Citat och kloka ord
Voviga citat och kloka ord med tankar om hundlivet, omtanke och glädjen i det lilla.
-
Lite rufs får också plats
”Jag är visst lite tokig ibland. Det är skönt att du låter mig vara det.”
Det ena örat har hamnat på fel håll och jag har gräs i pälsen. Du ser det när jag kommer fram och börjar skratta innan jag hunnit visa hur glad jag är. Då får jag ännu mer fart på svansen. Om du blir så där road av mitt utseende har jag tydligen gjort något rätt under min lilla tur över gräsmattan.
Jag har rullat mig. Först försiktigt över ena skuldran och sedan med större övertygelse. Det var svalt mot ryggen och skönt att sträcka ut benen på ett annat sätt. När jag reste mig blev hela pälsen full av luft. Jag sprang ett varv bara för att det fanns mer lust kvar i kroppen än det fanns anledning att stå stilla.
Du rättar till örat. Jag står kvar och tittar upp, beredd på nästa idé. Du säger något om att jag ser alldeles rufsig ut. Det låter vänligt. Jag kan höra när du tycker om det som nyss hände, även om du strax behöver få bort något som fastnat i pälsen. Det går att vara glad åt mig och ändå plocka en kvist ur svansen.
Jag vill inte behöva bli prydlig i kroppen varje gång jag blir lycklig. Ibland rör jag mig för mycket åt alla håll samtidigt. Ibland låter leken märkligt, eller så får jag för mig att bära min leksak i en vinkel som knappt lämnar någon sikt. Du kan hjälpa mig att ha det säkert utan att ta bort allt det som gör stunden rolig.
När du sätter dig på huk ute i gräset ställer jag mig med sidan mot dig. Du känner igenom pälsen och hittar ett frö som fastnat. Jag vrider huvudet för att se. Du håller det mellan fingrarna så att jag får nosa innan du lägger det åt sidan. Sedan kollar du resten. Nu börjar jag bli otålig, för leksaken ligger fortfarande där borta.
Du säger att vi är färdiga och släpper fram mig. Jag springer dit och hämtar den. Det känns bra när omsorgen har ett slut som går att känna igen. Jag kan komma nära, låta dig hjälpa mig och sedan återgå till att vara ivrig utan att varje litet rufs blir början på något nytt som ska rättas till.
Jag försöker ta mig förbi dig med leksaken på tvären och upptäcker att öppningen plötsligt blivit för smal. Du väntar medan jag backar och vrider huvudet. På andra försöket kommer jag igenom. Det är inte särskilt stiligt, men jag klarar det själv och du skrattar fortfarande lika vänligt.
Senare inne får pälsen den genomgång den behöver. Vi tar det lugnare då. Jag är trött efter allt springande, och du har sett till att jag kan stå bekvämt medan du arbetar. Det gör inget att jag ser ordentlig ut igen. Det fina var att jag fick röra mig, känna gräset och hitta glädjen med hela kroppen först.
När du lägger undan sakerna ruskar jag mig noggrant. Örat stannar som det ska den här gången, vilket nästan känns som en besvikelse. Du ler och öppnar vägen mot min bädd. Jag går dit med långa, nöjda steg. Under den välordnade pälsen finns fortfarande precis samma hund som fick dig att skratta där ute.
-
Någon håller grinden åt oss
”En liten vänlighet får gärna följa med på promenaden.”
Grinden vill inte följa med dig. Du håller kopplet i ena handen och försöker få loss haspen med den andra. Jag står nära ditt ben och väntar på att öppningen ska bli stor nog. Det har samlats vatten precis där vi ska gå, så du flyttar fötterna flera gånger innan något egentligen händer.
Bakom oss kommer en person längs stigen. Jag vänder på huvudet och du ser genast lite mer jäktad ut. Du säger att hen kan gå före, men då stannar personen i stället vid grindens andra sida och hjälper till att lyfta den. Plötsligt kan du använda båda benen till att gå. Det verkade vara något du längtat efter.
Jag följer efter genom öppningen. Personen håller sig åt sidan och låter mig passera utan att sträcka fram handen. Det är vänligt på ett sätt som min kropp förstår direkt. Jag kan se var jag ska sätta tassarna, känna var du är och komma igenom utan att samtidigt ordna en hälsning i den trånga passagen.
