-
En regndag på våra villkor
Jag följer gärna med i regnet. Spara en torr handduk åt mig.
Det regnar mot dörren. Du öppnar och vi står en stund sida vid sida och ser på saken. Jag sticker ut nosen, får en droppe på den och tar tillbaka huvudet. Du frågar om vi verkligen behöver gå just nu. Det var ju du som tog fram skorna. Men ja, en stund behöver jag komma ut, även om vädret verkar ha egna planer för oss.
Först går jag nära huset. Där slår regnet mindre hårt och det luktar starkt från marken. Du drar upp luvan. Jag nosar längs kanten och hinner glömma dropparna en stund, tills en av dem letar sig in vid örat. Då ruskar jag på huvudet. Du backar för sent. Det är trevligt med sällskap, men vi får tydligen dela lite mer än promenaden i dag.
Vi går till den öppnare platsen vid hörnet. Där vänder vinden och jag stannar. Regnet kommer rakt mot ansiktet. Du pekar bort mot vår vanliga väg, men jag har redan vänt kroppen åt sidan. Vi kan komma ut utan att gå genom precis allt som vädret vill utsätta oss för. Jag behöver din hjälp att se den skillnaden när du får fart i benen.
Du följer min rörelse in mot träden. Här blir det lugnare. Jag hittar en fläck att nosa vid, och du kan få tag om luvan igen. Vi börjar gå i samma takt. Det går att vara nyfiken också en sådan här dag, om jag får lite tid att hitta fram till det som är roligt under allt det blöta.
Du står stilla under träden medan jag undersöker marken. Jag behöver inte dra för att få behålla stunden, och du försöker inte locka mig vidare innan jag är färdig. Då blir det lättare att gå med dig när vi väl vänder hemåt. Jag har fått göra något eget också. Det blöta vädret behöver inte ta ifrån oss allt det jag tycker om med att vara ute tillsammans.
När jag har gjort det jag behöver vänder jag mig mot vägen hem. Du ser det och följer med. Det känns bra att få svar på den rörelsen. Jag vill gärna komma tillbaka till vår dörr medan kroppen fortfarande tycker att det här var en rätt rimlig idé. Vi kan göra annat tillsammans där inne när vi väl har fått ordning på pälsen och dina genomblöta ärmar.
Handduken ligger framme när vi kommer in. Jag försöker genast ta ett hörn i munnen. Du skrattar, håller stilla och låter mig nosa tills jag släpper taget. Sedan får du torka över ryggen. Jag kliver närmare när det blir varmt och torrt under tyget. Du har en fri hand att lägga mot bröstet, och jag kan stå kvar utan att känna mig fångad i allt det som prasslar runt kroppen.
Du får ta en tass i taget. Jag står på mattan medan vattnet från din jacka droppar bredvid. Vi ser nog inte särskilt lyckade ut. Ändå finns det något gott i att komma in tillsammans och märka att du har tänkt på det som jag ska behöva efteråt. Jag slipper gå runt med blöta ben medan du letar i skåpen.
Sedan lägger jag mig på min torra plats. Du byter strumpor och sätter dig med något varmt i händerna. Jag hör regnet genom fönstret men behöver inte ha det mot nosen längre. När du tittar ner sträcker jag ut mig en aning till. Vi kom ut, vi kom hem och handduken var där den skulle. Just den här dagen räckte det långt.
-
En enkel torsdag
”Vi behöver inte göra något stort av torsdagen. Ska vi gå ut?”
Du sitter på hallbänken med ena skon i handen. Jag står framför dig, färdig sedan länge. Det regnar mot rutan i dörren. Du tittar dit, tittar på mig och säger att det får bli den vanliga rundan i kväll.
Jag hör ordet runda och går genast närmare. Kopplet ligger kvar på kroken. När du reser dig för att ta det följer jag varje rörelse, ända tills du behöver be mig backa så att du får på dig jackan. Det gör jag. En liten bit. Tillräckligt, enligt min bedömning.
