-
Låt bädden få vara en egen plats
”Jag tycker om att vara nära dig. Ibland vill jag ändå ha min bädd för mig själv.”
Du tror nog att jag sover. Jag ligger med hakan mot kanten på bädden och hör hur du sätter ifrån dig koppen. När du går förbi öppnar jag ögonen lite. Du böjer dig ner och stryker handen över mitt huvud. Jag tycker om dig, men just nu hade jag gärna velat behålla den där tyngden som var på väg ner i kroppen.
Du stannar kvar och kliar bakom örat. Jag vrider huvudet och lägger det längre in mot filten. Du skrattar åt hur sömnig jag är och ger mig en klapp till. Det är svårt att förklara ett litet nej när den som vill vara vänlig inte riktigt letar efter det. Jag kan bara flytta mig lite och hoppas att det märks.
Sedan reser du dig. Jag lägger ner hakan igen. Det tar en stund innan öronen slutar följa dina steg. Jag vill gärna kunna vila också medan du är vaken och finns i rummet. Hemma blir större för mig när jag har en plats där jag inte behöver vara redo att hälsa varje gång någon kommer förbi.
En stund senare stannar du vid bädden igen. Den här gången säger du bara något tyst och fortsätter vidare. Handen kommer aldrig ner. Jag följer dig med ögonen tills du sätter dig, sedan sluter jag dem. Det lilla beslutet märks mer än du kanske tror. Jag får bli färdig med att sjunka ner.
Telefonen ringer och du går ut i köket för att svara. Jag hör dig prata därifrån, men kan behålla ögonen slutna. När du kommer tillbaka flyttar du undan en sko som ligger framför bädden. Sedan går du vidare. Jag behöver inte ens lyfta huvudet för att få veta att vägen ut finns kvar när jag vill använda den.
Jag söker ofta upp dig själv. Jag ställer mig vid din stol, lutar sidan mot benet eller letar mig in under handen när du sitter på soffkanten. Då vill jag ha kontakten och kan flytta mig när det räcker. Jag tycker om att vi har sådana besök, som får börja med att någon av oss faktiskt frågar den andre.
Min bädd kan få vara något annat. Där har jag bäddat med nosen, vridit filten åt ett alldeles bestämt håll och lagt kroppen så att det känns bra. Jag vill inte försvara den platsen mot dig. Jag vill bara kunna känna igen att just här brukar du låta mig få vara ifred, så att jag slipper tala allt tydligare för att få vila.
När jag vaknar senare ligger du med benen utsträckta framför stolen. Jag reser mig, sträcker på mig och går fram. Du upptäcker mig först när jag nosar på handen. Nu får den gärna röra sig. Jag trycker in skuldran mot ditt knä och står kvar medan du kliar där jag når fram till dig.
Du säger att där kom jag till slut. Jag viftar med svansen. Jag har inte varit långt borta, bara upptagen av att sova. Det känns gott att komma till dig med utvilade ben och egen lust att vara nära. När jag sedan går tillbaka till bädden följer du mig med blicken och låter mig lägga mig i fred. Den här gången somnar jag innan du hunnit dricka upp.
-
Hunden på mattan på den inglasade balkongen
Jag behöver ingen ny lek just nu. Din plats bredvid min räcker bra.
Du kommer ut på den inglasade balkongen med en kopp i handen och sätter dig utan att tända lampan. Jag följer med och ställer mig vid ditt knä. Här ligger mattan som jag tycker om, den som är lite skrynklig vid ena kanten hur många gånger du än drar den rak. Jag trampar över den och lägger mig. Från min plats ser jag både dig och ljuset som fortfarande finns kvar mellan husen.
Det har varit ganska mycket rörelse inne. Du har burit saker, öppnat skåp och gått tillbaka efter något som du glömde första gången. Jag har följt med i flera av svängarna. Nu blir du sittande, och det tar en stund innan jag verkar tro att du faktiskt tänker stanna här. Jag lyfter huvudet när du flyttar koppen. Men du sätter bara ner den på bordet och låter handen falla mot armstödet igen.
Jag går fram och lägger nosen under fingrarna. De rör sig över pannan en kort stund och stannar sedan. Då flyttar jag mig en liten bit så att handen hamnar närmare örat. Det brukar hjälpa den att komma ihåg vad den höll på med. Du märker det och skrattar till, trött men vänligt. Jag får några långsamma strykningar till innan jag vänder mig om och går tillbaka till mattan.
