Lite plats på gångvägen
”Tack för att du gav oss lite plats. Då kunde vi båda gå vidare.”
Jag ser den andra hunden innan du gör det. Den kommer mot oss längs den smala gångvägen, med en människa tätt intill. Jag lyfter huvudet och saktar in. Du känner att jag ändrar takt och tittar framåt. Nu har du också sett dem. Vi har några steg på oss att komma överens om hur vi ska mötas.
Den andra hunden stannar ett ögonblick. Jag blir stående med blicken kvar. Det är lätt att fastna där när två kroppar närmar sig rakt framifrån och det inte verkar finnas någon annan väg. Du säger mitt namn, men jag behöver fortfarande hålla reda på hunden som är på väg hit.
Du visar åt gräskanten och börjar gå i en liten båge. Jag följer först med huvudet, sedan med benen. Det lossnar något när vi slipper stå mitt framför varandra. Nu kan jag känna lukten från marken igen. Du har hittat en plats där vi kan fortsätta vara på promenad medan de andra passerar.
Personen där borta ser vad vi gör. Hen kortar sin väg lite åt andra hållet och håller hunden nära sig. Vi får ett mellanrum som inte fanns nyss. Jag ser den andra hunden vända nosen åt sidan. Ingen av oss behöver bestämma vad hela mötet ska bli genom att stå kvar och titta rakt in i den andres ansikte.
Du blir inte kvar och pratar över mitt huvud när de har passerat. Först ser du efter vart jag vill gå. Jag tar några steg utmed kanten och stannar vid en lukt som jag tappade bort nyss. När jag är färdig hittar jag tillbaka till din sida. Det känns bra att få avsluta mötet med något jag själv kunde göra, i stället för att bara stå och vänta på nästa hund.
Jag är ibland nyfiken på hundar vi möter. Jag kan också vilja gå vidare utan hälsning. Det ena säger inte säkert vad jag känner nästa gång, på nästa plats. Jag tycker om när du ser efter hur jag faktiskt rör mig, i stället för att redan ha lovat någon att vi två ska gå fram och bli vänner.
Du hälsar kort på personen. Jag får nosa vid kanten medan deras steg går förbi. Det finns något skönt i att få vara med om ett möte som inte tar hela promenaden i anspråk. Jag behöver inte hålla kvar kroppen i beredskap när avståndet börjar växa igen. Jag kan undersöka min fläck och sedan vända mig mot dig.
När vi fortsätter säger du att det där blev bra. Jag hör på rösten att du menar oss båda. Kopplet hänger lätt, och jag får lust att öka takten lite. Det fanns ingen stor händelse att ta sig igenom den här gången. Två hundar gick åt varsitt håll och fick behålla platsen runt sina egna tassar.
Vid nästa sväng tittar jag bakåt en sista gång. De är redan en bit bort och verkar också ha hittat något att nosa på. Du följer min blick och står stilla tills jag vänder tillbaka. Sedan går vi. Jag bär med mig mindre av mötet än jag hade kunnat göra. Det lämnar gott om uppmärksamhet över åt den alldeles utmärkta busken framför oss.