När rösten blev för skarp
”När det blev fel kan vi börja om lite mjukare.”
Det skarpa i din röst kommer plötsligt. Jag släpper det jag hade i munnen och stannar mitt i rörelsen. Du går fram för att ta upp saken från golvet. Jag backar undan, fast du redan har sänkt rösten. Kroppen har hunnit svara innan jag vet vad som händer efteråt.
Du säger mitt namn och klappar på benet. Vanligtvis går jag dit. Nu tittar jag på handen och blir kvar. Du verkar vilja få tillbaka den vanliga stunden direkt, men jag är fortfarande upptagen av den som nyss blev för stor. Det är svårt att både gå fram och hålla mig undan på samma gång.
Då slutar du kalla. Du plockar undan från golvet, ställer stolen på plats och sätter dig en bit ifrån. Ingen följer efter mig. Jag kan se var du har händerna och höra hur du andas. Det är inte mycket som händer, men för mig gör det skillnad att nästa rörelse inte redan är på väg mot min kropp.
Jag går till vattnet. Där dricker jag lite längre än jag behöver och står sedan kvar med nosen över kanten. Du säger något lågt från stolen. Jag känner igen orden dåligt, men rösten går att lyssna på igen. Den begär ingenting av mig just nu. Jag kan vända ett öra åt ditt håll utan att också behöva börja gå.
Det som blev svårt behöver få ta den tid det tar. Jag kan inte lägga bort känslan för att du ångrar tonen, även om jag gärna vill ha dig nära. Jag märker din vilja att göra det bättre när du låter mig behålla avståndet en stund och fortsätter röra dig på ett sätt som jag kan följa.
Stolsbenet skrapar till när du behöver flytta dig. Jag lyfter genast huvudet. Du stannar i rörelsen och låter mig se vad som händer innan du fortsätter. Sedan blir det lugnt igen. Jag står kvar den här gången. Det är i sådana små händelser jag börjar märka att vi har lämnat den skarpa stunden bakom oss. Jag behöver få upptäcka det med kroppen också, genom fler rörelser som går att följa och en röst som förblir densamma.
Efter ett tag går jag förbi stolen. Du sitter stilla. Jag stannar vid sidan och luktar på byxbenet innan jag går vidare. Det blir ingen stor återförening. Bara ett kort besök som får sluta där jag vill. När du låter mig gå utan att fånga upp mig vågar jag återvända en liten stund senare.
Den gången lägger jag mig en bit från din fot. Du säger mitt namn mjukt, men låter handen vara kvar. Jag sänker huvudet. Det är skönt att slippa välja mellan att ta emot en klapp och att stanna nära. Vi får vara i samma rum medan jag hittar tillbaka till hur det brukar kännas här.
Senare blir du tydligare med vad som får ligga framme och vad du behöver flytta undan. Jag kan gå runt utan att hamna i samma trassel igen. Du möter mig med din vanliga röst när jag kommer förbi köket. Jag stannar till och ser upp. Här kan vi få en annan början, utan att låtsas att den förra aldrig hände.