Du har lagt en kudde på stolen bredvid. Jag tittar på den, sedan på dig. Det kommer ingen inbjudan, så jag nöjer mig med att lägga ena framtassen över kanten på min egen hopvikta filt. Det är faktiskt ganska bra där nere också. Din fot finns inom räckhåll och mattan ger efter under bröstet. Jag behöver inte ligga högst för att vara med i den här stunden.
Utanför rör sig några fåglar mellan grenarna. Jag ser dem genom glaset och följer en av dem tills den försvinner bakom huset. Sedan vänder jag huvudet tillbaka mot dig. Du sitter med koppen nära och blicken någonstans längre bort än min nos. Jag vet inte vad du tänker på. Jag märker bara att rörelserna har blivit långsammare och att du inte reser dig varje gång något låter inne i rummet.
En stund senare börjar du prata lågt. Det är inga ord som betyder sitt eller kom, och jag behöver inte försöka hitta en uppgift i händerna. Jag lyfter öronen och ser på dig. Du sträcker ner handen igen, den här gången så långt att jag kan nosa utan att resa mig. Jag låter hakan vila intill fingrarna. När du drar undan handen får jag ha huvudet kvar där jag lagt det.
När ljuset blir svagare drar du filten över dina knän. Jag rullar över lite på sidan och kommer åt din toffel med tassen. Du tittar ner men flyttar inte foten genast. Vi kan tydligen dela på den lilla biten golv. Jag har haft fullt upp med mitt tidigare i dag, med dofter och lek och sådant som du bara såg delar av. Nu tycker jag om att inte behöva vara på väg någonstans mer.
När du till sist reser dig ligger jag kvar en kort stund. Du lämnar balkongdörren öppen in mot rummet och jag hör hur du ställer koppen i köket. Sedan kommer du tillbaka efter filten och böjer dig ner mot mig. Jag sträcker på benen innan jag följer med. Det finns inget särskilt vi måste ta med oss från kvällen. Men jag vill gärna hitta den där platsen nära din fot igen, nästa gång du sätter dig och blir kvar.
-
Hunden vilar i gräset vid parkbänken
Jag går gärna vidare med dig. Först vill jag bara få ligga här en stund.
Bänken står lite vid sidan av gångvägen, under trädet där det har kommit nya blad. Du sätter dig och lägger kopplet löst i handen. Jag nosar längs bänkbenet innan jag vänder ett halvt varv och lägger mig i gräset. Här är skugga över ryggen och jag når din sko med nosen. Det verkar vara en mycket bra plats att göra ingenting på just nu.
Först ligger jag med huvudet högt. Det går människor förbi och en cykel rullar långsamt längs vägen. Jag följer den med blicken tills den har passerat. Du sitter kvar. Det betyder att jag slipper resa mig för att hinna efter dig så snart något nytt fångar min uppmärksamhet. Jag kan titta färdigt, nosa på en lukt i luften och sedan låta blicken komma tillbaka till platsen där vi är.
Du har stannat på ett annat sätt än när du knyter skon. Då är det ofta ganska bråttom i hela kroppen, också när dina händer arbetar långsamt. Nu lutar du ryggen mot bänken och flyttar ut ena benet. Jag känner sulan mot sidan en kort stund och lägger huvudet på tassarna. Det verkar inte finnas något jag behöver vara beredd att göra omedelbart. Jag tänker prova att ta dig på orden.
En löpare kommer närmare. Jag lyfter huvudet och tittar. Du ser också åt det hållet och håller kvar kopplet utan att dra mig upp från marken. Löparen passerar ute på gångvägen. När stegen försvinner lägger jag mig till rätta igen. Det är ganska skönt att någon annan också håller reda på sådant, så att varje ljud inte måste sluta med att jag står upp och försöker förstå allting själv.
Vi gick förbi flera intressanta ställen på vägen hit. Jag stannade vid en buske, du väntade vid en stolpe och sedan gick vi tillsammans över den öppna delen av parken. Det fanns mycket att hinna med. Här behöver jag inte välja mellan nästa lukt och nästa steg. Jag kan ligga med sidan mot gräset och låta munnen vara lite öppen medan vinden rör sig i bladen ovanför oss.
Efter en stund tar du fram vatten och håller skålen stadigt på marken. Jag reser mig, dricker och stannar intill ditt knä. Du stryker mig över bröstet medan jag ser ut över platsen där vi nyss gick. Sedan lägger jag mig igen, nästan på samma fläck. Du hade kanske tänkt att vattnet skulle bli början på nästa del av promenaden. Jag verkar ha röstat för ett litet uppehåll till.
