• Flera personer med ryggsäckar går med hundar bland träd och mossiga stenar.
    Tänkvärda hundnytt

    Höstpromenader och hundmöten i Knivsta

    Två gemensamma novemberpromenader återstår i Knivsta Brukshundklubbs höstschema när vi skriver den 5 november 2026. Den 15 november går turen till Årike Fyris i Uppsala, med samling klockan 9.30 på parkeringen vid försöksgården. Klubben räknar med ungefär två timmar. Den 29 november är Morga hage planerat, också klockan 9.30, med cirka tre timmars promenad och samling i Morga, Uppsala.

    Promenaderna är kostnadsfria och öppna även för den som inte är medlem. Hundarna ska vara kopplade, och klubben ser helst att deltagarna avstår från flexikoppel. Vatten och skål till hunden samt ett sittunderlägg till fikastunden finns med bland arrangörens påminnelser. Kontrollera klubbens aktuella promenadschema före avfärd. Turer kan ändras, och vid kraftig blåst ställs de in med tanke på risken för fallande träd.

    För medlemmar finns också onsdagsträningar kvar under månaden. Höstprogrammet anger prova på personsök den 11 november, specialsök den 18 november och hundmötesträning den 25 november. Tiden är 19.00–20.00. Den första kvarten ägnas åt passivitet medan kvällens tema presenteras. Promenadernas öppna inbjudan och medlemskravet för onsdagsträningen är alltså olika saker att hålla reda på.

    Det är fint med möjligheter att vara ute tillsammans. En promenad i grupp kan ge en ensam hundägare sällskap och ett tillfälle att lära känna människor med samma intresse. Samtidigt behöver vi kunna säga hur vi och hundarna vill ha det. Att gå tillsammans behöver inte innebära att alla hundar ska hälsa på varandra eller gå så tätt att kopplen korsas.

    Det kan räcka att berätta att man vill ha lite avstånd. Den upplysningen behöver få tas emot vänligt, utan krav på en förklaring om hundens hela liv. Kanske håller ekipaget på att lära sig något, kanske behöver hunden mer utrymme just den dagen. Om gruppen kan ge plats blir det lättare för människan att fortsätta vara uppmärksam och för hunden att få en promenad som fungerar.

    Vi kan också tänka på hur vi passerar andra som använder stigen. Gruppen kan behöva samla ihop sig, göra en paus eller släppa förbi någon. Den mötande ska inte behöva gå igenom en vägg av hundar och koppel. Ett hej och en tydlig lucka gör ofta situationen enklare. Vänligheten riktar sig då både till den egna gruppen och till dem som råkar komma åt andra hållet.

    På hundmötesträning finns tillfälle att fråga och öva i ett planerat sammanhang. Det gör det möjligt att tala om vad man behöver hjälp med, i stället för att försöka lösa allt mitt under ett överraskande möte på trottoaren. Någon garanti för hur en bestämd hund kommer att reagera finns förstås inte. Men det är värdefullt att kunna söka stöd utan att behöva skämmas över att vardagen ibland är svår.

    Fikastunden får gärna vara trevlig för hunden också. Medan människorna pratar kan hunden behöva vatten, en torr plats att stå eller ligga på och utrymme från de andra. Vi som gärna förlänger ett samtal med ännu en kopp får hålla ett öga på sällskapet i kopplet. En hund som vill vidare brukar inte bry sig om att kaffet fortfarande är varmt.

    Det bästa med en gemensam tur kan vara att komma hem med en känsla av att ha fått vara med på sina egna villkor. Där har vi människor ett ansvar för stämningen. Vi kan fråga innan vi närmar oss, hjälpa till att ordna avstånd och låta någon gå i en annan takt. Då får både naturen och umgänget större möjlighet att bli det man längtade efter när man gav sig iväg.

  • En person håller fyra kopplade hundar i olika storlekar och möter en äldre person med en fransk bulldogg på en höstlig gångväg.
    Tänkvärda hundnytt

    En med flera hundar möter en med en

    Tänk dig ett hundmöte där en person kommer gående med flera hundar och ser ett annat ekipage längre fram. Redan på avstånd ber personen om lite mer plats. Den mötande har en liten hund och skulle kunna stanna vid en sidoväg en kort stund. Ändå fortsätter båda mot samma smala passage. Den lilla hunden lyfts upp, men mötet blir fortfarande ansträngt. Sådana situationer väcker en ganska enkel fråga: varför genomföra ett jobbigt hundmöte när det finns möjlighet att undvika det?

    Vi behöver kunna prata om det utan att genast bestämma att någon är en dålig hundägare. Att be om avstånd kan vara ett sätt att ta ansvar innan något händer. Den som gör det har kanske redan hunnit se att passagen blir för trång. Då är det olyckligt om själva begäran uppfattas som en förolämpning, fast det egentligen handlar om att få hundarna förbi varandra med mindre bekymmer.