Du tackar och får ett leende tillbaka. Sedan går vi åt olika håll. Det var inget stort möte, men jag märker hur du tar de första stegen efteråt. Du har sänkt axlarna. Kopplet ligger lätt i handen och du ser ner på mig med en liten min som gör att jag får lust att se upp en gång till.
Strax efter grinden behöver du knyta om ena skon. Du visar mig var jag kan stå medan du böjer dig ner, och jag väntar med nosen nära jackärmen. Ingen står bakom oss och försöker komma förbi. Du får bli färdig innan vi går. Jag tycker om skillnaden mellan den här pausen och trampandet vid haspen nyss. Vi står stilla igen, men nu finns det tid att göra det bekvämt.
Jag vet inte vad människor tänker om att hjälpa varandra. Jag kan känna skillnaden mellan en stig där vi hela tiden måste skynda undan och en där någon ibland ger oss en chans att komma fram i lugn och ro. Det lilla utrymmet följer med en bit efteråt. Jag får lättare att lägga nosen mot marken när du också har slutat spänna dig.
Längre fram möter vi någon med cykel vid en smal del av vägen. Nu går du åt sidan med mig innan vi hamnar nära. Vi står på en torr fläck och jag hinner undersöka en rot. Cyklisten glider förbi och nickar. Du nickar tillbaka. Jag är upptagen av annat, men jag uppskattar att vi slapp flytta på oss hastigt mitt i min undersökning.
På hemvägen kommer vi till grinden igen. Du ser efter åt båda håll innan du öppnar. En äldre person är på väg fram, så vi väntar och håller öppet. Jag står intill dig medan stegen passerar. Ingen kräver att jag ska göra något mer än att finnas där på min lilla bit av marken.
Sedan tar vi oss igenom. Den här gången har du redan kommit på hur grinden ska lyftas. Jag följer med och nosar efter lukten av våra egna tidigare steg. Du säger att det blev en fin promenad. Jag slår svansen mot ditt ben. Det fanns en del som var svårt att öppna, men det blev ganska gott om plats för oss längs vägen.
-
När rösten blev för skarp
”När det blev fel kan vi börja om lite mjukare.”
Det skarpa i din röst kommer plötsligt. Jag släpper det jag hade i munnen och stannar mitt i rörelsen. Du går fram för att ta upp saken från golvet. Jag backar undan, fast du redan har sänkt rösten. Kroppen har hunnit svara innan jag vet vad som händer efteråt.
Du säger mitt namn och klappar på benet. Vanligtvis går jag dit. Nu tittar jag på handen och blir kvar. Du verkar vilja få tillbaka den vanliga stunden direkt, men jag är fortfarande upptagen av den som nyss blev för stor. Det är svårt att både gå fram och hålla mig undan på samma gång.
Då slutar du kalla. Du plockar undan från golvet, ställer stolen på plats och sätter dig en bit ifrån. Ingen följer efter mig. Jag kan se var du har händerna och höra hur du andas. Det är inte mycket som händer, men för mig gör det skillnad att nästa rörelse inte redan är på väg mot min kropp.
Jag går till vattnet. Där dricker jag lite längre än jag behöver och står sedan kvar med nosen över kanten. Du säger något lågt från stolen. Jag känner igen orden dåligt, men rösten går att lyssna på igen. Den begär ingenting av mig just nu. Jag kan vända ett öra åt ditt håll utan att också behöva börja gå.
Det som blev svårt behöver få ta den tid det tar. Jag kan inte lägga bort känslan för att du ångrar tonen, även om jag gärna vill ha dig nära. Jag märker din vilja att göra det bättre när du låter mig behålla avståndet en stund och fortsätter röra dig på ett sätt som jag kan följa.
Stolsbenet skrapar till när du behöver flytta dig. Jag lyfter genast huvudet. Du stannar i rörelsen och låter mig se vad som händer innan du fortsätter. Sedan blir det lugnt igen. Jag står kvar den här gången. Det är i sådana små händelser jag börjar märka att vi har lämnat den skarpa stunden bakom oss. Jag behöver få upptäcka det med kroppen också, genom fler rörelser som går att följa och en röst som förblir densamma.