Det finns saker att göra för dig också. Du tittar på fåglarna, flyttar handen över träet och säger något lågt när jag lägger hakan mot din sko. Jag tycker om att du kan sitta nära utan att hela tiden försöka få något att hända med mig. Vi behöver inte hitta på en övning för varje stund vi har tillsammans. Just nu håller gräset mig kvar, och din fot är ett bra sätt att veta var du finns.
Till slut sätter jag mig upp och sträcker mig framåt. Du väntar medan jag får bakbenen under mig och skakar igenom kroppen. Först då reser du dig. Jag går ett par steg ut från bänken, tittar tillbaka och ser att du kommer. Nu känns det roligt att fortsätta. Borta vid gångvägen finns den där busken som vi passerade åt andra hållet, och jag är inte helt säker på att jag undersökte den färdigt.
När vi går därifrån har vi ingen leksak att bära och inget nytt att visa upp. Jag har bara fått vila en stund medan du satt bredvid. Ändå går jag med lite mer lust i stegen än när vi kom fram till bänken. Du märker det och låter mig nosa vid busken. Jag får börja där, med dig kvar i andra änden av kopplet och gott om väg framför oss.
-
Hunden på picknickfilten
Jag fick en plats på filten. Sedan tyckte jag att jag kunde få lite mer av den.
Väskan öppnas på marken i stället för på köksbänken. Det är en ordning jag genast blir intresserad av. Först kommer filten, sedan något som prasslar och till sist doften av mat. Jag ställer mig nära nog för att kunna följa arbetet utan att gå miste om några detaljer. Du vecklar ut tyget över det torra gräset och försöker få ena hörnet att ligga kvar i den lilla vinden.
Jag hjälper till genom att ställa framtassarna mitt på. Det verkar åtminstone hindra filten från att flytta sig just där. Du sätter dig med jackan på och låter kopplet ligga löst mellan oss medan du ordnar resten. Jag nosar vid väskan, men när din hand kommer framför den vänder jag mig tillbaka. Där finns något eget till mig, och lite senare får jag dricka ur skålen som du har ställt bredvid.
Sedan försöker jag bestämma hur mycket plats jag behöver. Först sitter jag på kanten, med bakdelen i gräset. Det känns ganska bra tills jag ser att du faktiskt har hela ben på filten. Då flyttar jag fram lite till. Du drar undan väskan och jag lägger mig på den lediga biten med bröstet riktat mot dig. Nu kan jag både följa händerna och ha nosen nära ditt knä.
Du äter medan jag tittar. Ibland ser jag bort en stund för att det händer något längre bort på gångvägen, men jag hittar snabbt tillbaka till det pågående arbetet framför din mun. Det är ingen stor rörelse från min sida. Bara huvudet som höjs lite när papperet viks undan igen. Du verkar känna igen det där och lägger handen lugnt över mitt bröst när jag börjar resa mig för att undersöka närmare.
När maten är undanpackad tar det en stund innan jag tror på det. Jag kontrollerar väskan med blicken och nosar där din hand nyss låg. Sedan lägger jag ner hakan. Marken är lite ojämn under filten, och det tar ett par försök att hitta en plats där armbågen hamnar bra. Du flyttar dig så att jag får mer utrymme. Jag använder det genast, som om det var precis vad vi hade kommit överens om från början.
Det är ovant att stanna ute när vi redan har gått färdigt den här delen av vägen. Jag lyfter huvudet när en människa passerar på avstånd, följer ett prassel bakom oss och tittar efter fåglarna en stund. Men du gör ingen ny början av varje ljud. Du sitter kvar, och din hand finns där när jag vänder nosen mot dig. Efter ett tag behöver jag inte hålla upp huvudet lika högt för att vara med.
Vi brukar ofta vara på väg någonstans när vi går ut genom dörren. Till en stig, runt ett hörn eller hem igen innan något annat ska börja. Här händer det mindre. Jag hinner känna hur filten luktar när den legat en stund mot marken. Jag hinner blunda och öppna ögonen igen utan att ha hamnat efter dig. Det är ganska skönt att kunna ligga kvar och ändå följa med.
När du börjar lägga ner skålen i väskan reser jag mig genast. Den rörelsen känner jag igen. Men sedan tar du bara fram en extra tröja åt dig själv och sätter dig igen. Jag blir stående och ser på dig ett ögonblick, innan jag går ett varv i kopplets lösa längd. När jag kommer tillbaka finns platsen kvar. Den har visst blivit lite större sedan jag lämnade den, för nu kan jag lägga mig på sidan.