    Vem har egentligen företräde?

    På en vanlig trottoar finns ingen särskild företrädesregel som ger den med en hund större rätt än den med flera. Inte heller får den större hundgruppen automatiskt bestämma. Någon högerregel eller vänsterregel avgör inte vilket av två mötande hundekipage som ska gå först. Trafikförordningens allmänna krav på omsorg och varsamhet gäller däremot, liksom att inte hindra eller störa andra i onödan. Antalet koppel är alltså ingen egen trafikregel.

    Men att något inte är en lagstadgad skyldighet betyder inte att det saknas anledning att göra det. Jag tycker att den som enkelt och säkert kan skapa utrymme bör hjälpa till. Finns en lämplig plats precis bredvid den ena personen kan det vara fullt rimligt att den stannar där medan den andra passerar. Man behöver inte gå rakt fram för att bevisa att man har lika stor rätt till trottoaren.

    Det kan vara lättare att tillfälligt gå åt sidan med en hund än att vända en hel grupp på en smal yta. Det behöver vi kunna säga utan att göra det till en regel om att ensam hund alltid ska väja. Den som har en enda hund kan också ha svårt att förflytta sig. Därför behöver vi titta på platsen och lyssna på varandra. Vad fungerar faktiskt här, med de här hundarna och människorna?

    Att vara ansvarig för sina egna hundar innebär också att försöka lösa situationen. Den med flera behöver samla sina hundar, hålla kopplen under kontroll och vara beredd att stanna eller vända. Men det ansvaret tar inte bort den andras möjlighet att visa hänsyn. Lagen om tillsyn över hundar och katter kräver tillsyn som förebygger skador och avsevärda olägenheter. Det gäller oavsett om man håller i ett koppel eller flera.

    En tidig fråga ger tid att hjälpa till

    Det är stor skillnad mellan att ropa när hundarna redan står nära varandra och att säga till medan det fortfarande finns gott om plats. Den tidiga frågan ger den mötande möjlighet att välja en annan passage, stanna en stund eller svara att det inte går att flytta sig där. Då finns chansen att ordna mötet tillsammans, innan båda har hunnit fram till den trängsta punkten.

    Att gå över vägen kan vara ett alternativ när det går att göra säkert. I andra fall är en sidoväg eller en bredare del av trottoaren bättre. Ingen ska behöva kliva rakt ut bland bilar eller backa nedför en besvärlig kant. Men när en enkel lösning faktiskt finns tycker jag att vi ska använda den. Några sekunders väntan är en liten sak jämfört med ett hundmöte som blir besvärligt för alla inblandade.

    Och den som ber om hjälp behöver vara begriplig. En vinkning kan missförstås. Ett kort besked om att hundarna behöver mer avstånd är lättare att uppfatta än irriterade gester. Om den andra svarar att den inte kan flytta sig får man söka en annan lösning. Om personen hjälper till hör ett tack också hemma där. Det gör skillnad att känna att man samarbetade, i stället för att någon kommenderade någon annan.

    Att lyfta upp en liten hund kan vara ett sätt att hindra direktkontakt. Det kan finnas goda skäl att göra det i stunden. Men trottoaren blir inte bredare av att hunden bärs, och det avstånd som efterfrågades har inte nödvändigtvis uppstått. De andra hundarna passerar fortfarande nära. Därför går det inte att utgå från att ett upplyft djur automatiskt gör den trånga passagen till ett fungerande hundmöte.

    Det är just detta som lätt glöms bort när man efteråt räknar upp vad man gjorde. Hunden kom upp i famnen, kopplet kortades eller man försökte gå snabbt förbi. Sådant kan ha varit försök att hantera situationen. Ändå är det rimligt att fråga om den över huvud taget behövde uppstå. Hade en kort paus på en annan plats kunnat ge alla mer utrymme, var det en möjlighet värd att ta.

    Utseende, signaler och den enskilda hunden

    För en hund som återkommande reagerar starkt just på fransk bulldogg kan ett sådant möte kräva extra avstånd. Den erfarenheten hos föraren behöver tas på allvar. Ingen behöver genomföra ännu ett svårt möte för att visa att det borde fungera. Frågan är hur man hjälper hundarna förbi varandra. Forskning om kortnosiga hundars ansiktsmuskler har visat anatomiska skillnader som kan påverka mimiken. Det är en möjlig del av förklaringen till att signaler ibland kan vara svåra att tolka.