Efter ett tag går jag förbi stolen. Du sitter stilla. Jag stannar vid sidan och luktar på byxbenet innan jag går vidare. Det blir ingen stor återförening. Bara ett kort besök som får sluta där jag vill. När du låter mig gå utan att fånga upp mig vågar jag återvända en liten stund senare.
Den gången lägger jag mig en bit från din fot. Du säger mitt namn mjukt, men låter handen vara kvar. Jag sänker huvudet. Det är skönt att slippa välja mellan att ta emot en klapp och att stanna nära. Vi får vara i samma rum medan jag hittar tillbaka till hur det brukar kännas här.
Senare blir du tydligare med vad som får ligga framme och vad du behöver flytta undan. Jag kan gå runt utan att hamna i samma trassel igen. Du möter mig med din vanliga röst när jag kommer förbi köket. Jag stannar till och ser upp. Här kan vi få en annan början, utan att låtsas att den förra aldrig hände.
-
Låt bädden få vara en egen plats
”Jag tycker om att vara nära dig. Ibland vill jag ändå ha min bädd för mig själv.”
Du tror nog att jag sover. Jag ligger med hakan mot kanten på bädden och hör hur du sätter ifrån dig koppen. När du går förbi öppnar jag ögonen lite. Du böjer dig ner och stryker handen över mitt huvud. Jag tycker om dig, men just nu hade jag gärna velat behålla den där tyngden som var på väg ner i kroppen.
Du stannar kvar och kliar bakom örat. Jag vrider huvudet och lägger det längre in mot filten. Du skrattar åt hur sömnig jag är och ger mig en klapp till. Det är svårt att förklara ett litet nej när den som vill vara vänlig inte riktigt letar efter det. Jag kan bara flytta mig lite och hoppas att det märks.
Sedan reser du dig. Jag lägger ner hakan igen. Det tar en stund innan öronen slutar följa dina steg. Jag vill gärna kunna vila också medan du är vaken och finns i rummet. Hemma blir större för mig när jag har en plats där jag inte behöver vara redo att hälsa varje gång någon kommer förbi.
En stund senare stannar du vid bädden igen. Den här gången säger du bara något tyst och fortsätter vidare. Handen kommer aldrig ner. Jag följer dig med ögonen tills du sätter dig, sedan sluter jag dem. Det lilla beslutet märks mer än du kanske tror. Jag får bli färdig med att sjunka ner.
Telefonen ringer och du går ut i köket för att svara. Jag hör dig prata därifrån, men kan behålla ögonen slutna. När du kommer tillbaka flyttar du undan en sko som ligger framför bädden. Sedan går du vidare. Jag behöver inte ens lyfta huvudet för att få veta att vägen ut finns kvar när jag vill använda den.
Jag söker ofta upp dig själv. Jag ställer mig vid din stol, lutar sidan mot benet eller letar mig in under handen när du sitter på soffkanten. Då vill jag ha kontakten och kan flytta mig när det räcker. Jag tycker om att vi har sådana besök, som får börja med att någon av oss faktiskt frågar den andre.
Min bädd kan få vara något annat. Där har jag bäddat med nosen, vridit filten åt ett alldeles bestämt håll och lagt kroppen så att det känns bra. Jag vill inte försvara den platsen mot dig. Jag vill bara kunna känna igen att just här brukar du låta mig få vara ifred, så att jag slipper tala allt tydligare för att få vila.
När jag vaknar senare ligger du med benen utsträckta framför stolen. Jag reser mig, sträcker på mig och går fram. Du upptäcker mig först när jag nosar på handen. Nu får den gärna röra sig. Jag trycker in skuldran mot ditt knä och står kvar medan du kliar där jag når fram till dig.
Du säger att där kom jag till slut. Jag viftar med svansen. Jag har inte varit långt borta, bara upptagen av att sova. Det känns gott att komma till dig med utvilade ben och egen lust att vara nära. När jag sedan går tillbaka till bädden följer du mig med blicken och låter mig lägga mig i fred. Den här gången somnar jag innan du hunnit dricka upp.