Till sist ska vi faktiskt gå. Jag kliver av filten och står nära medan du skakar bort grässtråna. Det luktar mat ur väskan fortfarande, vilket jag tänker hålla ett visst intresse för på hemvägen. Men jag är också nöjd på ett annat sätt. Jag fick ligga nära länge utan att du ville något särskilt av mig. Nästa gång filten kommer fram ute tänker jag nog börja med att lägga mig lite längre in redan från början.
-
Hunden på mattan bredvid fåtöljen
Du läste vidare. Jag tyckte att det var en bra plats att somna på.
Jag hör att du har satt dig innan jag ser dig. Fåtöljen ger ifrån sig sitt vanliga knarr, och sedan blir det tyst i rummet. Jag kommer från köket och stannar framför dina fötter. Du har något i knät som inte luktar mat och som du håller med båda händerna. När jag trycker nosen mot kanten sänker du det och ser på mig. Sedan flyttar du ena foten så att jag får plats på mattan.
Jag lägger mig men behåller huvudet uppe. Du tittar ner i boken igen. Det prasslar när en sida vänds, och ibland kommer en liten rörelse i ditt ansikte som får mig att lyfta öronen. Jag väntar på att du ska säga något. Du brukar berätta för mig när något händer. Nu ser du ut att vara någon annanstans en stund, fast du sitter alldeles inom räckhåll. Jag puttar försiktigt på handen som har kommit över kanten.
Du stryker mig över kinden utan att sluta titta i boken. Först står jag ganska stilla. Sedan lutar jag mer av huvudet mot fingrarna. Handen hittar bakom örat och stannar där. Det är svårt att både hålla uppe huvudet och bli så här tung i nacken, så jag sätter mig närmare. Du flyttar boken till den andra handen. Nu kan du fortsätta med det du håller på med och ändå nå mig.
Efter en stund skrattar du till. Jag reser huvudet genast och ser efter om det finns något att vara med på. Du tittar ner på mig och säger några ord med den där varma rösten. Sedan läser du högt en liten bit. Jag följer ljudet mer än det som händer mellan pärmarna. När rösten stannar väntar jag på fortsättningen. Du ser på mig över kanten och skrattar igen, den här gången för att jag sitter och lyssnar så ordentligt.
Det finns kvällar när vi gör mycket tillsammans. Du hämtar kopplet, tar fram något att leta efter eller sätter dig där jag kan komma med min leksak. Jag tycker om att vara beredd när det börjar. Här behöver jag hålla reda på betydligt mindre. Foten ligger stilla nära min sida, handen rör sig ibland och ljuset från lampan stannar på samma plats. När du vänder ett blad kan jag höra det utan att behöva göra någonting.
Jag lägger mig på sidan och drar ett bakben över mattan. Din hand når mig inte riktigt längre. Du låter den vila på armstödet i stället för att locka tillbaka mig. Därifrån kan jag se fingertopparna om jag öppnar ögonen. Jag har det bra här också. Du fortsätter läsa, och snart hör jag mest när du andas ut och när papperet flyttar sig. Hakan sjunker ner mot mattan en liten bit till.
När du reser dig vaknar jag av att foten försvinner. Jag är på benen innan du hunnit till dörröppningen. Du går bara för att hämta ett glas vatten. Jag följer med, dricker ur min skål och går tillbaka tillsammans med dig. Boken ligger kvar på armstödet. Du sätter dig igen, och jag tar samma plats på mattan utan att först försöka se vad du tänker göra. Nu vet jag hur den här stunden brukar fortsätta.
Till sist stänger du boken och lägger undan den. Handen kommer ner ordentligt, och jag rullar lite närmare för att få den mot bröstet. Du säger att det blev sent. Jag har sovit mig igenom en stor del av det du läste, men jag hör gärna lite av din röst till innan vi går vidare. Du sitter kvar en stund utan boken. Jag håller ena framtassen nära din fot, och lampan får fortsätta lysa över oss.
-
Din gamla tröja
Din gamla tröja luktar hemma.
Du lyfter ur filten och jag följer med den genom rummet. Den luktar av många stunder då jag har legat och sovit medan du haft annat för dig. Nu bär du den förbi min vanliga plats och lägger den bland sådant som ska tvättas. Jag går tillbaka till den tomma bädden. Där finns en smula som blev kvar. Jag tar hand om den medan du ordnar med resten.
