Låt bädden få vara en egen plats
”Jag tycker om att vara nära dig. Ibland vill jag ändå ha min bädd för mig själv.”
Du tror nog att jag sover. Jag ligger med hakan mot kanten på bädden och hör hur du sätter ifrån dig koppen. När du går förbi öppnar jag ögonen lite. Du böjer dig ner och stryker handen över mitt huvud. Jag tycker om dig, men just nu hade jag gärna velat behålla den där tyngden som var på väg ner i kroppen.
Du stannar kvar och kliar bakom örat. Jag vrider huvudet och lägger det längre in mot filten. Du skrattar åt hur sömnig jag är och ger mig en klapp till. Det är svårt att förklara ett litet nej när den som vill vara vänlig inte riktigt letar efter det. Jag kan bara flytta mig lite och hoppas att det märks.
Sedan reser du dig. Jag lägger ner hakan igen. Det tar en stund innan öronen slutar följa dina steg. Jag vill gärna kunna vila också medan du är vaken och finns i rummet. Hemma blir större för mig när jag har en plats där jag inte behöver vara redo att hälsa varje gång någon kommer förbi.
En stund senare stannar du vid bädden igen. Den här gången säger du bara något tyst och fortsätter vidare. Handen kommer aldrig ner. Jag följer dig med ögonen tills du sätter dig, sedan sluter jag dem. Det lilla beslutet märks mer än du kanske tror. Jag får bli färdig med att sjunka ner.
Telefonen ringer och du går ut i köket för att svara. Jag hör dig prata därifrån, men kan behålla ögonen slutna. När du kommer tillbaka flyttar du undan en sko som ligger framför bädden. Sedan går du vidare. Jag behöver inte ens lyfta huvudet för att få veta att vägen ut finns kvar när jag vill använda den.
Jag söker ofta upp dig själv. Jag ställer mig vid din stol, lutar sidan mot benet eller letar mig in under handen när du sitter på soffkanten. Då vill jag ha kontakten och kan flytta mig när det räcker. Jag tycker om att vi har sådana besök, som får börja med att någon av oss faktiskt frågar den andre.
Min bädd kan få vara något annat. Där har jag bäddat med nosen, vridit filten åt ett alldeles bestämt håll och lagt kroppen så att det känns bra. Jag vill inte försvara den platsen mot dig. Jag vill bara kunna känna igen att just här brukar du låta mig få vara ifred, så att jag slipper tala allt tydligare för att få vila.
När jag vaknar senare ligger du med benen utsträckta framför stolen. Jag reser mig, sträcker på mig och går fram. Du upptäcker mig först när jag nosar på handen. Nu får den gärna röra sig. Jag trycker in skuldran mot ditt knä och står kvar medan du kliar där jag når fram till dig.
Du säger att där kom jag till slut. Jag viftar med svansen. Jag har inte varit långt borta, bara upptagen av att sova. Det känns gott att komma till dig med utvilade ben och egen lust att vara nära. När jag sedan går tillbaka till bädden följer du mig med blicken och låter mig lägga mig i fred. Den här gången somnar jag innan du hunnit dricka upp.