• En rufsig svartvit hund sitter bredvid en grå filt i ett vardagsrum.
    Citat och kloka ord

    Lite rufs får också plats

    ”Jag är visst lite tokig ibland. Det är skönt att du låter mig vara det.”

    Det ena örat har hamnat på fel håll och jag har gräs i pälsen. Du ser det när jag kommer fram och börjar skratta innan jag hunnit visa hur glad jag är. Då får jag ännu mer fart på svansen. Om du blir så där road av mitt utseende har jag tydligen gjort något rätt under min lilla tur över gräsmattan.

    Jag har rullat mig. Först försiktigt över ena skuldran och sedan med större övertygelse. Det var svalt mot ryggen och skönt att sträcka ut benen på ett annat sätt. När jag reste mig blev hela pälsen full av luft. Jag sprang ett varv bara för att det fanns mer lust kvar i kroppen än det fanns anledning att stå stilla.

    Du rättar till örat. Jag står kvar och tittar upp, beredd på nästa idé. Du säger något om att jag ser alldeles rufsig ut. Det låter vänligt. Jag kan höra när du tycker om det som nyss hände, även om du strax behöver få bort något som fastnat i pälsen. Det går att vara glad åt mig och ändå plocka en kvist ur svansen.

    Jag vill inte behöva bli prydlig i kroppen varje gång jag blir lycklig. Ibland rör jag mig för mycket åt alla håll samtidigt. Ibland låter leken märkligt, eller så får jag för mig att bära min leksak i en vinkel som knappt lämnar någon sikt. Du kan hjälpa mig att ha det säkert utan att ta bort allt det som gör stunden rolig.

    När du sätter dig på huk ute i gräset ställer jag mig med sidan mot dig. Du känner igenom pälsen och hittar ett frö som fastnat. Jag vrider huvudet för att se. Du håller det mellan fingrarna så att jag får nosa innan du lägger det åt sidan. Sedan kollar du resten. Nu börjar jag bli otålig, för leksaken ligger fortfarande där borta.

    Du säger att vi är färdiga och släpper fram mig. Jag springer dit och hämtar den. Det känns bra när omsorgen har ett slut som går att känna igen. Jag kan komma nära, låta dig hjälpa mig och sedan återgå till att vara ivrig utan att varje litet rufs blir början på något nytt som ska rättas till.

    Jag försöker ta mig förbi dig med leksaken på tvären och upptäcker att öppningen plötsligt blivit för smal. Du väntar medan jag backar och vrider huvudet. På andra försöket kommer jag igenom. Det är inte särskilt stiligt, men jag klarar det själv och du skrattar fortfarande lika vänligt.

    Senare inne får pälsen den genomgång den behöver. Vi tar det lugnare då. Jag är trött efter allt springande, och du har sett till att jag kan stå bekvämt medan du arbetar. Det gör inget att jag ser ordentlig ut igen. Det fina var att jag fick röra mig, känna gräset och hitta glädjen med hela kroppen först.

    När du lägger undan sakerna ruskar jag mig noggrant. Örat stannar som det ska den här gången, vilket nästan känns som en besvikelse. Du ler och öppnar vägen mot min bädd. Jag går dit med långa, nöjda steg. Under den välordnade pälsen finns fortfarande precis samma hund som fick dig att skratta där ute.

  • En rödbrun och vit långhårig hund rör sig över en gräsmatta framför ett ljust hus.
    Citat och kloka ord

    Fin päls och gräs mellan tassarna

    Jag vill följa med ut, även dagen efter badet.

    Du har fortfarande lite av min päls på ena ärmen. Jag känner lukten av gårdagens bad när du böjer dig ner och fäster kopplet. Du drar handen genom behänget på mitt ena framben, där allt ligger mjukt och utrett. Själv tittar jag förbi din axel. Dörren är öppen och gräset utanför är fullt av sådant som har hänt sedan jag var där sist.

    Det tog tid att bli så här fin. Först vattnet, sedan handdukarna och till sist det där långa arbetet när jag fick stå och vända på mig. Jag blev trött i benen och du satte dig närmare så att vi kunde ta en paus. Efteråt låg jag på filten medan du samlade ihop allt. Jag tyckte om hur din hand gled genom pälsen utan att stanna i något som drog. Och jag sov gott när vi var färdiga.

    Men nu är det en ny morgon. Det luktar fuktig jord längs häcken och någon har gått förbi grinden. Jag vill undersöka båda delarna, helst innan du hinner få för dig att vi ska stå kvar och beundra mig. När jag sätter ena tassen i gräset säger du mitt namn. Jag stannar och ser upp. Du tittar ner på mina ben, sedan på den blanka gången bredvid. Vi går där en bit.