    En mindre studie av hundmöten, med trettio hundar, fann vissa skillnader i reaktioner beroende på den mötande hundens huvudform. Samtidigt fann forskarna inte den generella skillnad i kommunikationsbeteende som de hade förväntat sig. Resultaten behöver därför läsas försiktigt. De ger inte grund för att påstå att fransk bulldogg som ras provocerar andra hundar, eller att utseendet ensamt förklarar varför ett möte blir svårt. Avstånd och själva situationen behöver också finnas med i bedömningen.

    Vi behöver alltså inte enas om exakt varför en hund reagerar för att kunna ge den mer plats. Den behöver inte heller hälsa på den mötande hunden. Min uppfattning är att en rimlig begäran om utrymme ska mötas med vilja att hjälpa när det går. En får vänta, en annan får passera och båda kan fortsätta sin promenad. Det är ett betydligt trevligare resultat än att hundarna får ta följderna av att vi människor inte kunde komma överens.

  • En svart hund i sele står vid sidan av en gångväg medan en ljus hund och en person närmar sig på avstånd.
    Citat och kloka ord

    Lite plats på gångvägen

    ”Tack för att du gav oss lite plats. Då kunde vi båda gå vidare.”

    Jag ser den andra hunden innan du gör det. Den kommer mot oss längs den smala gångvägen, med en människa tätt intill. Jag lyfter huvudet och saktar in. Du känner att jag ändrar takt och tittar framåt. Nu har du också sett dem. Vi har några steg på oss att komma överens om hur vi ska mötas.

    Den andra hunden stannar ett ögonblick. Jag blir stående med blicken kvar. Det är lätt att fastna där när två kroppar närmar sig rakt framifrån och det inte verkar finnas någon annan väg. Du säger mitt namn, men jag behöver fortfarande hålla reda på hunden som är på väg hit.

    Du visar åt gräskanten och börjar gå i en liten båge. Jag följer först med huvudet, sedan med benen. Det lossnar något när vi slipper stå mitt framför varandra. Nu kan jag känna lukten från marken igen. Du har hittat en plats där vi kan fortsätta vara på promenad medan de andra passerar.

    Personen där borta ser vad vi gör. Hen kortar sin väg lite åt andra hållet och håller hunden nära sig. Vi får ett mellanrum som inte fanns nyss. Jag ser den andra hunden vända nosen åt sidan. Ingen av oss behöver bestämma vad hela mötet ska bli genom att stå kvar och titta rakt in i den andres ansikte.

    Du blir inte kvar och pratar över mitt huvud när de har passerat. Först ser du efter vart jag vill gå. Jag tar några steg utmed kanten och stannar vid en lukt som jag tappade bort nyss. När jag är färdig hittar jag tillbaka till din sida. Det känns bra att få avsluta mötet med något jag själv kunde göra, i stället för att bara stå och vänta på nästa hund.

    Jag är ibland nyfiken på hundar vi möter. Jag kan också vilja gå vidare utan hälsning. Det ena säger inte säkert vad jag känner nästa gång, på nästa plats. Jag tycker om när du ser efter hur jag faktiskt rör mig, i stället för att redan ha lovat någon att vi två ska gå fram och bli vänner.

    Du hälsar kort på personen. Jag får nosa vid kanten medan deras steg går förbi. Det finns något skönt i att få vara med om ett möte som inte tar hela promenaden i anspråk. Jag behöver inte hålla kvar kroppen i beredskap när avståndet börjar växa igen. Jag kan undersöka min fläck och sedan vända mig mot dig.

    När vi fortsätter säger du att det där blev bra. Jag hör på rösten att du menar oss båda. Kopplet hänger lätt, och jag får lust att öka takten lite. Det fanns ingen stor händelse att ta sig igenom den här gången. Två hundar gick åt varsitt håll och fick behålla platsen runt sina egna tassar.

    Vid nästa sväng tittar jag bakåt en sista gång. De är redan en bit bort och verkar också ha hittat något att nosa på. Du följer min blick och står stilla tills jag vänder tillbaka. Sedan går vi. Jag bär med mig mindre av mötet än jag hade kunnat göra. Det lämnar gott om uppmärksamhet över åt den alldeles utmärkta busken framför oss.

  • En kopplad svartvit hund ser längs en grönskande stig mot en annan kopplad hund och dess förare längre bort.
    Citat och kloka ord

    Hundmöte på avstånd

    Du lät mig gå förbi. Jag behövde inte bli vän med någon just där.

    Hunden längre fram har redan sett oss när jag lyfter huvudet. Vi är på väg mot samma smala del av gångvägen, där buskarna kommer nära kanten. Jag saktar in. Du märker det innan kopplet har hunnit bli sträckt och flyttar dig lite åt sidan. Jag stannar med ena framtassen i gräset och ser på hunden som närmar sig. Den verkar mycket intresserad. Själv har jag ännu inte kommit längre än till att vilja veta hur nära den tänker gå.