Ute sänker du huvudet mot regnet. Jag stannar där gången möter trottoaren och känner efter åt vilket håll det luktar mest. Vi svänger som vi brukar. Du känner säkert igen varje hus. Jag känner igen var häcken slutar, var det samlas vatten och var någon går ut med sin hund strax före oss ibland. I kväll vill jag undersöka kanten vid det röda staketet.
Du går först förbi, men ser att jag dröjer. Då stannar du och låter mig komma tillbaka ett par steg. Jag sticker ner nosen bland de våta bladen. Du drar upp huvan medan jag håller på. Vi har varsin sak som behöver ordnas just där, och efter en stund är vi båda färdiga.
Jag tycker om att känna igen vägen med dig. När vi kommer till den smala gångbanan går jag närmare ditt ben. Vid öppningen mot gräset finns mer plats, och då kan jag låta nosen ta en sväng åt sidan igen. Du följer med i mina rörelser. Ibland räcker det att du vrider handen lite för att jag ska förstå var du vill gå.
Halvvägs stannar du under ett träd och ser ner på mig. Regnet ligger som små droppar på nosen. Du stryker bort några med tummen, och jag blinkar innan jag petar på vanten med nosen. Din röst låter gladare när du säger mitt namn igen. Jag hör det och börjar vifta på svansen. Sedan står vi där och hälsar mitt i en promenad som redan pågått en bra stund.
Det betyder något för mig när du hittar tillbaka till mig så. Jag känner att du ser vem som går bredvid. Då blir det lättare att se efter var du är också. Jag vänder huvudet mot dig vid nästa sväng, och du nickar åt det håll vi brukar ta. Vi går vidare utan att kopplet behöver säga så mycket.
Nära hemma vill jag till samma fläck som i går. Du lutar dig mot staketet och väntar medan jag nosar färdigt. Sedan följer jag med över gården. Inne i hallen känner jag lukten av handduken innan du hunnit lägga den på golvet. Du har en droppe vatten på näsan du också. Den hänger kvar medan du böjer dig ner för att lossa selen.
Jag ställer mig på handduken. Du gnuggar försiktigt längs sidorna, och jag lutar mig än åt ena, än åt andra hållet. När jag skakar mig hinner du bara blunda. Sedan skrattar du, med blöta kinder och händerna kvar i min päls. Jag sträcker på mig och möter din blick. Det blev den vanliga rundan. Den var vår i kväll också.
-
En blöt hund i hallen
Du hann få fram handduken i hallen. Jag hann skaka mig.
När du öppnar dörren står jag redan nära. Vi har gått den sista biten hem i regnet och du har dragit upp axlarna mer och mer för varje gång det kommit vatten innanför kragen. Jag såg dig göra det vid hörnet och sedan igen innan vi svängde in. Nu vill du gärna komma under tak. Det vill jag med. Jag kliver över tröskeln så fort det finns plats och står kvar på mattan medan du försöker få in resten av det vi har med oss.
Det droppar från ärmen när du böjer dig ner. Du sträcker handen mot kroken och säger något om att jag ska vänta. Det gör jag. Tassarna står faktiskt alldeles stilla. Resten av kroppen har däremot en annan sak kvar att ordna efter promenaden, och innan du hunnit få ut handduken har jag ordnat den. Det börjar framme vid huvudet och slutar någonstans längst bak, med en hel del vatten som plötsligt inte sitter på mig längre. Du blundar och vänder ansiktet åt sidan mitt i alltihop.
Sedan står vi båda stilla. Jag ser upp. Du ser ner på mig, på väggen och på din ena ärm. Den var redan blöt när vi kom in, så jag hade svårt att förstå om det verkligen blev någon större skillnad där. Men ansiktet du gör är intressant. Munnen håller emot en stund innan den ger upp och släpper fram ett skratt. Jag viftar lite och får en droppe att lossna från örat. Där kom visst en till, fast den här gången hade du hunnit flytta dig.