    Jag följer gärna med dig, men nosen drar åt sidan. Det finns nästan ingenting att läsa mitt på plattorna. Jag hinner känna något från rabatten innan vi går förbi. Vid busken väntar jag ett ögonblick och vänder mig mot dig. Du stannar också. Det är lite svårt att visa hur mycket jag vill fram till just den där roten när hela jag samtidigt försöker vara följsam.

    Så böjer du dig ner och lossar kopplet innanför den stängda grinden. Du pekar mot gräset. Jag står kvar en sekund till, eftersom jag nyss inte riktigt förstod om jag fick. Sedan går jag fram med nosen nere. Det första jag gör är ganska stillsamt. Jag blir länge vid roten och flyttar ena framtassen för att komma åt från ett bättre håll. Du hade nog föreställt dig ett betydligt större jordarbete.

    När jag är färdig får jag fart i benen. Jag springer över gräsmattan och vänder tillbaka mot dig. Pälsen rör sig längs sidorna, öronen studsar och framtassarna landar någon annanstans än där du nyss ordnade dem. Det känns härligt att få använda hela kroppen igen. Jag tittar upp när jag kommer nära. Du skrattar och tar ett steg undan, för min svängradie är fortfarande mer hoppfull än noggrann.

    Jag vet inte hur mycket arbete du ser framför dig när du upptäcker grässtrået som fastnat. Jag vet hur det känns när din röst plötsligt blir försiktig så fort jag är på väg att göra något. Då börjar jag se efter dig innan jag sätter ner nästa tass. I dag behöver jag inte hålla reda på det. Du har satt dig på trappan och följer mig med blicken. Jag kan springa fram till dig utan att först försöka avgöra om jag har förstört något.

    Till slut stannar jag vid ditt knä och andas med öppen mun. Du plockar bort strået och stryker mig över sidan. Din hand är lika vänlig som den var när pälsen var alldeles nyordnad. Jag lutar mig närmare. Det tycker jag mycket om, att kunna komma till dig efter det roliga och känna mig lika välkommen som innan.

    Vid dörren finns handduken kvar. Du torkar tassarna, en i taget, och jag väntar medan du ser efter vad som följt med in från gräset. Det tar en stund. Jag är nöjd nog att stå stilla, och du har slutat låta bekymrad för varje nytt litet fynd. Vi känner igen det här arbetet, du och jag. Det hör också till vår morgon.

    Sedan lägger jag mig på filten. Jag luktar fortfarande lite av badet, men också av det jag har varit ute och gjort. Du går förbi och låter handen vila på min rygg. Jag lyfter huvudet så att du kommer åt under hakan. Här är jag igen, mjuk om pälsen och trött i benen av en mycket bättre anledning än i går.

  • En kvinna med en orange hundleksak gör ett sidosteg på gräsmattan bredvid en svart hund.
    Citat och kloka ord

    Lite fånig får man vara

    ”Du får gärna se lite fånig ut. Jag tänkte ändå bara leka med dig.”

    Du gör ett utfall åt sidan och låter ungefär som en leksak som fått slut på pip. Jag stannar mitt i språnget. Det där var oväntat. Sedan börjar svansen gå, för nu känner jag igen vad du menar. Du tänker leka, och du verkar beredd att ta ganska stora risker med din värdighet för att jag ska förstå det.

    Först hade du bara stått där med händerna i fickorna medan jag gick runt i gräset. Jag tittade upp ett par gånger utan att hitta något särskilt på gång. Sedan flyttade du ena foten och hela resten av dig kom efter. Det märktes genast. Du behöver inte hålla fram en leksak för att jag ska se när du plötsligt fått lust att göra något tillsammans med mig.

    Jag rusar en liten båge runt dig. Du vänder åt fel håll och hinner precis se mig komma förbi. Sedan gör du samma märkliga ljud igen. Vi har lekt snyggare än så här, men knappast mycket roligare. Jag kan se det i dina knän innan nästa rörelse kommer. De har slutat stå rakt och ordentligt och börjat vara med i hela saken.

    När jag kommer runt på din andra sida stannar jag och ser vad du tänker göra. Du hinner ta ett steg innan du upptäcker att jag inte längre är på väg. Då hejdar du dig också. Jag böjer framkroppen, väntar ett ögonblick och vänder sedan åt andra hållet. Du följer efter med en rörelse som börjar riktigt bra men slutar med att du får räta till ena skon.

    På andra sidan staketet går någon förbi. Du rätar genast på dig. Rösten blir vanlig, händerna försvinner in mot kroppen och jag får tvärstanna framför dina skor. Jag tittar upp. Vart tog leken vägen? Personen går vidare, men du står kvar som om det nyss fanns en väldigt god anledning till att stå så.