-
Lite plats på gångvägen
”Tack för att du gav oss lite plats. Då kunde vi båda gå vidare.”
Jag ser den andra hunden innan du gör det. Den kommer mot oss längs den smala gångvägen, med en människa tätt intill. Jag lyfter huvudet och saktar in. Du känner att jag ändrar takt och tittar framåt. Nu har du också sett dem. Vi har några steg på oss att komma överens om hur vi ska mötas.
Den andra hunden stannar ett ögonblick. Jag blir stående med blicken kvar. Det är lätt att fastna där när två kroppar närmar sig rakt framifrån och det inte verkar finnas någon annan väg. Du säger mitt namn, men jag behöver fortfarande hålla reda på hunden som är på väg hit.
Du visar åt gräskanten och börjar gå i en liten båge. Jag följer först med huvudet, sedan med benen. Det lossnar något när vi slipper stå mitt framför varandra. Nu kan jag känna lukten från marken igen. Du har hittat en plats där vi kan fortsätta vara på promenad medan de andra passerar.
Personen där borta ser vad vi gör. Hen kortar sin väg lite åt andra hållet och håller hunden nära sig. Vi får ett mellanrum som inte fanns nyss. Jag ser den andra hunden vända nosen åt sidan. Ingen av oss behöver bestämma vad hela mötet ska bli genom att stå kvar och titta rakt in i den andres ansikte.
Du blir inte kvar och pratar över mitt huvud när de har passerat. Först ser du efter vart jag vill gå. Jag tar några steg utmed kanten och stannar vid en lukt som jag tappade bort nyss. När jag är färdig hittar jag tillbaka till din sida. Det känns bra att få avsluta mötet med något jag själv kunde göra, i stället för att bara stå och vänta på nästa hund.
Jag är ibland nyfiken på hundar vi möter. Jag kan också vilja gå vidare utan hälsning. Det ena säger inte säkert vad jag känner nästa gång, på nästa plats. Jag tycker om när du ser efter hur jag faktiskt rör mig, i stället för att redan ha lovat någon att vi två ska gå fram och bli vänner.
Du hälsar kort på personen. Jag får nosa vid kanten medan deras steg går förbi. Det finns något skönt i att få vara med om ett möte som inte tar hela promenaden i anspråk. Jag behöver inte hålla kvar kroppen i beredskap när avståndet börjar växa igen. Jag kan undersöka min fläck och sedan vända mig mot dig.
När vi fortsätter säger du att det där blev bra. Jag hör på rösten att du menar oss båda. Kopplet hänger lätt, och jag får lust att öka takten lite. Det fanns ingen stor händelse att ta sig igenom den här gången. Två hundar gick åt varsitt håll och fick behålla platsen runt sina egna tassar.
Vid nästa sväng tittar jag bakåt en sista gång. De är redan en bit bort och verkar också ha hittat något att nosa på. Du följer min blick och står stilla tills jag vänder tillbaka. Sedan går vi. Jag bär med mig mindre av mötet än jag hade kunnat göra. Det lämnar gott om uppmärksamhet över åt den alldeles utmärkta busken framför oss.
-
En regndag på våra villkor
Jag följer gärna med i regnet. Spara en torr handduk åt mig.
Det regnar mot dörren. Du öppnar och vi står en stund sida vid sida och ser på saken. Jag sticker ut nosen, får en droppe på den och tar tillbaka huvudet. Du frågar om vi verkligen behöver gå just nu. Det var ju du som tog fram skorna. Men ja, en stund behöver jag komma ut, även om vädret verkar ha egna planer för oss.
Först går jag nära huset. Där slår regnet mindre hårt och det luktar starkt från marken. Du drar upp luvan. Jag nosar längs kanten och hinner glömma dropparna en stund, tills en av dem letar sig in vid örat. Då ruskar jag på huvudet. Du backar för sent. Det är trevligt med sällskap, men vi får tydligen dela lite mer än promenaden i dag.
Vi går till den öppnare platsen vid hörnet. Där vänder vinden och jag stannar. Regnet kommer rakt mot ansiktet. Du pekar bort mot vår vanliga väg, men jag har redan vänt kroppen åt sidan. Vi kan komma ut utan att gå genom precis allt som vädret vill utsätta oss för. Jag behöver din hjälp att se den skillnaden när du får fart i benen.
