En brunvit hund i halsband och koppel sitter utanför träkanten till en boulebana.
Citat och kloka ord

Hund i halsband utanför boulebanan

Ni har tagit med bollar. Jag försöker bara förstå min uppgift.

Det skramlar i väskan när du lyfter den från golvet. Jag kommer ut i hallen för att undersöka vad vi ska göra. Du har redan mina saker i handen, så jag ställer mig nära och väntar medan halsbandet knäpps. Sedan tittar jag på väskan igen. Min boll brukar inte låta så där. Den låter mest när jag trycker på den, och då brukar du be mig att vänta tills vi har kommit ut.

Vi går till parken. Jag stannar vid ett träd och hinner läsa en stund innan vi fortsätter mot gruset. Där står en annan människa som du blir glad av att se. Jag hälsar också, med nosen mot den framsträckta handen. Sedan öppnar hon sin väska. Fler runda saker. Jag tittar från den ena väskan till den andra. Ni har alltså båda tänkt på bollar, men ingen av er har sagt ett ord till mig om det.

Den första blanka kulan rullar över gruset. Jag tar ett snabbt steg framåt och känner kopplet innan jag hinner längre. Du stannar med mig och visar åt sidan. Jag följer dig till gräset bakom träkanten. Där kan jag fortfarande se allt som händer. Du håller kopplet i handen och jag står bredvid ditt ben, medan kulan rullar färdigt utan min hjälp. Ingen springer efter den. Det här behöver jag titta närmare på.

Nu böjer sig den andra människan fram och kastar en till. Den landar med en liten duns. Båda tittar mycket noga på platsen där den stannar. Jag tittar också. Det ligger flera där nu, men ingen verkar särskilt angelägen om att få tillbaka dem. Du säger något och skrattar. Hon skakar på huvudet och svarar. Jag känner igen när ni har roligt tillsammans, även om själva leken hittills verkar sakna den del som jag brukar uppskatta mest.

Jag sätter mig. Det blir lättare att hålla reda på allt då. Dina skor står stilla intill mig och kopplet hänger löst mellan oss. Ibland hör jag ett litet metalliskt klick när kulorna möts. Då lyfter jag huvudet, beredd på att något mer ska hända. Men ni fortsätter titta mot samma fläck. Hemma hade jag åtminstone rullat iväg en av dem igen. Man får ju hålla igång leken om man vill att den ska räcka.

Efter en stund börjar det lukta mer intressant från gräskanten. Jag vänder mig bort och nosar bland stråna. Du flyttar handen så att jag får plats att undersöka marken utan att vi går närmare banan. Det är skönt att få göra något som jag begriper. Jag behöver inte hålla uppsikt över varenda kula. Rösterna finns kvar ovanför mig, och när någon skrattar tittar jag upp en kort stund innan jag fortsätter där jag var.

Plötsligt hör jag mitt namn. Jag kommer genast fram till ditt knä. Du har satt dig på huk och håller fram min egen boll, den mjuka som faktiskt går att bära. Den har legat i ytterfacket hela tiden. Jag tar den försiktigt ur handen och känner efter med tänderna. Där var den. Nu har jag åtminstone något att hålla reda på, och du får ägna dig åt de märkliga sakerna på gruset utan att jag behöver undra om ni har glömt mig.

Med bollen i munnen ställer jag mig tätt intill dig. Du har rest dig igen och den andra människan är upptagen med att räkna eller peka. Jag kan vänta en stund. Det går bättre när jag vet att du har tänkt på mig också. Ibland lägger du ned handen mot min nacke medan du fortsätter prata. Jag trycker mig lite närmare och står kvar. Sedan flyttar jag mig tillbaka till gräset och lägger bollen mellan framtassarna.

Du ser på mig när jag lägger mig ned. Jag möter blicken och släpper den igen. Vi behöver inte gå ännu. Jag har min boll här, du är nära och det finns en skuggig plats som räcker till hela mig. Jag hör människor längre bort i parken, men de kommer inte fram till oss. Någonstans skramlar en annan väska. Jag lyfter ena örat. Det verkar finnas fler som bär omkring på den här sortens bollar utan att låta någon hämta dem.

När ni till sist samlar ihop kulorna reser jag mig. Nu känner jag igen ordningen. Saker läggs i väskor, du ser efter att inget ligger kvar och vi säger hej då. Jag bär min boll en bit längs gången. Den andra människan vinkar och jag vänder huvudet, bara för att kontrollera om hon kanske vill följa med. Men hon går åt ett annat håll. Du och jag fortsätter mot den lugna delen av parken.

Här stannar du och sträcker fram handen. Jag lägger bollen i den, först lite motvilligt, sedan ordentligt när jag ser att du väntar. Du rullar den en kort bit över gräset inom kopplets räckvidd. Jag går efter, får tag i den och vänder genast tillbaka. Där. Nu gjorde du rätt. Du skrattar när jag trycker bollen mot handen igen, och jag får lust att göra om hela saken innan du hunnit ändra dig.

Vi håller på en liten stund. Jag hinner både bära, lämna och komma tillbaka, och du tittar på mig när jag gör det. Det var nog den blicken jag väntade på borta vid banan. Att få vara den du har roligt med också. Jag kan följa med och vänta medan du träffar någon annan. Men jag tycker särskilt mycket om när du sedan vänder dig mot mig och visar att nu finns det en stund som vi förstår på samma sätt.

På vägen hem stoppar du bollen i fickan. Jag nosar mot tyget och följer sedan dina steg. Det skramlar fortfarande i väskan, fast ljudet känns mindre viktigt nu. Jag har fått min tur. Hemma dricker jag och lägger mig där jag kan se hallen. Du ställer undan väskan och bollen hamnar på sin vanliga plats. Om du tar fram de blanka kulorna igen kan jag följa med. Du vet vilket ytterfack som behöver vara packat.