En enkel torsdag
”Vi behöver inte göra något stort av torsdagen. Ska vi gå ut?”
Du sitter på hallbänken med ena skon i handen. Jag står framför dig, färdig sedan länge. Det regnar mot rutan i dörren. Du tittar dit, tittar på mig och säger att det får bli den vanliga rundan i kväll.
Jag hör ordet runda och går genast närmare. Kopplet ligger kvar på kroken. När du reser dig för att ta det följer jag varje rörelse, ända tills du behöver be mig backa så att du får på dig jackan. Det gör jag. En liten bit. Tillräckligt, enligt min bedömning.
Ute sänker du huvudet mot regnet. Jag stannar där gången möter trottoaren och känner efter åt vilket håll det luktar mest. Vi svänger som vi brukar. Du känner säkert igen varje hus. Jag känner igen var häcken slutar, var det samlas vatten och var någon går ut med sin hund strax före oss ibland. I kväll vill jag undersöka kanten vid det röda staketet.
Du går först förbi, men ser att jag dröjer. Då stannar du och låter mig komma tillbaka ett par steg. Jag sticker ner nosen bland de våta bladen. Du drar upp huvan medan jag håller på. Vi har varsin sak som behöver ordnas just där, och efter en stund är vi båda färdiga.
Jag tycker om att känna igen vägen med dig. När vi kommer till den smala gångbanan går jag närmare ditt ben. Vid öppningen mot gräset finns mer plats, och då kan jag låta nosen ta en sväng åt sidan igen. Du följer med i mina rörelser. Ibland räcker det att du vrider handen lite för att jag ska förstå var du vill gå.
Halvvägs stannar du under ett träd och ser ner på mig. Regnet ligger som små droppar på nosen. Du stryker bort några med tummen, och jag blinkar innan jag petar på vanten med nosen. Din röst låter gladare när du säger mitt namn igen. Jag hör det och börjar vifta på svansen. Sedan står vi där och hälsar mitt i en promenad som redan pågått en bra stund.
Det betyder något för mig när du hittar tillbaka till mig så. Jag känner att du ser vem som går bredvid. Då blir det lättare att se efter var du är också. Jag vänder huvudet mot dig vid nästa sväng, och du nickar åt det håll vi brukar ta. Vi går vidare utan att kopplet behöver säga så mycket.
Nära hemma vill jag till samma fläck som i går. Du lutar dig mot staketet och väntar medan jag nosar färdigt. Sedan följer jag med över gården. Inne i hallen känner jag lukten av handduken innan du hunnit lägga den på golvet. Du har en droppe vatten på näsan du också. Den hänger kvar medan du böjer dig ner för att lossa selen.
Jag ställer mig på handduken. Du gnuggar försiktigt längs sidorna, och jag lutar mig än åt ena, än åt andra hållet. När jag skakar mig hinner du bara blunda. Sedan skrattar du, med blöta kinder och händerna kvar i min päls. Jag sträcker på mig och möter din blick. Det blev den vanliga rundan. Den var vår i kväll också.