Du följer min rörelse in mot träden. Här blir det lugnare. Jag hittar en fläck att nosa vid, och du kan få tag om luvan igen. Vi börjar gå i samma takt. Det går att vara nyfiken också en sådan här dag, om jag får lite tid att hitta fram till det som är roligt under allt det blöta.
Du står stilla under träden medan jag undersöker marken. Jag behöver inte dra för att få behålla stunden, och du försöker inte locka mig vidare innan jag är färdig. Då blir det lättare att gå med dig när vi väl vänder hemåt. Jag har fått göra något eget också. Det blöta vädret behöver inte ta ifrån oss allt det jag tycker om med att vara ute tillsammans.
När jag har gjort det jag behöver vänder jag mig mot vägen hem. Du ser det och följer med. Det känns bra att få svar på den rörelsen. Jag vill gärna komma tillbaka till vår dörr medan kroppen fortfarande tycker att det här var en rätt rimlig idé. Vi kan göra annat tillsammans där inne när vi väl har fått ordning på pälsen och dina genomblöta ärmar.
Handduken ligger framme när vi kommer in. Jag försöker genast ta ett hörn i munnen. Du skrattar, håller stilla och låter mig nosa tills jag släpper taget. Sedan får du torka över ryggen. Jag kliver närmare när det blir varmt och torrt under tyget. Du har en fri hand att lägga mot bröstet, och jag kan stå kvar utan att känna mig fångad i allt det som prasslar runt kroppen.
Du får ta en tass i taget. Jag står på mattan medan vattnet från din jacka droppar bredvid. Vi ser nog inte särskilt lyckade ut. Ändå finns det något gott i att komma in tillsammans och märka att du har tänkt på det som jag ska behöva efteråt. Jag slipper gå runt med blöta ben medan du letar i skåpen.
Sedan lägger jag mig på min torra plats. Du byter strumpor och sätter dig med något varmt i händerna. Jag hör regnet genom fönstret men behöver inte ha det mot nosen längre. När du tittar ner sträcker jag ut mig en aning till. Vi kom ut, vi kom hem och handduken var där den skulle. Just den här dagen räckte det långt.
-
En enkel torsdag
”Vi behöver inte göra något stort av torsdagen. Ska vi gå ut?”
Du sitter på hallbänken med ena skon i handen. Jag står framför dig, färdig sedan länge. Det regnar mot rutan i dörren. Du tittar dit, tittar på mig och säger att det får bli den vanliga rundan i kväll.
Jag hör ordet runda och går genast närmare. Kopplet ligger kvar på kroken. När du reser dig för att ta det följer jag varje rörelse, ända tills du behöver be mig backa så att du får på dig jackan. Det gör jag. En liten bit. Tillräckligt, enligt min bedömning.
Ute sänker du huvudet mot regnet. Jag stannar där gången möter trottoaren och känner efter åt vilket håll det luktar mest. Vi svänger som vi brukar. Du känner säkert igen varje hus. Jag känner igen var häcken slutar, var det samlas vatten och var någon går ut med sin hund strax före oss ibland. I kväll vill jag undersöka kanten vid det röda staketet.
Du går först förbi, men ser att jag dröjer. Då stannar du och låter mig komma tillbaka ett par steg. Jag sticker ner nosen bland de våta bladen. Du drar upp huvan medan jag håller på. Vi har varsin sak som behöver ordnas just där, och efter en stund är vi båda färdiga.
Jag tycker om att känna igen vägen med dig. När vi kommer till den smala gångbanan går jag närmare ditt ben. Vid öppningen mot gräset finns mer plats, och då kan jag låta nosen ta en sväng åt sidan igen. Du följer med i mina rörelser. Ibland räcker det att du vrider handen lite för att jag ska förstå var du vill gå.
Halvvägs stannar du under ett träd och ser ner på mig. Regnet ligger som små droppar på nosen. Du stryker bort några med tummen, och jag blinkar innan jag petar på vanten med nosen. Din röst låter gladare när du säger mitt namn igen. Jag hör det och börjar vifta på svansen. Sedan står vi där och hälsar mitt i en promenad som redan pågått en bra stund.