    Människan i andra änden av det andra kopplet säger något glatt till dig. Du svarar vänligt, men fortsätter ut mot den öppnare biten av gräset i stället för att gå fram. Jag följer med dit. Nu finns det mer plats mellan oss och gångvägen. Den andra hunden kan passera utan att vi behöver ställa oss nos mot nos. Jag vrider huvudet efter den medan den kommer närmare och stannar sedan med sidan lite vänd mot ditt ben.

    Det blir en kort fråga om att hälsa. Jag hör rösterna och ser hur du skakar lite på huvudet medan du svarar. Du håller kvar handen där den varit, utan att börja föra mig framåt. Det gör det lättare att stanna här. Jag behöver inte både hålla reda på den andra hundens rörelse och försöka förstå varför min egen människa är på väg åt ett håll som jag själv inte riktigt vill gå just nu.

    Den andra människan nickar och går vidare med sin hund. Ingen har blivit ovän av att vi står kvar. Jag ser efter dem tills de hunnit en bit bort. Du väntar bredvid utan att genast börja prata för att få mig att titta åt ett annat håll. Till sist sänker jag nosen mot gräset. Där finns något som jag inte hann märka när vi först klev åt sidan. Jag undersöker det medan du låter kopplet fortsätta hänga löst mellan oss.

    Det finns hundar jag gärna vill komma fram till. Då kan jag bli så ivrig att du behöver hjälpa mig att inte rusa in i allting på en gång. Men det betyder inte att varje hund som dyker upp längs vår väg är samma sorts möte. Här var det trångt och vi kom rakt mot varandra. Jag behövde tid att titta innan något mer hände. Du verkade ha plats för den skillnaden, fast den andra hunden såg ut att ha bestämt sig betydligt fortare.

    När vi går tillbaka upp på gångvägen tar du inte in kopplet alldeles kort för att få mig nära knäet. Jag kommer ändå fram till din sida. Vi börjar gå och jag stannar till vid busken där vi nyss hade tänkt passera. Nu är den andra hunden längre bort, och jag får upptäcka något eget där den trånga delen slutar. Du ser dig omkring medan jag nosar. Vi behöver inte ta igen någon förlorad sträcka bara för att vi stod stilla en stund.

    Du brukar gärna småprata med människor vi möter. Jag ser hur ansiktet blir annorlunda när du känner igen någon och hur fötterna kan stanna innan resten av dig riktigt har bestämt sig. Jag har inget emot att du har ditt sällskap också. Men ibland är det lätt att min del av hälsningen blir bestämd samtidigt, som om vi båda redan hade tackat ja. I dag kunde du svara vänligt utan att ordna ett möte åt mig som jag inte hade hunnit välja.

    Lite längre fram stannar vi vid en bänk. Jag behöver ingen stor belöning för att vi kom förbi den andra hunden. Det är skönt att få stå här, nosa vid kanten och se dig sätta dig ner en stund. Du låter handen vila nära knäet. Jag går fram till den och får en kort klapp innan jag vänder mig ut mot vägen igen. Det finns fortfarande mycket att titta på. Men just nu behöver inget av det komma ända fram till min nos.

    En hund passerar på andra sidan gräset medan vi sitter där. Jag följer den med blicken och ligger kvar. Det är ett annat avstånd och ett annat sätt att mötas än nyss mellan buskarna. Du tittar också dit, sedan tillbaka mot mig. Vi behöver inte gå närmare för att göra färdigt det som händer. Den hunden har sin väg, och vi kan få behålla vår plats vid bänken tills det är dags att resa sig igen.

    När vi fortsätter känner du igen en människa som kommer ut genom en grind. Jag känner också igen henne och får lite mer rörelse i kroppen. Hon stannar en bit ifrån oss medan du ser efter hur jag gör. Jag går fram med nosen först, tar emot handen och blir kvar en liten stund. Du håller reda på kopplet utan att dra mig in mot dig eller trycka mig närmare henne. Jag hinner hälsa färdigt och kan sedan komma tillbaka till din sida själv.

    Det här var något jag ville göra. Du ser skillnaden när jag vänder upp ansiktet mot dig och följer med efteråt. Vi behöver inte förklara den för varje människa som står i vår väg. Det kan räcka att du märker när jag söker mig fram och när jag hellre vill ha lite plats. Ibland kanske du behöver titta en extra gång. Jag behöver inte vara samma sorts sällskap i varje ögonblick för att du ska kunna gå ut och ha en trevlig promenad med mig.

    På vägen hem passerar vi platsen där vi klev åt sidan. Jag går längs kanten och stannar vid gräset en kort stund. Du står bredvid medan jag undersöker färdigt. Sedan fortsätter vi, utan att det finns något kvar där som vi måste lösa. Det blev ingen hälsning mellan buskarna. Det blev en paus vid bänken och en stund hos någon jag ville träffa senare. När du öppnar grinden hemma går jag in med dig, ganska nöjd med att vi fick välja de olika delarna av promenaden var för sig.

