Lite rufs får också plats
”Jag är visst lite tokig ibland. Det är skönt att du låter mig vara det.”
Det ena örat har hamnat på fel håll och jag har gräs i pälsen. Du ser det när jag kommer fram och börjar skratta innan jag hunnit visa hur glad jag är. Då får jag ännu mer fart på svansen. Om du blir så där road av mitt utseende har jag tydligen gjort något rätt under min lilla tur över gräsmattan.
Jag har rullat mig. Först försiktigt över ena skuldran och sedan med större övertygelse. Det var svalt mot ryggen och skönt att sträcka ut benen på ett annat sätt. När jag reste mig blev hela pälsen full av luft. Jag sprang ett varv bara för att det fanns mer lust kvar i kroppen än det fanns anledning att stå stilla.
Du rättar till örat. Jag står kvar och tittar upp, beredd på nästa idé. Du säger något om att jag ser alldeles rufsig ut. Det låter vänligt. Jag kan höra när du tycker om det som nyss hände, även om du strax behöver få bort något som fastnat i pälsen. Det går att vara glad åt mig och ändå plocka en kvist ur svansen.
Jag vill inte behöva bli prydlig i kroppen varje gång jag blir lycklig. Ibland rör jag mig för mycket åt alla håll samtidigt. Ibland låter leken märkligt, eller så får jag för mig att bära min leksak i en vinkel som knappt lämnar någon sikt. Du kan hjälpa mig att ha det säkert utan att ta bort allt det som gör stunden rolig.
När du sätter dig på huk ute i gräset ställer jag mig med sidan mot dig. Du känner igenom pälsen och hittar ett frö som fastnat. Jag vrider huvudet för att se. Du håller det mellan fingrarna så att jag får nosa innan du lägger det åt sidan. Sedan kollar du resten. Nu börjar jag bli otålig, för leksaken ligger fortfarande där borta.
Du säger att vi är färdiga och släpper fram mig. Jag springer dit och hämtar den. Det känns bra när omsorgen har ett slut som går att känna igen. Jag kan komma nära, låta dig hjälpa mig och sedan återgå till att vara ivrig utan att varje litet rufs blir början på något nytt som ska rättas till.
Jag försöker ta mig förbi dig med leksaken på tvären och upptäcker att öppningen plötsligt blivit för smal. Du väntar medan jag backar och vrider huvudet. På andra försöket kommer jag igenom. Det är inte särskilt stiligt, men jag klarar det själv och du skrattar fortfarande lika vänligt.
Senare inne får pälsen den genomgång den behöver. Vi tar det lugnare då. Jag är trött efter allt springande, och du har sett till att jag kan stå bekvämt medan du arbetar. Det gör inget att jag ser ordentlig ut igen. Det fina var att jag fick röra mig, känna gräset och hitta glädjen med hela kroppen först.
När du lägger undan sakerna ruskar jag mig noggrant. Örat stannar som det ska den här gången, vilket nästan känns som en besvikelse. Du ler och öppnar vägen mot min bädd. Jag går dit med långa, nöjda steg. Under den välordnade pälsen finns fortfarande precis samma hund som fick dig att skratta där ute.