    Dina händer är plötsligt upptagna med att rätta till kläderna. Det verkar vara en mycket angelägen sak att göra precis när vi hade fått fart på leken. Jag går runt till sidan där jag kan se ditt ansikte bättre. Du tittar först ut mot vägen och sedan ner på mig. Jag står fortfarande här, redo att ta emot nästa av dina märkliga idéer när du känner dig färdig med det där.

    Jag väntar med vikten framåt. Det är inte lätt att behålla ett värdigt ansikte inför en hund som tydligt hört det där ljudet och dessutom vill höra det igen. Till slut ser du ner på mig och börjar skratta. Du tar ett steg bakåt. Där kom du tillbaka. Jag följer direkt, så att du inte ska hinna ångra dig.

    Det går fort att hitta tillbaka när du väl börjar igen. Jag behöver inte en ny förklaring till varför vi står på gräset. Dina knän böjs på samma sätt som nyss och jag känner igen rörelsen som fick mig att stanna till av förvåning första gången. Nu hinner jag svara direkt. Du får vända dig lite snabbare om du tänker ha en chans att följa med.

    Jag bryr mig inte om huruvida du ser skicklig ut. Jag tycker om att kunna locka fram rörelser ur dig. När jag stannar och du också stannar, när jag vänder och du upptäcker det, när vi får för oss samma sak nästan samtidigt. Det är spännande att känna att jag kan påverka vad som händer mellan oss, fast det var du som kom på att börja.

    Du försöker inte locka mig med dig långt bort varje gång jag närmar mig. Ibland stannar du så att jag får komma fram och bara vara vid dig. Sedan kanske jag själv gör en ny sväng som du kan svara på. Det är roligt att inte riktigt veta vem av oss som ska börja nästa gång. Jag kan föreslå något och upptäcka att du faktiskt har sett det.

    Du har en ganska dålig fint åt vänster som jag genomskådar varje gång. Jag följer den ändå ibland. Det kan få vara lite oklart vem som lurade vem, bara du fortsätter låta så där road. Vi behöver ingen som räknar poäng på andra sidan staketet. Just nu finns det gott om glädje i att vi båda har hittat lusten att försöka igen.

    Det blir nästan extra roligt när du märker att jag redan har väntat på dig åt andra hållet. Du skrattar mitt i försöket och måste stanna för att få tillbaka balansen. Jag hinner fram till ditt ben innan du är klar. Då får jag en hand vid sidan och vi står stilla tillsammans en stund. Ingen av oss verkar särskilt angelägen om att reda ut om någon vann den omgången.

    Efter ett tag blir mina svängar mindre. Jag kommer nära och nosar på din byxficka. Du hör hur jag andas och sätter dig på huk i gräset. Nu räcker det att få vara intill. Jag lutar bröstet mot ditt ben medan du stryker mig över sidan och försöker rätta till kläderna som hamnat på sned under alla dina lysande manövrer.

    Du låter pausen vara kvar. Jag behöver inte sätta fart på tassarna för att du ska fortsätta vara glad åt mig. Det finns gott om sällskap också här nere i gräset, när din andning börjar låta vanlig igen och jag kan nosa lite åt sidan. När du till slut reser dig följer jag med. Vi har lekt färdigt för stunden utan att behöva göra ett enda riktigt snyggt avslut.

    När vi går mot dörren passerar någon mer ute på vägen. Du hälsar helt normalt. Jag ser upp på dig, för jag vet vad du kan låta som när vi är själva. Vid trappan gör du det lilla ljudet en sista gång. Mina öron far åt ditt håll och svansen svarar direkt. Om du ville hålla det hemligt för omvärlden får du nog vara försiktigare med vem du berättar det för.

  • En man sitter på en låg stenmur med en trefärgad hund bredvid sig. En mobil ligger på bordet.
    Citat och kloka ord

    Det som inte kom med på bilden

    ”Vi kan ha en fin stund utan att någon annan får se den.”

    Du har hittat en vacker plats. Det tycker jag också, fast jag tror att vi har fastnat för olika delar av den. Du ser ljuset mellan träden. Jag har hittat något intressant intill roten där du vill att jag ska sitta. Nosen är på väg ner igen när du tar fram telefonen och säger mitt namn.

    Du ställer fötterna på ett nytt sätt och lyfter telefonen lite högre. Jag följer rörelsen, men marken finns kvar under nosen och vill bli undersökt. När du tittar ner på skärmen passar jag på att lukta igen. Sedan hör jag mitt namn ännu en gång. Vi har tydligen olika uppfattning om när vi är färdiga med just den här platsen.

