Orden vi använder om hunden
”Berätta gärna vad som hände. Hela jag får inte plats i ordet besvärlig.”
Jag hör rösten från köket. Du berättar om promenaden för någon, och mitt namn kommer flera gånger. Sedan säger du besvärlig och drar efter andan. Jag ligger i dörröppningen. Det är något i hur du säger det som får mig att lyfta huvudet, men jag vet inte om du vill att jag ska komma.
Du kan behöva få berätta att du blev trött. Jag ser det på hur du sjunker ner och sparkar av dig skorna innan du fortsätter prata. Men jag vet inte om den där rösten gäller något som händer nu. Ska jag ligga kvar här eller har du sagt mitt namn för att du vill ha mig intill? Jag lyfter bröstet lite från golvet och väntar på vad som kommer härnäst.
Vid övergången stod en lastbil. Det pep från den, två män rörde sig bakom och vi skulle gå genom den smala luckan vid sidan. Jag stannade. Du gick framåt och sade att det bara var att följa med. Jag ville gärna komma till dig, men mina ben tog mig ett steg bakåt när ljudet började igen.
Jag hade hört ljudet redan innan vi kom fram. Du hade blicken på den lilla öppningen där det skulle gå att ta sig förbi. När jag började sakta in var vi på väg åt olika håll i något som du tyckte såg enkelt ut. Du såg en lucka mellan bilen och vägkanten. Jag såg rörelsen där framme och försökte öka avståndet från den.
Du fick vända med mig. Vi gick runt kvarteret och kom hem senare än du tänkt. Jag nosade ivrigt när vi väl hade kommit bort från bilen, så kanske såg det ut som om allt var glömt. Hos mig fanns lättnaden kvar i rörelsen. Det var skönt att marken runt oss åter hade plats åt mina tassar.
På den bredare gatan kunde jag få ner nosen igen. Jag behövde inte hålla blicken på det som rörde sig framför oss och kunde gå med en annan takt i kroppen. Du såg att jag plötsligt verkade intresserad av allt möjligt. För mig hörde förändringen ihop med att ljudet hade blivit svagare och vägen större. Det gick att välja ett steg utan att behöva gå rakt mot det som fick mig att backa.
När du pratar om det låter det som om promenaden bara bestod av den där vägran. Jag minns också gräskanten efteråt, där jag kunde vända mig mot dig igen. Jag minns hur jag följde dina steg genom den breda grinden och hur vi hittade den bekanta lukten vid hörnet. Vi kom faktiskt hela vägen hem tillsammans.
Om du berättar var jag stannade och vad som fanns runt oss går det att skilja den stunden från resten av promenaden. Då blir jag hunden som backade när lastbilen pep vid den smala passagen. Det finns något där att undersöka. Du kan fråga dig när jag började tveka och vad som gjorde det lättare att gå igen. Ett enda ord om hur jag är ger dig betydligt mindre att börja med.
Du sätter dig vid bordet. Jag går fram och luktar på byxbenet. Du lägger handen mot min sida av gammal vana, och då vågar jag stå kvar. Samma kropp som nyss inte kunde gå förbi lastbilen kan stå alldeles stilla hos dig här. Jag hoppas att du kan få med båda delarna när du försöker förstå mig.
Jag behöver inte kunna förstå hela berättelsen du säger vid bordet för att märka hur det känns att komma fram till dig. Du kan fortfarande vara trött på det som hände och ändå låta handen ligga lugnt mot mig. Jag står kvar en stund och går sedan tillbaka till dörröppningen. Här inne finns ingen lastbil att ta sig förbi. Vi får gärna bli färdiga med den promenaden innan nästa börjar.
Efter en stund berättar du lite mer för den andra personen. Om ljudet, den trånga vägen och att jag först försökte backa. Nu låter du fundersam i stället för arg. Jag lägger mig vid stolen. Det är lättare att komma till ro när din röst slutar bära med sig det som var svårt ute.
Den andra personen frågar något och du tänker efter innan du svarar. Du har börjat berätta om det som fanns på vägen, i stället för att försöka få in hela mig i samma beskrivning. Jag hör mitt namn igen, men nu kan jag låta huvudet ligga kvar. Tonen frågar efter något och jag behöver inte resa mig för att försöka reda ut om du fortfarande är missnöjd med mig.
Jag vill inte att du ska låtsas att allt alltid går bra. Vi har saker som vi behöver hjälp att reda ut. Men om du ser efter vad som faktiskt hände får jag större chans att visa dig något annat nästa gång. Du kanske upptäcker mitt stopp tidigare eller hittar en väg där jag inte behöver stå och tveka mitt bland alla ljud.
Du kan också se sådant som jag behöver få lära mig. Att vi tar en lugnare väg just nu betyder inte att allt som blev svårt är utrett. Det betyder att vi får börja någonstans där du kan visa och jag kan följa med. Nästa gång kanske du har lagt märke till mer av det som hände innan mitt stopp. Då kan vi ha en annan början än att stå mitt i luckan och försöka gå åt varsitt håll.
När du senare tar fram kopplet tittar du på mig innan du öppnar dörren. Jag kommer. Ute går vi mot den lugnare gatan, och jag får genast lust att undersöka kanten. Du säger mitt namn med din vanliga röst. Jag ser upp och är färdig att följa. Det finns mer av mig som gärna vill komma fram, om vi ger det lite plats.