  • En stor grå hund står framför en kvinna i röd tröja, och längre ned syns hundar vid tält på en gräsyta.
    Tänkvärda hundnytt

    Stora hundar möttes i Sifferbo

    Ett tjugotal hundar, en hel del ben och människor som för en gångs skull slapp förklara varför deras följeslagare var så stora. Under helgen samlades irländska varghundar från olika delar av landet i Sifferbo i Dalarna. Hundarna mättes och bedömdes på utställningen. SVT Dalarna berättade om träffen den 31 augusti, och om Mister, som med sina 95 centimeter i mankhöjd var störst bland hundarna där.

    Han vägde 73 kilo. Sådana siffror gör det lätt att fastna vid storleken, särskilt för den som själv delar soffa med en hund som går att bära under armen. Men vid kopplets andra ände finns samma vardagliga frågor: Hur blir promenaden bra? Var kan hunden vila ostört? Finns det utrymme att mötas utan att någon behöver tränga sig förbi?

    En av deltagarna i SVT:s reportage berättade att människor brukar undra om hunden Folke är en häst eller en kalv. Det finns onekligen hundar som får omgivningens djursortering att arbeta övertid. En vänligt ställd fråga kan bli ett trevligt samtal. Samtidigt säger den något om hur mycket uppmärksamhet ett ovanligt utseende drar till sig, även när hunden och människan bara tänkt gå sin vanliga runda.

    En hundträff kan därför ha ett värde som inte får plats i bedömningsprotokollet. Där finns andra som känner igen situationerna. Man behöver inte börja varje samtal med en förklaring. Det kan finnas en lättnad i att få prata om själva hundlivet, bortom kommentarerna som följer med storleken.

    För oss som möter hundar på promenaden är träffen också en påminnelse om att nyfikenhet behöver få sällskap av hänsyn. Den som vill hälsa kan fråga människan först och sedan ge hunden möjlighet att avstå. Ett ja till en fråga om hundens namn är ingen automatisk inbjudan att böja sig över den eller samla hela sällskapet runt dess huvud.

    Det gäller förstås också den lilla hunden som knappt syns bakom ett par vinterstövlar. Kroppens storlek avgör inte hur mycket tillåtelse omgivningen har att ta kontakt. Ingen hund behöver vara tillgänglig för främmande händer för att göra en vanlig promenad godkänd.

    På en smal gångväg kan det bli ganska konkret. Två ekipage ser varandra, den ena människan stannar vid en bredare plats och låter den andra passera. Någon tar ett steg åt sidan i stället för att fortsätta rakt fram och hoppas att kopplen löser resten. Det är små handlingar, men de ger både hundar och människor mer utrymme att tänka.

    Storleken kan väcka osäkerhet även hos den som inte brukar vara hundrädd. Den känslan förtjänar respekt. Man måste inte gå fram och hälsa för att vara artig, lika lite som hundägaren behöver låta hunden hälsa för att verka vänlig. Ett lugnt avstånd kan vara det mest omtänksamma mötet den dagen.

    Nyheten från Sifferbo rymmer glädjen i att människor samlas kring ett gemensamt hundintresse. Den väcker också en tanke att ta med hem från utställningsplatsen: att få synas mycket är inte samma sak som att vilja bli uppmärksammad hela tiden. Efter måttband, bedömning och alla blickar ska även den allra största deltagaren få vara en hund som går hem med sin människa, i sin egen takt.

  • En kopplad brunvit hund står vid gångens kant medan en liten hund och dess förare är längre bort på gången.
    Citat och kloka ord

    Vi kan titta på avstånd

    Vi kan titta på avstånd. Den lilla behöver inte hälsa på mig.

    Jag ser den lilla hunden längre bort på gången och lyfter huvudet från gräset. Där går någon som jag inte känner. Den följer sin människa med korta steg och stannar till vid kanten innan de fortsätter åt vårt håll. Jag står kvar och tittar. Du har ännu inte sett vad som fångat min uppmärksamhet. Först när mitt huvud följer rörelsen vänder du blicken dit och låter dina egna steg bli långsammare.

    Vi har gått här många gånger. Jag vet var gången svänger och var det brukar finnas något att nosa på under buskarna. Nu får allting annat vänta. Jag vill veta vem som kommer. Den lilla lyfter nosen en kort stund, men vänder sedan tillbaka till marken. Jag tar ett steg ut från kanten. Du stannar bredvid mig och visar tillbaka mot gräset. Jag följer med, fortfarande med huvudet vänt åt samma håll.