    Jag vänder mig mot dig. Du flyttar lite åt sidan och säger namnet igen. Jag följer efter med huvudet, reser mig och går fram. Då skrattar du och säger att jag skulle stanna där borta. Vi provar igen. För mig har vi just påbörjat en ganska oklar lek där du vill ha min blick men blir förvånad när resten av mig också kommer.

    När jag kommer fram till dig sänker du handen. Då får jag syn på ditt ansikte igen och viftar lite med svansen. Du visar tillbaka mot roten och jag följer din rörelse dit. Jag kan gärna sätta mig en stund när jag förstår att det är det du vill. Men jag behöver hjälp att skilja mellan att bli inbjuden till dig och att ge dig en blick från andra sidan stigen.

    Du får en bild till slut. Jag sitter med ena örat åt ett ljud bakom oss och ser bara delvis åt ditt håll. Du tittar på skärmen och suckar något om örat. Det sitter där det sattes, kan jag meddela. För tillfället hade det dessutom ett ärende som var mer brådskande än att se symmetriskt ut.

    Örat vänder sig igen när ljudet fortsätter. Du tittar upp från skärmen och verkar till slut förstå att jag lyssnar på något. Vi står båda stilla medan det prasslar längre bort. Sedan tittar jag tillbaka mot dig alldeles av mig själv. Den blicken får du i samma ögonblick som du har telefonen på väg ner i fickan. Det var kanske synd om bilden, men du var åtminstone här och såg mig.

    Sedan stoppar du undan telefonen. Jag går genast tillbaka till roten. Du kommer efter, böjer dig lite och ser vad jag håller på med. Det finns säkert ingenting för dig att fotografera där. Ändå stannar du. Jag arbetar mig runt kanten medan dina skor följer med, långsamt nog för att jag ska hinna färdigt.

    Jag behöver inte sitta särskilt fint när du är med på det här sättet. Du kan se det mesta av mig ändå. Hur nosen följer barken, hur vikten flyttas när jag vill komma åt en annan sida och hur jag lyfter huvudet när jag är nöjd. Du får vara nära något jag själv tycker är intressant. Vi har hittat en stund att dela utan att först behöva bestämma hur den ska se ut.

    När vi börjar gå får jag plötsligt lust att leka. Jag tar några snabba steg, vänder och gör den där rörelsen med framkroppen som brukar få dig att vakna till. Du svarar med ett litet hopp åt sidan. Det var inte särskilt smidigt. Men nu har jag dig med mig, och jag tänker ta vara på tillfället.

    Du hinner lägga handen i fickan en gång, som av gammal vana. Sedan låter du den komma ut tom. Det är bra, för jag har redan vänt mig mot dig och väntar på svaret i dina ben. Om du stannar för att leta efter kameran hinner vi tappa takten. Nu flyttar du dig i stället, och jag kan följa med i den rörelsen precis när jag ville börja.

    Vi far runt på den öppna gräsplätten en stund. Du skrattar, jag vänder så hastigt att pälsen rör sig över ryggen, och ingen av oss stannar för att ordna till något. När du till sist blir stilla kommer jag nära och flåsar. Du böjer dig över mig med händerna mot knäna. Vi verkar båda behöva hämta andan.

    Till sist sätter du dig på huk och jag stannar vid dig. Jag är för nära för att få plats på den sorts bild du försökte ta nyss. En bit hund, lite jackärm och möjligen ena sidan av din sko är ungefär vad som hade kommit med. Härifrån går det däremot bra att känna handen som stryker över bröstet. Jag står gärna kvar tills vi båda vill gå vidare.

    Den stunden kommer jag gärna tillbaka till i kroppen: din rörelse som svarade på min, lusten att rusa en gång till och närheten efteråt. Jag kan inte spara den i din telefon. Jag kan bara märka att nästa gång vi kommer hit vill jag se om du tänker leka igen. Platsen har fått något av oss i sig nu.

    Du kommer att ha kvar en bild där jag sitter bland träden med örat vänt åt ett annat håll. Den visar en liten bit av promenaden, och det får den gärna göra. Resten behöver inte vara mindre värt för att det saknas på skärmen. Det fanns ju också ett par ganska misslyckade människohopp på den där gräsplätten. Jag tänker inte hålla dem emot dig nästa gång du får lust att prova.

    På hemvägen tar du upp telefonen för att se på bilden. Du visar den för mig, vilket är vänligt men möjligen en aning onödigt. Jag var där. Jag var också med om allt det som hände efteråt. När du stoppar undan den tittar jag upp på dig. Om du vill minnas det roliga kan vi kanske börja med en liten sväng åt sidan igen.