Du har handduken nu. Jag låter dig komma nära och står kvar när du börjar med det som blivit blött. Dina händer rör sig genom tyget och jag följer dem med huvudet. När du kommer fram till ena sidan vänder jag mig så att du får jobba vidare där. Det var kanske inte riktigt det du tänkte, för nu hamnar min nos nära ditt ansikte. Jag undersöker regnet som sitter på din kind och du lutar dig undan igen. Det verkar vara en väldigt besvärlig promenad att komma hem från om man är du.
Jag har haft ganska trevligt. Det fanns vatten på ställen som brukar vara torra och lukter vid marken som fick mig att stanna längre än du hade planerat. Du stod under huvan och väntade medan jag undersökte gräset. Ibland såg du ut över vägen och ibland ner på mig. När vi började gå igen valde du den närmaste vägen hem, och jag följde med utan att föreslå en omväg. Jag hade förstått att du började bli färdig, även om det fanns en del kvar som vi skulle ha kunnat titta på.
Nu försöker du lyfta ena tassen en liten stund. Jag lägger lite mer vikt på de andra och väntar medan du blir klar. Sedan sätter jag ner den på handduken, där det tydligen var meningen att den skulle hamna. Du ser nöjd ut över just den saken. Det finns visst små framgångar att hitta även när man kommit in och fått vatten på näsan. Jag står kvar tills du är färdig med nästa tass och tittar ut genom den smala öppningen vid dörren. Där ute fortsätter det, men här inne har vi börjat få ordning på oss.
När du reser dig vill jag gärna gå vidare. Du visar handen och mattan, och jag stannar en stund till. Nu är det dina egna saker som ska av. Du drar i en sko som verkar ha bestämt sig för att stanna kvar på foten och får sätta ner den igen för att prova på ett annat sätt. Jag tittar på. Det är skönt att inte vara den enda i hallen som behöver lite tid för att bli färdig. Till slut kommer foten loss och du står med skon i handen och ser nästan lika förvånad ut som jag.
Du hänger undan det blöta och flyttar handduken från vägen. Jag nosar på kanten medan du viker ihop den och lämnar sedan plats när du ska förbi. Vi kan äntligen gå in i nästa rum. Du går försiktigt i strumplästen över golvet och jag kommer efter. Det finns ingen brådska kvar nu när dörren är stängd. Jag tar vägen till min plats och börjar ordna tassarna under mig. Du stannar i öppningen och tittar på mig som om du försöker komma ihåg vad som var så bråttom för en stund sedan.
Jag vet att du gärna vill att saker ska bli gjorda i en viss ordning. Först in, sedan handduk, sedan allt annat. Jag försökte faktiskt stå kvar där du ville ha mig. Jag hade bara inte fått veta att skakningen också ingick i den ordning du tänkt dig. Nästa gång kanske du hinner fram tidigare med tyget. Eller också får du samma överraskning igen. Vi behöver nog inte räkna med att jag alltid kan hålla reda på både dina planer och vattnet som ligger kvar i öronen.
Du kommer förbi när du bytt det blöta mot något torrare. Jag lyfter huvudet och följer dig med blicken tills du stannar nära. Fingrarna hamnar på min kind, där det fortfarande känns lite fuktigt. Du skrattar till och säger något om mig som låter ganska vänligt, trots att du nyss behövde torka golvet efter oss. Jag lägger ner huvudet när handen försvinner. Det är skönt att kunna komma hem i det skick man råkat bli under promenaden och ändå vara någon du gärna stannar hos.
Utanför fönstret hörs regnet fortfarande. Du sätter dig och jag blir liggande. Det finns ingenting kvar vi måste göra med den där handduken just nu. Om en stund kommer du kanske ihåg hur du fick vända bort ansiktet i hallen och gör om det där lilla skrattet för dig själv. Jag kommer nog mest ihåg att vi kom in, att dina händer var där och att min plats fanns kvar. Men skulle du glömma den där promenaden helt kan jag säkert ordna en liknande hemkomst nästa gång det regnar.