    Där får vi plats att stå utan att vara mitt i vägen. Du håller kopplet i handen och jag försöker se förbi dina ben. Jag har inte tänkt göra något märkvärdigt. Bara gå fram, nosa lite och ta reda på vem den andra är. Så brukar jag vilja börja. Men du står kvar med kroppen vänd en aning från gången. När jag flyttar vikten framåt igen märker jag att vi fortfarande ska stanna här.

    Först blir jag ganska besviken. Vi såg ju varandra. Den lilla är kvar där borta, och det finns gott om tid att hinna fram. Jag tittar upp på dig och sedan tillbaka. Om jag står still en stund kanske du ändrar dig. Jag trampar om med tassarna och låter svansen röra sig. Du säger mitt namn och möter min blick, men handen visar samma plats som förut. Jag är tydligen välkommen att stå nära dig medan de andra kommer förbi.

    Jag är van vid att du också blir nyfiken när jag hittar något. Ibland följer du med fram och väntar medan jag undersöker. Då känner jag hur kopplet följer min rörelse och hur dina skor kommer efter. Nu blir du kvar. Jag försöker fånga din blick en gång till. Du ser på mig ordentligt och säger något lågt. Sedan tittar du mot den andra människan. Ni gör en liten hälsning till varandra utan att börja gå närmare.

    Den lilla stannar vid sin människas ben. Jag kan se huvudet när den tittar fram igen. Det är inte mycket till hälsning från det här hållet, men jag vet åtminstone att den har sett mig. Du låter mig titta medan du håller oss kvar vid sidan. När jag slutar luta mig framåt blir kopplet lösare mellan oss. Jag står fortfarande beredd, fast jag inte längre behöver vara på väg någonstans med hela kroppen.

    Efter en stund sätter du dig på huk och jag vänder mig mot handen som kommer ned. Du har inget gömt i den. Jag nosar på fingrarna och känner sådant som hör till oss. När du stryker mig över bröstet står jag nära en stund, men jag vrider öronen mot stegen på gången. Jag har inte glömt vem som är på väg. Det hjälper ändå att få vara hos dig medan jag väntar på något som inte riktigt blir som jag tänkte.

    Nu kommer de närmare. Jag rätar på mig och du reser dig bredvid. Den lilla går på andra sidan sin människa, och det finns utrymme kvar mellan dem och oss. Jag följer rörelsen med blicken. Några steg till, sedan skulle vi kunna vara framme vid varandra. Men den andra människan fortsätter gå. Du står kvar och jag blir kvar med dig. Jag hinner känna lite mer av lukten när de passerar, utan att någon nos behöver komma ända fram till min.

    Jag vänder mig efter dem. Den lilla tittar också bakåt en kort stund innan den följer sina egna steg igen. Nu har mötet visst redan varit. Vi såg varandra, väntade på varsitt håll och fortsatte sedan åt olika håll. Jag hade gärna gjort mer av det. Jag vet inte vad den lilla hade gjort om jag kommit fram. Kanske hade den nosat tillbaka, kanske hade den vänt bort huvudet igen. Härifrån ser jag bara hur den följer sin människa och sedan stannar vid något nytt längre bort. Det verkar finnas annat på deras promenad också. De fortsätter gå medan vi fortfarande står här och tittar efter dem. Du låter mig stå kvar och titta tills jag själv vänder huvudet mot dig. Då säger du något vänligt och börjar gå, och den här gången följer jag med utan att dröja.

    Vid busken längre fram stannar jag. Här finns en lukt som jag lämnade alldeles för hastigt tidigare, när den lilla kom i sikte. Du väntar medan jag undersöker den färdigt. Det är skönt att inte behöva skynda sig genom allt bara för att ett möte blev kortare än jag önskade. När jag lyfter huvudet är du där med handen vid sidan. Jag går nära en liten bit och låter nosen nudda dina fingrar innan nästa grässtrå fångar mig.

    Jag tycker om många av hundarna vi möter. Några känner jag på långt håll, och då blir jag glad redan innan vi har kommit fram. Andra luktar spännande för att de är nya. Det är lätt att vilja hälsa på allihop när det är jag som vill fram. Jag märker inte alltid lika fort när den andra hellre går vidare. Därför får du ibland vara den som stannar oss, också när jag själv tycker att promenaden borde ta en annan riktning.

    Du kan säga nej till själva mötet och ändå vilja ha mig nära. Det börjar jag känna igen i hur du står kvar, väntar och sedan går vidare tillsammans med mig. Jag får titta en stund, bli lite besviken och hitta något annat längs vägen. Den lilla har sin människa att följa. Jag har dig, med handen kvar i andra änden av kopplet. Vid nästa sväng tittar jag upp. Du ser mig och svänger med mig, och nu är det vår egen väg som känns mest intressant igen.

