En kopplad brunvit hund står vid gångens kant medan en liten hund och dess förare är längre bort på gången.
Citat och kloka ord

Vi kan titta på avstånd

Vi kan titta på avstånd. Den lilla behöver inte hälsa på mig.

Jag ser den lilla hunden längre bort på gången och lyfter huvudet från gräset. Där går någon som jag inte känner. Den följer sin människa med korta steg och stannar till vid kanten innan de fortsätter åt vårt håll. Jag står kvar och tittar. Du har ännu inte sett vad som fångat min uppmärksamhet. Först när mitt huvud följer rörelsen vänder du blicken dit och låter dina egna steg bli långsammare.

Vi har gått här många gånger. Jag vet var gången svänger och var det brukar finnas något att nosa på under buskarna. Nu får allting annat vänta. Jag vill veta vem som kommer. Den lilla lyfter nosen en kort stund, men vänder sedan tillbaka till marken. Jag tar ett steg ut från kanten. Du stannar bredvid mig och visar tillbaka mot gräset. Jag följer med, fortfarande med huvudet vänt åt samma håll.

Där får vi plats att stå utan att vara mitt i vägen. Du håller kopplet i handen och jag försöker se förbi dina ben. Jag har inte tänkt göra något märkvärdigt. Bara gå fram, nosa lite och ta reda på vem den andra är. Så brukar jag vilja börja. Men du står kvar med kroppen vänd en aning från gången. När jag flyttar vikten framåt igen märker jag att vi fortfarande ska stanna här.

Först blir jag ganska besviken. Vi såg ju varandra. Den lilla är kvar där borta, och det finns gott om tid att hinna fram. Jag tittar upp på dig och sedan tillbaka. Om jag står still en stund kanske du ändrar dig. Jag trampar om med tassarna och låter svansen röra sig. Du säger mitt namn och möter min blick, men handen visar samma plats som förut. Jag är tydligen välkommen att stå nära dig medan de andra kommer förbi.

Jag är van vid att du också blir nyfiken när jag hittar något. Ibland följer du med fram och väntar medan jag undersöker. Då känner jag hur kopplet följer min rörelse och hur dina skor kommer efter. Nu blir du kvar. Jag försöker fånga din blick en gång till. Du ser på mig ordentligt och säger något lågt. Sedan tittar du mot den andra människan. Ni gör en liten hälsning till varandra utan att börja gå närmare.

Den lilla stannar vid sin människas ben. Jag kan se huvudet när den tittar fram igen. Det är inte mycket till hälsning från det här hållet, men jag vet åtminstone att den har sett mig. Du låter mig titta medan du håller oss kvar vid sidan. När jag slutar luta mig framåt blir kopplet lösare mellan oss. Jag står fortfarande beredd, fast jag inte längre behöver vara på väg någonstans med hela kroppen.

Efter en stund sätter du dig på huk och jag vänder mig mot handen som kommer ned. Du har inget gömt i den. Jag nosar på fingrarna och känner sådant som hör till oss. När du stryker mig över bröstet står jag nära en stund, men jag vrider öronen mot stegen på gången. Jag har inte glömt vem som är på väg. Det hjälper ändå att få vara hos dig medan jag väntar på något som inte riktigt blir som jag tänkte.

Nu kommer de närmare. Jag rätar på mig och du reser dig bredvid. Den lilla går på andra sidan sin människa, och det finns utrymme kvar mellan dem och oss. Jag följer rörelsen med blicken. Några steg till, sedan skulle vi kunna vara framme vid varandra. Men den andra människan fortsätter gå. Du står kvar och jag blir kvar med dig. Jag hinner känna lite mer av lukten när de passerar, utan att någon nos behöver komma ända fram till min.

Jag vänder mig efter dem. Den lilla tittar också bakåt en kort stund innan den följer sina egna steg igen. Nu har mötet visst redan varit. Vi såg varandra, väntade på varsitt håll och fortsatte sedan åt olika håll. Jag hade gärna gjort mer av det. Jag vet inte vad den lilla hade gjort om jag kommit fram. Kanske hade den nosat tillbaka, kanske hade den vänt bort huvudet igen. Härifrån ser jag bara hur den följer sin människa och sedan stannar vid något nytt längre bort. Det verkar finnas annat på deras promenad också. De fortsätter gå medan vi fortfarande står här och tittar efter dem. Du låter mig stå kvar och titta tills jag själv vänder huvudet mot dig. Då säger du något vänligt och börjar gå, och den här gången följer jag med utan att dröja.

Vid busken längre fram stannar jag. Här finns en lukt som jag lämnade alldeles för hastigt tidigare, när den lilla kom i sikte. Du väntar medan jag undersöker den färdigt. Det är skönt att inte behöva skynda sig genom allt bara för att ett möte blev kortare än jag önskade. När jag lyfter huvudet är du där med handen vid sidan. Jag går nära en liten bit och låter nosen nudda dina fingrar innan nästa grässtrå fångar mig.

Jag tycker om många av hundarna vi möter. Några känner jag på långt håll, och då blir jag glad redan innan vi har kommit fram. Andra luktar spännande för att de är nya. Det är lätt att vilja hälsa på allihop när det är jag som vill fram. Jag märker inte alltid lika fort när den andra hellre går vidare. Därför får du ibland vara den som stannar oss, också när jag själv tycker att promenaden borde ta en annan riktning.

Du kan säga nej till själva mötet och ändå vilja ha mig nära. Det börjar jag känna igen i hur du står kvar, väntar och sedan går vidare tillsammans med mig. Jag får titta en stund, bli lite besviken och hitta något annat längs vägen. Den lilla har sin människa att följa. Jag har dig, med handen kvar i andra änden av kopplet. Vid nästa sväng tittar jag upp. Du ser mig och svänger med mig, och nu är det vår egen väg som känns mest intressant igen.