Det betyder något för mig när du hittar tillbaka till mig så. Jag känner att du ser vem som går bredvid. Då blir det lättare att se efter var du är också. Jag vänder huvudet mot dig vid nästa sväng, och du nickar åt det håll vi brukar ta. Vi går vidare utan att kopplet behöver säga så mycket.
Nära hemma vill jag till samma fläck som i går. Du lutar dig mot staketet och väntar medan jag nosar färdigt. Sedan följer jag med över gården. Inne i hallen känner jag lukten av handduken innan du hunnit lägga den på golvet. Du har en droppe vatten på näsan du också. Den hänger kvar medan du böjer dig ner för att lossa selen.
Jag ställer mig på handduken. Du gnuggar försiktigt längs sidorna, och jag lutar mig än åt ena, än åt andra hållet. När jag skakar mig hinner du bara blunda. Sedan skrattar du, med blöta kinder och händerna kvar i min päls. Jag sträcker på mig och möter din blick. Det blev den vanliga rundan. Den var vår i kväll också.
-
Listan kan vänta en stund
”Du får lägga undan listan en stund. Jag har sparat en plats bredvid mig.”
Du går förbi mig med ett papper i handen. Sedan går du tillbaka igen. Jag ligger vid fönstret och följer dina fötter en stund. Varje gång du saktar in lyfter jag huvudet. Varje gång du fortsätter lägger jag ner det igen.
På mattan finns det plats för oss båda. Jag har lagt mig så att jag kan se ut, med ryggen mot det varma golvet vid fönstret. När du kommer förbi nästa gång möter jag din blick och rör lite på svansen. Du säger mitt namn och ler, men handen med papperet är redan på väg mot köket.
Jag reser mig och följer efter. Du ser mig när du vänder dig om, böjer dig ner och drar fingrarna över mitt huvud. Det tycker jag om. Ändå hinner jag knappt luta mig mot handen innan du står upp igen. Jag blir kvar ett ögonblick och tittar efter dig. Sedan går jag tillbaka till mattan.
Jag har lärt mig att du ibland kommer till sist. När du har ställt ner det du bär på, stängt ett skåp och slutat leta efter någonting. Då sjunker du ner på golvet med en suck som känns ända genom mattan. Det är därför jag tittar upp en gång till när du passerar. Jag vill gärna vara där när du stannar.
Nu händer det. Papperet hamnar på bordet. Du stannar vid fönstret och böjer på knäna, långsammare än jag brukar när jag sätter mig. Jag flyttar ena framtassen så att du får plats. Du mumlar något om att golvet blivit längre ner med åren. Jag nosar på ditt knä. Det verkar sitta där det brukar.
Först har du handen på mig och blicken någon annanstans. Fingrarna fortsätter med samma lilla rörelse över pälsen. Jag väntar. Sedan ser du ner ordentligt, möter mina ögon och drar handen längs örat i stället. Jag lutar huvudet mot den. Där känner jag igen dig. Du märker hur jag svarar och stannar kvar i rörelsen.
Det är den sortens stund jag längtar efter när jag följer dig genom rummet. Att det finns tid att svara på varandra. Du ser att jag lutar mig närmare, jag märker att du flyttar handen dit jag vill ha den. Jag hinner bli färdig med att hälsa innan något annat tar dig vidare.
En fågel landar ute i trädgården. Jag blir stilla och ser efter den, med öronen framåt. Du följer min blick. En stund har vi något att titta på tillsammans. När fågeln flyger vänder jag tillbaka till din hand, men du har låtit den vila i knät. Jag nosar på fingrarna och lägger mig sedan ner igen, nu vänd lite mer mot dig.
Du sitter kvar utan att fortsätta klappa. Det går också bra. Jag känner ditt ben intill mig och hör att du andas lugnare. Jag behöver inte hålla huvudet uppe för att se om du är på väg. När du till sist reser dig vaknar jag till och sträcker på mig. Du tar papperet från bordet. Jag ligger kvar på mattan, med värmen efter ditt ben mot sidan.
-
Du ser ett löv. Jag har några frågor kvar.