Den rena filten skakas ut och viks till en jämn kant. Du stryker handen över den och ser nöjd ut. Jag går i med framtassarna, nosar längs ena sidan och kliver ur igen. På stolen bredvid ligger din tunna tröja. Den hade du på dig när vi satt ute en stund tidigare. Jag sträcker mig mot ärmen, och du följer min blick. Sedan lyfter du tröjan och håller den lågt nog för att jag ska kunna nosa.
Här finns du. Inte den del av dig som pratar och öppnar skåp, utan den som blir kvar nära min nos när du går vidare genom rummet. Jag trycker mig lite närmare tyget. Du låter mig stå där en stund innan du lägger tröjan i bädden. Jag följer genast efter. Den hamnade nästan rätt, men ärmen behöver flyttas och den fina kanten på filten ligger i vägen för min rygg.
Du skrattar när jag börjar ordna om. Det är svårt att förstå varför du var så noga med vikningen om det var jag som skulle ligga här. Jag trampar runt, drar ärmen mot mig och sjunker till slut ner med kinden mot tröjan. Du blir kvar framför bädden tills jag slutat röra mig. Då ser du också tassen som behöver lite mer plats och flyttar foten utan att jag behöver resa mig igen.
När du går ut i köket följer jag dig med öronen. En låda öppnas och något ställs på bänken. Jag lyfter huvudet, men det blir ingen mat den här gången. Du kommer tillbaka genom dörren, tittar ner på mig och fortsätter till nästa rum. Jag lägger nosen mot tyget igen. Jag vet att du är nära. Jag behöver inte gå efter för att kontrollera varje sak som låter.
Jag tycker om att följa med dig. Ibland är det något spännande som väntar, ibland hamnar vi bara i tvättstugan och går tillbaka igen. Du blir road av att jag stod så beredd för en så liten utflykt. Men det är ju du som reser dig, och då vill jag gärna veta vad vi ska hitta på. Här i bädden kan jag höra dig röra dig och ändå låta kroppen bli tung. Jag måste inte vara på väg hela tiden.
Efter en stund sjunker du ner i stolen bredvid. Handen kommer över kanten och jag möter den med nosen. Du stryker mig över kinden, långsamt nog för att jag ska hinna luta mig mot fingrarna. Det är skönt att du satte dig. Jag hade kunnat ligga här själv, men när du är så nära behöver jag bara öppna ögonen för att se dig. Jag låter huvudet falla tillbaka medan handen blir kvar mot min sida.
När jag vaknar har ljuset flyttat sig över golvet. Tröjan är varm under kinden och jag sträcker på benen innan jag går fram till dig. Du frågar om jag sovit gott. Jag lutar mig mot ditt knä och får lite mer av handen. Bakom mig ligger den rena filten hoptrampad och ärmen åt ett helt annat håll än du lade den. Det ser kanske stökigt ut från din stol. Jag vet precis var jag ska lägga mig nästa gång.
-
När solfläcken flyttar sig
”Du får flytta stolen. Solfläcken har flyttat sig.”
Min plats är borta. Mattan ligger kvar, filten också, men värmen som nyss fanns längs ryggen har dragit vidare. Jag lyfter huvudet och ser mig omkring. Där, på andra sidan stolsbenet, ligger ljuset nu. Det är ingen stor förflyttning, men jag tänker inte ligga kvar och bli sval av ren artighet.
Jag sträcker först ut ena benet som om resten av kroppen kanske kunde få del av det goda därifrån. Det hjälper inte särskilt mycket. Ljuset ligger precis utom räckhåll, och du har ställt stolen mellan mig och den del av golvet som ser mest lovande ut. Jag får resa på hela mig. Det är ett ganska stort beslut för någon som nyss hade hittat en utmärkt sovställning.
Du märker att jag reser mig. Jag går runt stolen, trampar ett litet varv och lägger mig på nytt. Nu ligger huvudet åt andra hållet och ena framtassen har hamnat under filten. Du ler åt hur noga jag ordnar det. Det finns människor som kan sätta sig precis var som helst. Själv föredrar jag att göra en ordentlig bedömning.
Jag böjer ena frambenet, sträcker ut det igen och låter till sist vikten sjunka ner. Där blev det bra. Du hade kanske bara sett en hund som flyttade sig en meter, men jag har hunnit undersöka flera små skillnader på vägen. Hur nära stolsbenet jag hamnade, var filtkanten låg och om jag kunde lägga huvudet åt det håll som kändes bekvämt. Nu behöver jag inte tänka mer på det.
