En blöt hund skakar av sig vatten i hallen med en handduk på golvet bredvid den öppna ytterdörren.
Citat och kloka ord

En blöt hund i hallen

Du hann få fram handduken i hallen. Jag hann skaka mig.

När du öppnar dörren står jag redan nära. Vi har gått den sista biten hem i regnet och du har dragit upp axlarna mer och mer för varje gång det kommit vatten innanför kragen. Jag såg dig göra det vid hörnet och sedan igen innan vi svängde in. Nu vill du gärna komma under tak. Det vill jag med. Jag kliver över tröskeln så fort det finns plats och står kvar på mattan medan du försöker få in resten av det vi har med oss.

Det droppar från ärmen när du böjer dig ner. Du sträcker handen mot kroken och säger något om att jag ska vänta. Det gör jag. Tassarna står faktiskt alldeles stilla. Resten av kroppen har däremot en annan sak kvar att ordna efter promenaden, och innan du hunnit få ut handduken har jag ordnat den. Det börjar framme vid huvudet och slutar någonstans längst bak, med en hel del vatten som plötsligt inte sitter på mig längre. Du blundar och vänder ansiktet åt sidan mitt i alltihop.

Sedan står vi båda stilla. Jag ser upp. Du ser ner på mig, på väggen och på din ena ärm. Den var redan blöt när vi kom in, så jag hade svårt att förstå om det verkligen blev någon större skillnad där. Men ansiktet du gör är intressant. Munnen håller emot en stund innan den ger upp och släpper fram ett skratt. Jag viftar lite och får en droppe att lossna från örat. Där kom visst en till, fast den här gången hade du hunnit flytta dig.

Du har handduken nu. Jag låter dig komma nära och står kvar när du börjar med det som blivit blött. Dina händer rör sig genom tyget och jag följer dem med huvudet. När du kommer fram till ena sidan vänder jag mig så att du får jobba vidare där. Det var kanske inte riktigt det du tänkte, för nu hamnar min nos nära ditt ansikte. Jag undersöker regnet som sitter på din kind och du lutar dig undan igen. Det verkar vara en väldigt besvärlig promenad att komma hem från om man är du.

Jag har haft ganska trevligt. Det fanns vatten på ställen som brukar vara torra och lukter vid marken som fick mig att stanna längre än du hade planerat. Du stod under huvan och väntade medan jag undersökte gräset. Ibland såg du ut över vägen och ibland ner på mig. När vi började gå igen valde du den närmaste vägen hem, och jag följde med utan att föreslå en omväg. Jag hade förstått att du började bli färdig, även om det fanns en del kvar som vi skulle ha kunnat titta på.

Nu försöker du lyfta ena tassen en liten stund. Jag lägger lite mer vikt på de andra och väntar medan du blir klar. Sedan sätter jag ner den på handduken, där det tydligen var meningen att den skulle hamna. Du ser nöjd ut över just den saken. Det finns visst små framgångar att hitta även när man kommit in och fått vatten på näsan. Jag står kvar tills du är färdig med nästa tass och tittar ut genom den smala öppningen vid dörren. Där ute fortsätter det, men här inne har vi börjat få ordning på oss.

När du reser dig vill jag gärna gå vidare. Du visar handen och mattan, och jag stannar en stund till. Nu är det dina egna saker som ska av. Du drar i en sko som verkar ha bestämt sig för att stanna kvar på foten och får sätta ner den igen för att prova på ett annat sätt. Jag tittar på. Det är skönt att inte vara den enda i hallen som behöver lite tid för att bli färdig. Till slut kommer foten loss och du står med skon i handen och ser nästan lika förvånad ut som jag.

Du hänger undan det blöta och flyttar handduken från vägen. Jag nosar på kanten medan du viker ihop den och lämnar sedan plats när du ska förbi. Vi kan äntligen gå in i nästa rum. Du går försiktigt i strumplästen över golvet och jag kommer efter. Det finns ingen brådska kvar nu när dörren är stängd. Jag tar vägen till min plats och börjar ordna tassarna under mig. Du stannar i öppningen och tittar på mig som om du försöker komma ihåg vad som var så bråttom för en stund sedan.

Jag vet att du gärna vill att saker ska bli gjorda i en viss ordning. Först in, sedan handduk, sedan allt annat. Jag försökte faktiskt stå kvar där du ville ha mig. Jag hade bara inte fått veta att skakningen också ingick i den ordning du tänkt dig. Nästa gång kanske du hinner fram tidigare med tyget. Eller också får du samma överraskning igen. Vi behöver nog inte räkna med att jag alltid kan hålla reda på både dina planer och vattnet som ligger kvar i öronen.

Du kommer förbi när du bytt det blöta mot något torrare. Jag lyfter huvudet och följer dig med blicken tills du stannar nära. Fingrarna hamnar på min kind, där det fortfarande känns lite fuktigt. Du skrattar till och säger något om mig som låter ganska vänligt, trots att du nyss behövde torka golvet efter oss. Jag lägger ner huvudet när handen försvinner. Det är skönt att kunna komma hem i det skick man råkat bli under promenaden och ändå vara någon du gärna stannar hos.

Utanför fönstret hörs regnet fortfarande. Du sätter dig och jag blir liggande. Det finns ingenting kvar vi måste göra med den där handduken just nu. Om en stund kommer du kanske ihåg hur du fick vända bort ansiktet i hallen och gör om det där lilla skrattet för dig själv. Jag kommer nog mest ihåg att vi kom in, att dina händer var där och att min plats fanns kvar. Men skulle du glömma den där promenaden helt kan jag säkert ordna en liknande hemkomst nästa gång det regnar.