-
Hunden bakom fåtöljen
Jag kom fram när du slutade ropa på mig.
Jag ligger bakom fåtöljen när du hittar mig. Här finns väggen på ena sidan och tyget på den andra. Jag hör dig komma in i rummet, men jag reser mig inte. För en stund sedan kom ett ljud utifrån som fick mig att lämna min vanliga plats. Nu lyssnar jag efter nästa. Du säger mitt namn och böjer dig fram. Jag ser din hand vid fåtöljens kant och trycker mig lite längre in.
Du hämtar leksaken som brukar få mig att komma springande. Den hörs mot golvet när du lägger ner den. Jag känner igen ljudet, men det hjälper inte just nu. Jag behöver fortfarande veta vad som händer utanför rummet. Du säger mitt namn igen och väntar på att jag ska göra något. Jag önskar att du kunde se att jag också väntar. Jag vill att det ska gå att höra skillnad på det som bara låter och det som kommer närmare.
Sedan sätter du dig ner en bit ifrån fåtöljen. Handen försvinner från öppningen. Du flyttar undan leksaken så att vägen ut är fri och blir kvar med sidan vänd mot mig. Jag kan se ditt ena ben och kanten på tröjan. Du sträcker dig inte efter mig igen. Det blir mindre att hålla reda på. Jag behöver inte längre följa både handen som kommer in och ljuden som kan komma utifrån.
En stund ligger jag alldeles stilla. Du rör dig lite på mattan och säger något med din vanliga låga röst. Sedan hör jag bara hur du andas. Jag flyttar fram hakan tills jag kan se mer av rummet. Där står skålen där den brukar och leksaken ligger kvar på samma ställe. Du har inte heller gått. När du vrider huvudet åt mitt håll stannar jag upp, men du låter blicken gå vidare igen.
Jag vet att du gärna vill ha mig nära. Det brukar jag också vilja. Jag kommer ofta innan du hunnit säga färdigt mitt namn och har inga större betänkligheter kring att ställa mig precis där du tänkte sätta foten. Därför kanske det blir svårt för dig när jag finns alldeles intill och ändå inte kommer. Men just nu är vägen från hörnet till ditt knä längre än den ser ut. Jag behöver få gå den utan att en hand möter mig halvvägs.
Till slut reser jag mig. Du sitter kvar när jag kliver fram förbi fåtöljens ben. Jag stannar vid mattkanten och nosar en stund innan jag går till skålen. Det känns skönt att dricka. När jag lyfter huvudet har du lagt handen på ditt eget knä. Jag går fram och nuddar fingrarna med nosen. Då svarar handen med en kort mjuk strykning över bröstet. Sedan stannar den igen och jag kan välja om jag vill bli kvar.
Jag lägger mig nära ditt ben med huvudet vänt mot rummet. Du flyttar dig försiktigt så att jag får bättre plats. Ett ljud utifrån får mig att lyfta huvudet igen, och du låter mig lyssna färdigt. Jag är inte redo för leksaken än. Den kan ligga där en stund till. Jag har kommit ut ur hörnet och hittat en plats där jag både kan vara nära dig och se vad som händer.
När du senare reser dig följer jag med ut i hallen. Där stannar du för att ta på dig koftan, och jag väntar vid dina fötter. Du ser ner på mig med den där blicken som brukar komma när du blir glad. Jag går nära medan du släcker lampan i rummet. Bakom fåtöljen finns fortfarande en plats om jag behöver den. Men du lät mig komma ut själv, och nu vill jag följa dig.
-
Orden vi använder om hunden
”Berätta gärna vad som hände. Hela jag får inte plats i ordet besvärlig.”
Jag hör rösten från köket. Du berättar om promenaden för någon, och mitt namn kommer flera gånger. Sedan säger du besvärlig och drar efter andan. Jag ligger i dörröppningen. Det är något i hur du säger det som får mig att lyfta huvudet, men jag vet inte om du vill att jag ska komma.
Du kan behöva få berätta att du blev trött. Jag ser det på hur du sjunker ner och sparkar av dig skorna innan du fortsätter prata. Men jag vet inte om den där rösten gäller något som händer nu. Ska jag ligga kvar här eller har du sagt mitt namn för att du vill ha mig intill? Jag lyfter bröstet lite från golvet och väntar på vad som kommer härnäst.
