline Karlsson och hunden Nocco från Vänersborg. Det är deras första agility-SM, och i reportaget berättar Caroline att hon vill känna in upplevelsen och glädjas åt att få stå på startlinjen.

    Runt tävlingsområdet finns husbilar och tält. Tävlingsledaren Ulrika Pettersson beskriver hur deltagarna kommer från såväl Kalix som Ystad och bor både på campingar i närheten och på mästerskapets egen camping. På plats finns också publik som upptäcker sporten. I reportaget gläds en ung åskådare åt hundarnas hopp och tunnlar. Det är ett mästerskap med många människor och hundar omkring banorna.

    Caroline och Noccos debut får mig att tänka på skillnaden mellan att längta efter ett mål och att faktiskt vara framme vid dagen. Länge kan man säga att man hoppas få vara med någon gång. När det sedan är dags blir allting konkret: platsen, starten och hunden man ska göra det tillsammans med. Att få stanna upp och känna glädje över att vara där behöver få räknas som något stort.

    Vi vet inte vilka förväntningar de andra deltagarna har. Någon kanske jagar en viss placering, medan en annan framför allt vill genomföra sina lopp på ett sätt som känns bra. Det finns utrymme att uppskatta olika mål även på ett mästerskap. Den som har arbetat länge för att komma dit behöver inte låna någon annans mått på vad dagen ska betyda.

    För hunden är det fortfarande samarbetet med den egna människan som behöver fungera. Vår förväntan får inte bli så stor att vi slutar se hunden framför oss. Vi kan vilja mycket och samtidigt vara beredda att anpassa oss efter hur hunden har det. Den omsorgen kan behöva visas när vi själva helst vill stanna kvar i tävlingskänslan och fortsätta prata om nästa lopp.

    Att bo och vistas nära många andra ekipage ställer också krav på hänsyn. Hunden som passerar en husbil behöver inte bli hälsad på av alla som sitter utanför. Någon som går undan med sin hund kanske söker lugn och ska få behålla det. Om vi frågar innan vi närmar oss och lämnar en tydlig väg förbi gör vi den gemensamma miljön lättare att använda.

    En åskådare som är ny i sporten kan ha helt andra frågor än den som tävlat länge. Varför går föraren just där? Hur vet hunden vilken tunnel som är rätt? Den nyfikenheten är värd att möta med tålamod. Ett enkelt svar kan öppna för ett nytt intresse. Vi som redan är förtjusta i hundsport behöver ibland minnas hur mycket som en gång var nytt också för oss.

    Och ibland räcker det gott att bli glad av att se en hund springa tillsammans med sin människa. Alla i publiken måste inte omedelbart kunna hålla reda på klasser, tider och placeringar. Glädjen kan få börja före regelkunskapen. Den som vill förstå mer kan fråga vidare när det finns en lämplig stund och någon som har tid att förklara.

    Reportaget fångar mästerskapet medan det pågår. Här finns ännu förväntan inför det som återstår, liksom glädjen över att få delta. Vi önskar Caroline och Nocco och alla de andra ekipagen fina dagar i Stenungsund. Förhoppningsvis får de med sig både erfarenheter från banan och minnen av människor som gjorde dagarna varmare att vara med om.

  • Fyra personer står med två hundar i en träningshall med grått golv.
    Tänkvärda hundnytt

    Trygg träning för Gävles och Valbos hundar

    En träningskväll med hunden borde få börja med förväntan inför det man ska göra tillsammans. För Gävle och Valbo brukshundklubbar finns också en oro kring själva träningsplatsen. P4 Gävleborg rapporterar den 14 maj 2023 att hallen som klubbarna använder återkommande drabbas av inbrott och skadegörelse. Lokalen saknar dessutom vatten och avlopp. Trots att klubbarna har vänt sig till kommunen syns enligt reportaget ännu ingen lösning. Från Valbo brukshundklubb framförs en önskan om att alla ska kunna känna sig trygga när de tränar.

    Det är sorgligt att en plats där människor vill göra något bra tillsammans med sina hundar ska förknippas med sådan oro. En fungerande träningslokal kan rymma många olika mål. Någon vill börja förstå hur en övning ska läras in. Någon behöver hjälp att få kontakt med sin hund bland andra ekipage. En annan har tränat länge och vill finslipa något svårt. Alla behöver kunna ägna uppmärksamheten åt hunden och arbetet framför sig.

    För hunden är människans närvaro en viktig del av den stunden. Vi behöver se när uppgiften blev begriplig, när en paus behövs och när det är dags att göra övningen enklare. Det är sådant vi vill kunna lägga vår omsorg på under träningen. Om man samtidigt måste fundera på om lokalen går att använda som tänkt, blir det ännu en sak att hålla reda på. De praktiska villkoren följer med ända fram till mötet mellan hund och människa.

    Den som tränar i en klubb är också en del av ett sammanhang. Det kan betyda att någon ser den lilla förbättring man själv nästan hade missat, eller hjälper till när man har fastnat. En hundägare som känner sig missmodig kan behöva få höra att det går att börja om med en mindre uppgift. Sådana samtal får lättare plats när det finns någonstans att träffas regelbundet. En lokal ger utrymme åt både övningarna och människorna runt dem.

    Bakom en klubbkväll finns dessutom arbete som sällan syns när själva träningen väl börjar. Utrustning ska kunna förvaras, tider behöver samordnas och någon måste ta ansvar för platsen. Vid skadegörelse tillkommer frågor som ingen hade tänkt använda sin fritid till. Vem undersöker vad som har hänt? Vad behöver ordnas innan nästa grupp kommer? Det är rimligt att känna både ilska och uppgivenhet när ett gemensamt engagemang möts på det sättet.

    Det gör också frågan om stöd viktig. När klubbar ber om hjälp behöver deras behov tas på allvar och kunna diskuteras konkret. Hur kan platsen bli säkrare? Vilka grundläggande funktioner behöver finnas? Vad går att göra nu, och vad kräver en längre plan? Det korta reportaget ger inget underlag för att bedöma kommunens ekonomi eller alla tänkbara lösningar. Däremot visar det tydligt att klubbarna har ett problem som de vill få hjälp att lösa.

    För mig väcker nyheten en önskan om att hundsportens vardag ska få större uppmärksamhet. Tävlingsresultat är roliga att läsa om, men möjligheten att träna börjar långt före en resultatlista. Den börjar med att en plats finns och fungerar, att någon orkar hålla verksamheten igång och att en ny deltagare kan känna sig välkommen. Där får också hundägaren som aldrig siktar på ett mästerskap en möjlighet att lära sig mer.

    Gävles och Valbos hundmänniskor ska kunna samlas kring det de kom dit för: hundarna. Det är den önskan som stannar kvar efter nyheten. Att få öppna dörren, hälsa på de andra och ge sin hund en stund av uppmärksamhet och meningsfull träning. En trygg träningsplats ger ett gemensamt engagemang bättre förutsättningar att fortsätta, också nästa vecka.