Det som inte kom med på bilden
”Vi kan ha en fin stund utan att någon annan får se den.”
Du har hittat en vacker plats. Det tycker jag också, fast jag tror att vi har fastnat för olika delar av den. Du ser ljuset mellan träden. Jag har hittat något intressant intill roten där du vill att jag ska sitta. Nosen är på väg ner igen när du tar fram telefonen och säger mitt namn.
Du ställer fötterna på ett nytt sätt och lyfter telefonen lite högre. Jag följer rörelsen, men marken finns kvar under nosen och vill bli undersökt. När du tittar ner på skärmen passar jag på att lukta igen. Sedan hör jag mitt namn ännu en gång. Vi har tydligen olika uppfattning om när vi är färdiga med just den här platsen.
Jag vänder mig mot dig. Du flyttar lite åt sidan och säger namnet igen. Jag följer efter med huvudet, reser mig och går fram. Då skrattar du och säger att jag skulle stanna där borta. Vi provar igen. För mig har vi just påbörjat en ganska oklar lek där du vill ha min blick men blir förvånad när resten av mig också kommer.
När jag kommer fram till dig sänker du handen. Då får jag syn på ditt ansikte igen och viftar lite med svansen. Du visar tillbaka mot roten och jag följer din rörelse dit. Jag kan gärna sätta mig en stund när jag förstår att det är det du vill. Men jag behöver hjälp att skilja mellan att bli inbjuden till dig och att ge dig en blick från andra sidan stigen.
Du får en bild till slut. Jag sitter med ena örat åt ett ljud bakom oss och ser bara delvis åt ditt håll. Du tittar på skärmen och suckar något om örat. Det sitter där det sattes, kan jag meddela. För tillfället hade det dessutom ett ärende som var mer brådskande än att se symmetriskt ut.
Örat vänder sig igen när ljudet fortsätter. Du tittar upp från skärmen och verkar till slut förstå att jag lyssnar på något. Vi står båda stilla medan det prasslar längre bort. Sedan tittar jag tillbaka mot dig alldeles av mig själv. Den blicken får du i samma ögonblick som du har telefonen på väg ner i fickan. Det var kanske synd om bilden, men du var åtminstone här och såg mig.
Sedan stoppar du undan telefonen. Jag går genast tillbaka till roten. Du kommer efter, böjer dig lite och ser vad jag håller på med. Det finns säkert ingenting för dig att fotografera där. Ändå stannar du. Jag arbetar mig runt kanten medan dina skor följer med, långsamt nog för att jag ska hinna färdigt.
Jag behöver inte sitta särskilt fint när du är med på det här sättet. Du kan se det mesta av mig ändå. Hur nosen följer barken, hur vikten flyttas när jag vill komma åt en annan sida och hur jag lyfter huvudet när jag är nöjd. Du får vara nära något jag själv tycker är intressant. Vi har hittat en stund att dela utan att först behöva bestämma hur den ska se ut.
När vi börjar gå får jag plötsligt lust att leka. Jag tar några snabba steg, vänder och gör den där rörelsen med framkroppen som brukar få dig att vakna till. Du svarar med ett litet hopp åt sidan. Det var inte särskilt smidigt. Men nu har jag dig med mig, och jag tänker ta vara på tillfället.
Du hinner lägga handen i fickan en gång, som av gammal vana. Sedan låter du den komma ut tom. Det är bra, för jag har redan vänt mig mot dig och väntar på svaret i dina ben. Om du stannar för att leta efter kameran hinner vi tappa takten. Nu flyttar du dig i stället, och jag kan följa med i den rörelsen precis när jag ville börja.
Vi far runt på den öppna gräsplätten en stund. Du skrattar, jag vänder så hastigt att pälsen rör sig över ryggen, och ingen av oss stannar för att ordna till något. När du till sist blir stilla kommer jag nära och flåsar. Du böjer dig över mig med händerna mot knäna. Vi verkar båda behöva hämta andan.
Till sist sätter du dig på huk och jag stannar vid dig. Jag är för nära för att få plats på den sorts bild du försökte ta nyss. En bit hund, lite jackärm och möjligen ena sidan av din sko är ungefär vad som hade kommit med. Härifrån går det däremot bra att känna handen som stryker över bröstet. Jag står gärna kvar tills vi båda vill gå vidare.
Den stunden kommer jag gärna tillbaka till i kroppen: din rörelse som svarade på min, lusten att rusa en gång till och närheten efteråt. Jag kan inte spara den i din telefon. Jag kan bara märka att nästa gång vi kommer hit vill jag se om du tänker leka igen. Platsen har fått något av oss i sig nu.
Du kommer att ha kvar en bild där jag sitter bland träden med örat vänt åt ett annat håll. Den visar en liten bit av promenaden, och det får den gärna göra. Resten behöver inte vara mindre värt för att det saknas på skärmen. Det fanns ju också ett par ganska misslyckade människohopp på den där gräsplätten. Jag tänker inte hålla dem emot dig nästa gång du får lust att prova.
På hemvägen tar du upp telefonen för att se på bilden. Du visar den för mig, vilket är vänligt men möjligen en aning onödigt. Jag var där. Jag var också med om allt det som hände efteråt. När du stoppar undan den tittar jag upp på dig. Om du vill minnas det roliga kan vi kanske börja med en liten sväng åt sidan igen.