Efter en stund flyttar du också. Du drar stolen närmare fönstret och får ljuset över armen. Jag öppnar ögonen när golvet låter, följer rörelsen och lägger ner hakan igen. Du behövde också ändra på något för att få det bra. Nu kan jag känna din närvaro från en ny vinkel utan att behöva lämna värmen.
När du flyttar foten kommer den nära mina tassar. Du upptäcker mig innan du sätter ner den och väljer andra sidan av stolen. Jag blir liggande. Det går att dela ett rum på det sättet också, med små ändringar som knappt märks när de fungerar. Jag får plats att vila och du kan fortfarande komma åt det du behöver vid fönstret.
Jag tycker om vanor. Vilken dörr som leder ut, var vattnet står och hur du låter när vi ska ta vår kvällsrunda. Men en vana kan också vara att du ser var jag vill ligga, i stället för att alltid visa mig tillbaka till samma ruta på golvet. Jag är fortfarande hemma när jag väljer en annan sida av rummet.
Du behöver inte gissa rätt plats åt mig varje gång. Ibland har du lagt filten där jag gärna vill vara och ibland upptäcker jag något bättre en stund senare. Det viktiga för mig är att jag kan byta när det inte längre känns bra. Jag kan tycka mycket om min bädd och ändå vilja ligga här vid stolen just den här delen av dagen.
Ibland lägger du filten där du tycker att den blir fin och jag väljer golvet bredvid. Då ser du lite förolämpad ut för filtens skull. Det är inget personligt. Just då kanske jag vill ha det svalare, kunna sträcka ut mig eller se öppningen mot hallen. Det känns skönt när du blir nyfiken på mitt val utan att behöva ordna om mig direkt.
När du har lagt tid på att göra det fint kan jag nästan se förväntan i hur du tittar på mig. Där har du vikt hörnen och jämnat till kudden. Jag går fram, luktar och väljer sedan den lilla fläcken bredvid. Du suckar först och börjar sedan skratta åt filten som blev ensam kvar. Den kommer säkert till användning en annan stund. Jag hade bara hunnit fram till ett annat beslut nu.
I dag hämtar du den bortglömda filten från mattan och lägger den bredvid min nya plats. Jag drar bara in ena kanten under bröstet. Resten kan ligga där så länge. Du återgår till ditt, och jag får avsluta min omsorgsfulla ommöblering själv. Värmen når över ryggen igen, precis där jag ville ha den.
Du börjar inte dra i den del som hamnat snett när jag lagt mig. Jag har redan fått ena tassen bekvämt över kanten och behöver den inte mer prydlig än så. Du kan se att kroppen blivit stilla. Det får räcka som svar på om jag trivs, även om resultatet inte blev riktigt lika välordnat som när du först lade fram filten.
När ljuset flyttar sig nästa gång ligger jag kvar. Nu är jag sömnigare än jag är angelägen om solen. Du går förbi och stannar till. Jag hör hur du sänker rösten när du säger mitt namn, som om du märker att jag är på väg bort i vilan. Jag lyfter ett ögonlock och låter det falla igen. Här räcker det nu.
Från stolen hörs ett litet prassel och sedan blir det tyst igen. Jag kan ligga med ryggen mot dig utan att hålla reda på varje rörelse. Om du går genom rummet behöver jag inte följa efter bara för att försäkra mig om att min stund ska få vara kvar. Jag har ett golv som bär mig och en människa som kan gå runt mina tassar när jag sover.
Senare vaknar jag där det blivit skugga. Du har flyttat stolen tillbaka till bordet. Jag sträcker på mig, går fram och petar på ditt knä. Nu är det kanske dags för något annat. Du lägger undan det du håller i och ser ner. Vi får väl se var dagen har hamnat medan jag sov. Det brukar finnas mer än en bra plats i den.
-
En bokstund i vardagsrummet
”Jag är gärna en stor del av ditt liv. Du får ha andra delar också.”
Du tar fram en bok som luktar papper och något främmande från väskan. Jag följer med till fåtöljen eftersom det brukar löna sig att se vad du håller i. Den här gången finns ingen leksak bakom ryggen och ingen godbit i handen. Du slår dig ner, öppnar boken och drar upp benen. Jag nosar på kanten innan jag bestämmer mig för platsen på mattan.
Först håller jag utkik efter det du ska föreslå. Du brukar vara bra på det. En promenad, en liten söklek eller något vi kan bära ut i trädgården. Nu vänder du bara ett blad. Jag sätter mig upp. Du ser ner och säger att vi har varit ute och att du tänkte läsa en stund. Jag känner igen den lugna rösten, fast jag gärna skulle vilja kontrollera om du ändrar dig.