Vid övergången stod en lastbil. Det pep från den, två män rörde sig bakom och vi skulle gå genom den smala luckan vid sidan. Jag stannade. Du gick framåt och sade att det bara var att följa med. Jag ville gärna komma till dig, men mina ben tog mig ett steg bakåt när ljudet började igen.
Jag hade hört ljudet redan innan vi kom fram. Du hade blicken på den lilla öppningen där det skulle gå att ta sig förbi. När jag började sakta in var vi på väg åt olika håll i något som du tyckte såg enkelt ut. Du såg en lucka mellan bilen och vägkanten. Jag såg rörelsen där framme och försökte öka avståndet från den.
Du fick vända med mig. Vi gick runt kvarteret och kom hem senare än du tänkt. Jag nosade ivrigt när vi väl hade kommit bort från bilen, så kanske såg det ut som om allt var glömt. Hos mig fanns lättnaden kvar i rörelsen. Det var skönt att marken runt oss åter hade plats åt mina tassar.
På den bredare gatan kunde jag få ner nosen igen. Jag behövde inte hålla blicken på det som rörde sig framför oss och kunde gå med en annan takt i kroppen. Du såg att jag plötsligt verkade intresserad av allt möjligt. För mig hörde förändringen ihop med att ljudet hade blivit svagare och vägen större. Det gick att välja ett steg utan att behöva gå rakt mot det som fick mig att backa.
När du pratar om det låter det som om promenaden bara bestod av den där vägran. Jag minns också gräskanten efteråt, där jag kunde vända mig mot dig igen. Jag minns hur jag följde dina steg genom den breda grinden och hur vi hittade den bekanta lukten vid hörnet. Vi kom faktiskt hela vägen hem tillsammans.
Om du berättar var jag stannade och vad som fanns runt oss går det att skilja den stunden från resten av promenaden. Då blir jag hunden som backade när lastbilen pep vid den smala passagen. Det finns något där att undersöka. Du kan fråga dig när jag började tveka och vad som gjorde det lättare att gå igen. Ett enda ord om hur jag är ger dig betydligt mindre att börja med.
Du sätter dig vid bordet. Jag går fram och luktar på byxbenet. Du lägger handen mot min sida av gammal vana, och då vågar jag stå kvar. Samma kropp som nyss inte kunde gå förbi lastbilen kan stå alldeles stilla hos dig här. Jag hoppas att du kan få med båda delarna när du försöker förstå mig.
Jag behöver inte kunna förstå hela berättelsen du säger vid bordet för att märka hur det känns att komma fram till dig. Du kan fortfarande vara trött på det som hände och ändå låta handen ligga lugnt mot mig. Jag står kvar en stund och går sedan tillbaka till dörröppningen. Här inne finns ingen lastbil att ta sig förbi. Vi får gärna bli färdiga med den promenaden innan nästa börjar.
Efter en stund berättar du lite mer för den andra personen. Om ljudet, den trånga vägen och att jag först försökte backa. Nu låter du fundersam i stället för arg. Jag lägger mig vid stolen. Det är lättare att komma till ro när din röst slutar bära med sig det som var svårt ute.
Den andra personen frågar något och du tänker efter innan du svarar. Du har börjat berätta om det som fanns på vägen, i stället för att försöka få in hela mig i samma beskrivning. Jag hör mitt namn igen, men nu kan jag låta huvudet ligga kvar. Tonen frågar efter något och jag behöver inte resa mig för att försöka reda ut om du fortfarande är missnöjd med mig.
Jag vill inte att du ska låtsas att allt alltid går bra. Vi har saker som vi behöver hjälp att reda ut. Men om du ser efter vad som faktiskt hände får jag större chans att visa dig något annat nästa gång. Du kanske upptäcker mitt stopp tidigare eller hittar en väg där jag inte behöver stå och tveka mitt bland alla ljud.
Du kan också se sådant som jag behöver få lära mig. Att vi tar en lugnare väg just nu betyder inte att allt som blev svårt är utrett. Det betyder att vi får börja någonstans där du kan visa och jag kan följa med. Nästa gång kanske du har lagt märke till mer av det som hände innan mitt stopp. Då kan vi ha en annan början än att stå mitt i luckan och försöka gå åt varsitt håll.
När du senare tar fram kopplet tittar du på mig innan du öppnar dörren. Jag kommer. Ute går vi mot den lugnare gatan, och jag får genast lust att undersöka kanten. Du säger mitt namn med din vanliga röst. Jag ser upp och är färdig att följa. Det finns mer av mig som gärna vill komma fram, om vi ger det lite plats.