”Du ser ett löv. Jag har några frågor kvar.”
Vänta lite. Jag vet att du har sett det. Gult, blött och ungefär likadant som de andra som ligger längs stigen. Du har redan vänt blicken framåt, men jag behöver komma närmare innan vi går.
Jag sänker nosen tills lövkanten rör vid morrhåren. Något finns kvar här som inte hör till själva lövet. Jag följer det åt sidan, stannar och drar in luften igen. Det är bara en liten fläck av hela skogen. Ändå är det den jag vill veta mer om just nu.
Du säger mitt namn. Jag lyfter blicken och möter din. Du står redan vänd åt det andra hållet, med ena foten framför den andra. Jag tar ett steg efter dig, men nosen vrider sig tillbaka. När du ser det stannar du upp. Armen sjunker lite, och jag känner att det finns plats i kopplet att gå ner med huvudet igen.
Det är skönt när du upptäcker mig innan du börjar dra. Jag hinner fortsätta med det som fångade mig, och du står kvar så nära att jag kan höra jackan röra sig när du andas. Jag behöver inte välja mellan att följa dig och att lämna något som jag inte hunnit bli färdig med. Vi kan vara här en liten stund båda två.
Du ser långt framför oss. Ibland hör jag dig stanna för att titta på något högt uppe, och då hittar jag inget alls när jag följer blicken. Ändå står jag gärna bredvid medan du tittar. Jag kan nosa på kanten under tiden. När vi går vidare har du sett något och jag har hunnit undersöka någonting annat.
Jag tycker om de pauserna. Mina steg får vara med och bestämma hur vår väg blir. Det märks i kroppen när jag hinner fram till det jag är nyfiken på. Jag går med mer lust, tittar upp på dig och vänder sedan tillbaka mot marken. Du följer med utan att behöva förstå precis vad jag hittat.
Nu rör sig lövet. Jag lyfter huvudet så hastigt att det fastnar mot nosen en kort stund. Du skrattar. Jag blåser ut genom näsan och undersöker marken där det låg. Där var det visst lättare att komma åt. Jag hade helst sett att lövet legat stilla medan jag höll på, men hösten har tydligen egna planer.
Efter en stund är jag färdig. Det kommer ingen särskild signal som du måste lära dig. Jag bara lyfter huvudet, vänder mig mot stigen och går fram till din sida. Du tittar ner som om du vill fråga om vi verkligen kan fortsätta nu. Ja, nu kan vi. Jag tar de första stegen med nosen högre och din vante nära örat.
Du säger något med en mjuk röst när vi börjar gå. Jag vänder huvudet mot dig ett ögonblick. Jag hoppas att du tyckte om att stå där med mig, fast det såg ut som om vi inte gjorde någonting. Jag fick vara nyfiken på mitt sätt och ändå ha dig kvar intill. Det gör det lätt att följa med när du svänger av mot hemvägen.
-
Hunden följer dina långsammare steg
Du tog med käppen på promenaden. Jag hittade gott om saker att nosa på medan jag väntade.
Du gör dig färdig långsammare i hallen. Jag står nära dörren och tittar på medan du ordnar den ena skon och sedan den andra. Det som brukar ligga kvar vid väggen får följa med i handen i dag. Jag ser efter när käppen flyttas till din sida och du börjar gå mot mig. Vi stannar nära varandra innan dörren öppnas. Jag får vänta lite till medan du hittar en bra plats att sätta ner fötterna. Sedan går vi ut, en liten bit i taget.
Först tar jag några steg som jag brukar. Du är inte alldeles bredvid när jag ser upp, så jag stannar och vänder huvudet. Där är du, bara lite längre bakom än jag väntade mig. Jag står kvar medan du kommer närmare. Käppen möter marken och sedan hörs skon. Det är ett annat mönster att följa än jag är van vid, men det finns gott om tid att lyssna efter det när vi inte skyndar vidare. När vi kommit intill varandra börjar vi gå igen.