Jag kommer med bollen. Du hälsar på mig och lägger den intill din fot, utan att börja kasta. Då står jag kvar lite för länge och tittar. Det är besvärligt när ett så tydligt förslag får ett så litet svar. Men din hand finns tillgänglig en stund, och sedan fortsätter du läsa. Jag kan känna att du fortfarande vill ha mig här även när du inte följer min idé.
Efter ett tag lägger jag mig på andra sidan stolen. Där finns en fläck som passar bättre att sträcka ut sig i. Nu när ingen ska visa mig något blir jag uppmärksam på hur sömnig kroppen faktiskt är. Vi var länge vid gräskanten i förmiddags. Jag hann nosa mig igenom flera ställen, och jag kan fortfarande känna mig nöjd när jag sjunker ner på sidan.
Du skrattar åt något i boken. Jag öppnar ögonen och tittar upp. Du visar mig sidan innan du kommer på att det inte hjälper mig särskilt mycket. Sedan berättar du lite ändå. Jag lyssnar på tonen och vilar hakan mot tassen. Det finns något trevligt i att få vara nära när du har roligt, även om själva skälet går mig helt förbi.
Jag tycker om när vi gör saker tillsammans. Jag kan också tycka om när din närvaro bara pågår i rummet. Att du bläddrar, ändrar sittställning och ibland låter handen hänga ner så att jag kan nosa på den. Jag måste inte ordna ett nytt uppdrag åt dig varje gång du sitter stilla för att få veta att jag hör till.
När du reser dig efter en stund hinner jag vakna innan du har nått dörren. Nu får jag lust att sträcka på benen igen. Du tar med koppen till köket och jag följer efter. Där stannar du och ser på mig, som om du också just kommit tillbaka från något. Jag böjer framkroppen och sträcker ut ryggen ordentligt.
Du hämtar bollen från mattan. Jag ser genast rörelsen och går fram. Nu vill du vara med. Det märks utan att du behöver förklara det särskilt länge. Jag har sovit en stund, du har hunnit till någon annan plats genom din bok, och ändå känner vi igen varandra direkt när du håller leksaken framför knäna. Den här gången är det jag som får svara på ditt förslag.
-
När besöket har gått hem
Jag tyckte om att de kom. Nu tycker jag om att vi är själva.
Du stänger dörren och blir stående med handen på handtaget. Jag står bredvid och lyssnar på stegen som försvinner. Nyss fanns det så många att hålla reda på här inne. Nu hör jag bara dig, kylskåpet och någon som öppnar en bildörr ute på gatan. Jag nosar en sista gång där skorna stod. Sedan går jag efter dig till köket.
Det var roligt när de kom. Jag kände igen en av dem redan ute på trappan och hann hälsa på jackärmen innan den var av. Sedan ville någon sätta sig, någon annan pratade med dig och jag behövde undersöka en väska som hamnade på golvet. Det kan ta tid att få en ordentlig överblick när människor tar med sig så mycket av världen in i hallen. Jag gjorde mitt bästa, även om du tyckte att jag kunde lämna väskan i fred lite tidigare.
Jag låg under bordet en stund också. Där kände jag igen dina fötter bland alla de andra. Du flyttade stolen försiktigt när jag hade lagt mig nära, och jag kröp ihop igen. Någon skrattade högt ovanför mig. Jag lyfte huvudet, såg efter och lade ner det. Jag ville vara med, men det var svårt att somna ordentligt när något hela tiden höll på att börja.
Nu plockar du ihop koppar. Jag följer med till diskbänken och stannar så nära att din byxkant rör vid min sida. Du tittar ner och frågar om jag vill gå ut. Jag ser mot hallen, men vänder mig tillbaka till dig. Vi gick ju nyss. Jag vill mest veta om du tänker sätta dig någonstans snart, där jag kan ha dig på samma plats lite längre än några sekunder.
Du bär in en filt som hamnat över en stol. Den luktar fortfarande lite av någon annans parfym. Jag nosar på hörnet när du går förbi och får följa med in i rummet. Där har du ställt tillbaka min bädd på sin vanliga plats. Jag kliver i, vänder mig och kliver ur igen. Den är bra. Just nu vill jag ändå vara närmare dig än så.
Till slut sätter du dig i soffan. Du böjer dig fram för att flytta något på bordet, och jag väntar. När du lutar dig tillbaka kommer jag fram till ditt knä. Du låter handen vila mot min hals. Den ligger stilla en stund, utan att kalla på mig eller försöka få mig att visa något. Jag släpper ner huvudet lite till. Där var du ju.