  • En svart labrador och en mindre strävhårig hund ligger med en bit gräs mellan sig i en trädgård. En grön boll ligger vid labradorens framtassar.
    Citat och kloka ord

    Du får vara min vän utan att vilja leka

    Du får vara min vän utan att vilja leka med mig.

    Jag hämtar bollen så fort du kommer genom grinden. Den gröna, som går att hålla i ena mungipan medan jag springer. Jag visar dig den från båda håll, för säkerhets skull. Du luktar på min kind, går förbi och lägger dig i gräset. Då blir jag stående med mitt mycket väl förberedda förslag. Jag hade redan räknat ut var du skulle försöka hinna i kapp mig.

    Vi har lekt här förut. Jag känner igen hur du brukar sänka framkroppen strax innan du far iväg, och jag är ganska bra på att hinna före till hörnet. I dag kommer ingen sådan rörelse. Du rullar över på höften och nosar på något nära tassen. Jag lägger bollen framför dig. Du tittar på den, sedan på mig. Jag tar upp den igen, lite långsammare nu.

    Det är svårt när man har längtat efter samma sak hela vägen ut genom dörren. Jag kan nästan känna svängen vid staketet i benen fast vi inte har sprungit. Jag vill få fart på dig, komma nära och försöka en gång till. Men när jag går ett steg fram vänder du huvudet åt sidan. Den här gången stannar jag. Bollen är fortfarande min att bära på. Du behöver inte följa med den.

    Jag går bort till vattenfatet. Du ligger kvar. Människorna sitter på altanen och pratar, och en av dem säger att vi visst tar det lugnt i dag. Jag dricker och ser efter dig över kanten. Du har inte gått undan bakom huset, dit jag inte kan se dig. Du har lagt dig mitt i vår trädgård, med ena örat vänt åt mitt håll.

    Efter en stund reser du dig. Nu händer det något vid vinbärsbusken som du vill undersöka. Jag kommer dit från andra hållet och nosar på marken en bit ifrån dig. Du gör plats utan att gå din väg. Vi följer samma lukt några steg och blir stående bredvid varandra. Jag hade glömt att det här också är något vi brukar göra tillsammans.

    Det känns annorlunda i kroppen nu. Jag behöver inte hålla utkik efter ögonblicket då du äntligen tänker börja leka. Jag kan nosa färdigt vid roten och sedan gå till hörnet själv. Där hittar jag bollen igen. Jag tar ett litet språng med den och tappar den nästan under mig. Du tittar upp. Om du tänkte skratta åt min teknik får du försöka göra det lite mindre tydligt.

    När jag lägger mig finns det en tom bit gräs mellan oss. Jag känner din lukt när vinden vänder och hör hur du tuggar lite på ett grässtrå. Ibland lyfter någon av oss huvudet, och den andra ser efter vad som hördes. Det är skönt att ha dig här. Jag hade nog känt mig mer ensam om jag hade sprungit runt dig hela tiden och väntat på ett svar som du inte ville ge.

    Du sträcker på ett bakben och din tass hamnar närmare min. Jag låter den ligga där. Jag behöver inte passa på att börja brottas bara för att du rör dig. Det finns något jag tycker om i att du kan somna en liten stund bredvid mig. Jag känner mig betrodd, fast jag inte har gjort något särskilt mer än att stanna kvar och låta dig vara.

    Så småningom kommer din människa med kopplet. Du sätter dig upp, ruskar på dig och kommer fram till mig innan ni går. Jag nosar längs din hals. Den här gången har jag ingen boll i munnen som du måste runda för att kunna hälsa. Vi står så en stund, nära och alldeles vanliga, innan grinden öppnas.

    Jag följer er med blicken till hörnet. Sedan går jag tillbaka och hämtar bollen. Jag vill fortfarande leka, och min människa har rest sig från stolen. Jag springer fram till henne med mitt förslag. Till nästa gång du kommer kan bollen få ligga vid dörren. Jag blir glad om du vill ha den. Jag blir glad när du kommer också.

  • En person med en blå anteckningsbok i knät sitter på en bänk bredvid en liten brun hund.
    Citat och kloka ord

    Kom ihåg det som gick bra

    ”Spara ett minne av det som fungerade. Vi gjorde ju det tillsammans.”

    Jag hittade rätt sko den här gången. Den som stod vid dörren i skymundan bakom stöveln. Du hade gömt en godbit där bredvid och jag letade mig fram alldeles själv. När jag vände mig om skrattade du med hela ansiktet. Det ljudet fick mig att springa tillbaka till dig fast jag redan hade fått det jag sökte.

    Först hade jag nosat åt ett helt annat håll. Du stod kvar och lät mig leta vidare. Jag behövde den tiden för att komma förbi det som luktade intressant vid mattkanten och hitta rätt bakom stöveln. När jag väl gjorde det blev du så glad att jag ville komma nära och dela den känslan. Den lilla saken hann bli stor för oss båda, fast vi aldrig kom längre än till hallen.