Jag vet inte varför du rör dig annorlunda. Du har inte gjort någon lång förklaring som jag skulle kunna följa, och jag behöver inte ha en sådan för att märka var dina fötter hamnar. Ibland stannar du med blicken neråt innan du tar nästa steg. Då stannar jag också. Det finns ofta något nära kanten som jag kan undersöka medan du blir färdig. Jag kan lukta en stund, lyfta huvudet och se efter om vi är på väg, utan att det behöver kännas som om vi har slutat med promenaden.
Vi väljer den breda vägen i dag. Du vänder åt det hållet där marken ser jämnare ut, och jag följer med. Det finns andra ställen jag hade kunnat tycka var intressanta, men här finns också sådant att göra med nosen. Vid ett av träden stannar jag och du får stå stilla en stund av en anledning som jag har valt. Du ser ner på mig och ler lite. Där blev det som vanligt igen, att du väntar medan jag försöker få ordning på något alldeles intill min ena framtass.
När jag är färdig går jag tillbaka till din sida. Du börjar röra dig och jag följer med några steg innan vi stannar vid kanten. Käppen får plats mellan dig och marken utan att jag står tätt framför den. Vi har hittat lite mer utrymme för oss nu. Du behöver inte försöka gå över mig för att komma fram, och jag behöver inte hålla huvudet vänt bakåt hela tiden för att se var du finns. Det går att vara nära även när vi lämnar lite plats mellan benen.
Någon kommer åt andra hållet. Du stannar där vägen är bred och jag står kvar hos dig medan människan går förbi. Sedan väntar vi lite till innan du fortsätter. Jag nosar mot din hand när den kommer nära. Fingrarna stannar en kort stund vid kinden och du säger något vänligt. Jag vet inte om du är glad över att vi kommit ut eller över att jag står här. Det kan förstås vara båda sakerna. Jag tycker i alla fall om att handen fortfarande hittar samma plats på mig när vi stannar.
Vi går inte hela vägen som vi ibland brukar göra. Du vänder tidigare och jag tittar åt det andra hållet en stund innan jag följer med. Det finns inget där som jag måste hinna fram till just i dag. Vi har redan gått förbi gräset, stått vid trädet och sett efter vad som hände på gångvägen. Nu går vi åt ett håll där jag känner igen vägen hem. Jag får fortsätta undersöka kanten, fast från andra sidan, och det visar sig finnas mer att hitta där än jag först märkte.
Du sätter dig en stund på bänken som vi kommer till. Jag står nära medan käppen får en plats där den kan vila. Sedan undersöker jag marken intill dina skor och kommer tillbaka framför dig. Nu är ansiktet lättare att nå med blicken. Du ser på mig och låter handen komma fram. Jag lutar huvudet åt rätt håll när du börjar klia. Det finns ingenting med den stunden som behöver gå fortare än det gör. Vi har redan stannat båda två och verkar ganska nöjda med det.
När du ska resa dig flyttar jag mig åt sidan. Du får ordna fötterna och ta tag i det du behöver utan att jag står mitt emellan. Sedan väntar jag nära tills vi börjar gå. Det tog lite längre tid att komma vidare från bänken också, men jag hade nosen i arbete en del av stunden och hann knappt bli otålig. Du ser efter var jag är innan du tar nästa steg. Jag tycker om att vi fortfarande gör den delen tillsammans, även när stegen ser annorlunda ut än de gjorde förut.
Vid vår dörr får vi tänka efter lite igen. Du behöver öppna, komma över och ordna med käppen medan jag står där det finns plats. Jag väntar tills vi kommit in och dörren är stängd. Sedan kan du göra mig fri och börja med skorna. Jag går inte iväg direkt. Det tar en liten stund innan du ser upp, och då står jag fortfarande nära. Handen kommer ner till mig en gång till innan jag väljer min plats och låter kroppen sjunka ner efter promenaden.
Jag vet inte hur vi går nästa gång. Kanske blir det samma långsamma steg, kanske ändrar det sig igen. Jag kan fortsätta se efter var du finns. Du har väntat på mig många gånger när jag behövt lukta färdigt, ta en annan väg runt något eller bara stanna en stund vid kanten. I dag var det dina steg som fick ta mer tid. Vi kom ändå ut och hem tillsammans, och på vägen fick jag stå nära dig vid bänken. När du senare går förbi min plats lyfter jag huvudet och nosar mot handen, precis som jag brukar.