Jag vill inte att du ska tro att det var fel att de kom. Jag följde gärna med när de gick mellan rummen, och jag hann få någon att kasta leksaken två gånger. Det fanns mycket att tycka om. Men när du kliar mig nu behöver jag inte vända mig om för att se vem som reser sig bakom oss. Jag får känna färdigt hur skönt det är. Min kropp hinner bli tung på ett annat sätt.
Du slutar med handen efter en stund. Jag trycker nosen försiktigt mot dina fingrar, mest för att meddela att jag fortfarande är här. Du stryker mig en gång till och låter sedan handen ligga längs kanten. Då lägger jag mig på mattan intill soffan. Jag behöver inte hålla dig sysselsatt hela tiden för att märka att du är hos mig. Det räcker att höra hur du vänder blad ovanför mitt huvud.
När något låter i trappan öppnar jag ögonen. Du sitter kvar. Jag lyssnar tills ljudet har gått vidare och sträcker sedan ut det ena bakbenet. Jag kommer nog att vilja hälsa nästa gång också. Då får hallen bli full av röster en stund, och jag kan undersöka om någon har tagit med sig en ny väska.
I kväll är jag nöjd med det här. Du sitter i soffan, jag ligger där jag känner dina fötter röra sig ibland, och ingen av oss verkar behöva någon annanstans just nu. Jag somnar innan du har läst färdigt sidan.
-
En tyst stund på trappan
”Du behöver inte fylla varje tystnad. Jag trivs med sällskapet ändå.”
Du sätter dig på trappan och säger något om vädret. Jag kommer fram till din sida. Där stannar jag med nosen riktad ut mot gården. Luften för med sig sådant som jag gärna vill känna efter lite till, och steget är torrt där du har satt fötterna.
Du pratar en stund medan jag står där. Jag hör rösten och känner igen mitt namn när det kommer. Då vänder jag huvudet mot dig. Handen vilar nära örat, och jag lutar mig mot den innan jag ser ut över gården igen. Du fortsätter berätta. Orden går förbi medan rösten finns kvar hos mig.
Sedan blir det tyst. Du tar ett djupare andetag och låter händerna ligga i knät. Jag lyssnar på det också: hur jackan knäpper lite när du rör dig och hur ena stöveln skrapar mot trappsteget. Du behöver inte säga något för att jag ska veta att du är kvar. Jag står så nära att jag känner rörelsen när du vänder dig mot ljuset.
Jag sätter mig ner. Först rakt, med tassarna framför mig. Efter en stund glider ena baktassen åt sidan, och jag hittar ett bekvämare sätt att sitta. Du tittar ner och ler. Jag ser det i ögonvrån, men låter blicken vara kvar ute. Det är skönt att kunna dela den här platsen utan att behöva vända mig mot dig varje gång du ser på mig.
Det finns stunder när jag gärna vill ha hela din uppmärksamhet. Jag kommer med något i munnen, ställer mig framför dig eller försöker få dig att resa dig. Då märks det att jag vill något med dig. Här vill jag också vara med dig, fast kroppen har blivit stilla och jag inte har tagit med mig något att visa.
En vindpust rör vid pälsen, och jag lyfter nosen. Du ser åt samma håll. Vi hittar säkert inte samma sak där ute, men vi blir båda kvar och tittar. Efter en stund känner jag din hand mot skuldran. Den ligger där utan att dra mig närmare. Jag lutar lite åt ditt håll och stannar så.
När du flyttar handen tillbaka till knät sitter jag kvar. Det som fanns mellan oss tog inte slut för att beröringen gjorde det. Jag kan höra dig bredvid, låta vinden komma nära och vila blicken på grinden. Jag behöver inte ordna något för att få behålla min plats hos dig.
Du säger mitt namn igen, nästan som för dig själv. Jag vänder på huvudet och möter din blick. Där finns något varmt som jag känner igen. Jag håller kvar blicken en liten stund, och sedan blir vi tysta båda två. Längre bort hörs en bil på vägen. Du lägger händerna djupare i jackärmarna. Jag rätar lite på mig och flyttar tassen närmare din stövel.
När du till slut reser dig får jag också lust att röra på benen. Du öppnar dörren och står kvar medan jag går in före. Vid hallmattan vänder jag mig om. Du är precis bakom mig, med samma röst och lite kallare händer än när vi gick ut.