    Vi gjorde flera saker sedan. En del gick lätt. Annat blev rörigt, särskilt när du tog fram kopplet och jag blev så ivrig att jag snodde runt framför dina knän. Du tappade en vante och jag tog den. Den var mjuk och låg väl placerad för någon med min arbetshöjd. Du verkade tyvärr inte uppskatta initiativet.

    Jag lämnade vanten när du hjälpte mig att byta bort den. Sedan fick du ordning på båda händerna och kunde hitta spännet till kopplet. Det tog lite längre tid att komma ut än du hade tänkt. Ändå stod vi till slut på samma sida av dörren med vanten där den skulle vara. Vi hade lyckats reda ut ett litet trassel redan innan nästa dök upp.

    När vi kom ut mötte vi en hund vid den trånga passagen. Det blev skäll och trassel innan du fick oss åt sidan. Efteråt gick du fortare. Jag sneglade på dig men fick inget riktigt svar. Det var som om den där passagen hade följt med oss, fast vi redan var långt borta och hade mycket gott om plats igen.

    Jag tittar tillbaka en gång när avståndet blivit större. Den andra hunden är inte nära längre, men jag behöver fortfarande få ordning på det som nyss hände. Dina steg går fort och jag försöker följa. Det blir svårt att både hålla reda på dig och lyssna efter ljudet bakom oss. När vi kommer fram till den bredare vägen kan jag äntligen vända huvudet framåt en längre stund.

    Jag kan märka när något blir svårt mellan oss. Det sitter i hur du håller kopplet och hur du säger mitt namn. Jag går kanske närmare, kanske blir jag upptagen av marken. Men jag kan inte lägga fram den rätta skon från hallen och säga att du borde komma ihåg den också. Det som gick bra finns i kroppen, utan att jag kan berätta om det efteråt.

    Du kan behöva tänka igenom det som gick fel. Jag har också fått med mig något från den där passagen som vi behöver ta hand om. Men medan vi går vidare ser du kanske mindre av det jag faktiskt gör nu. Jag har vänt bort blicken från den andra hunden, nosat på marken och kunnat följa med runt hörnet. Det är små saker jämfört med det som blev högljutt. De finns här ändå.

    Du stannar vid en bänk. Där får jag nosa i gräset medan du rättar till vanten. Efter en stund säger du att vi i alla fall hade roligt innan vi gick ut. Rösten har fått tillbaka något jag känner igen. Jag kommer fram, sätter nosen vid din ficka och ser upp. Finns det mer av den där leken kvar hos dig?

    Jag får gå en bit fram och tillbaka i samma gräsfläck utan att vi försöker komma någonstans. Du står kvar vid bänken och tar några lugnare andetag. Det ger oss en stund då inget nytt behöver lyckas. Du kan sluta hålla reda på den trånga passagen och jag kan lyfta nosen utan att genast behöva fortsätta framåt. När du säger mitt namn den här gången är det lättare att vända sig mot dig.

    Du lägger en godbit på marken en bit ifrån. Jag hittar den direkt och kommer tillbaka. Nu ler du igen. Du begär inte att vi ska göra om det svåra för att bevisa något. Vi får hitta varandra i något enkelt, på en plats där jag kan få ordning på benen och se vad du menar.

    Godbiten ligger så att jag kommer åt den utan att tränga mig förbi något. Jag får leta, hitta och sedan se dig stå kvar när jag lyfter huvudet. Vi känner igen den här lilla följden från hallen. Du är med i det jag gör igen, och jag behöver inte undra över din tysta blick. Vi har fått en bra stund här också. Den behöver inte bli större för att vara värd att komma ihåg.

    Det som hände vid passagen försvinner inte för att vi har det bra här. Nästa gång behöver vi kanske ta en annan väg eller få mer hjälp att göra mötet lättare. Men jag vill gärna få vara hunden som hittade skon också. Jag är med dig under hela dagen, inte bara i den stund som du helst hade velat göra annorlunda.

    Du kan bära med dig båda delarna när vi går vidare. Det som behöver bli lättare och det som vi redan har hittat ett sätt att göra tillsammans. Om vi bara tar med oss trasslet blir det ont om plats för lusten att försöka igen. Jag vill gärna möta din hand nästa gång du stannar i hallen, nyfiken på vad vi ska hitta på där.

    På väg hem går vi förbi samma bänk. Du stannar till och jag tittar genast efter den lilla gömman vid benet. Du skrattar åt mitt minne. Sedan berättar du om skon en gång till, den här gången med din glada röst. Jag förstår inte varje ord, men jag hör att du har hittat tillbaka till oss där i hallen. Det känns bra att följa med hem till det.