En tyst stund på trappan
”Du behöver inte fylla varje tystnad. Jag trivs med sällskapet ändå.”
Du sätter dig på trappan och säger något om vädret. Jag kommer fram till din sida. Där stannar jag med nosen riktad ut mot gården. Luften för med sig sådant som jag gärna vill känna efter lite till, och steget är torrt där du har satt fötterna.
Du pratar en stund medan jag står där. Jag hör rösten och känner igen mitt namn när det kommer. Då vänder jag huvudet mot dig. Handen vilar nära örat, och jag lutar mig mot den innan jag ser ut över gården igen. Du fortsätter berätta. Orden går förbi medan rösten finns kvar hos mig.
Sedan blir det tyst. Du tar ett djupare andetag och låter händerna ligga i knät. Jag lyssnar på det också: hur jackan knäpper lite när du rör dig och hur ena stöveln skrapar mot trappsteget. Du behöver inte säga något för att jag ska veta att du är kvar. Jag står så nära att jag känner rörelsen när du vänder dig mot ljuset.
Jag sätter mig ner. Först rakt, med tassarna framför mig. Efter en stund glider ena baktassen åt sidan, och jag hittar ett bekvämare sätt att sitta. Du tittar ner och ler. Jag ser det i ögonvrån, men låter blicken vara kvar ute. Det är skönt att kunna dela den här platsen utan att behöva vända mig mot dig varje gång du ser på mig.
Det finns stunder när jag gärna vill ha hela din uppmärksamhet. Jag kommer med något i munnen, ställer mig framför dig eller försöker få dig att resa dig. Då märks det att jag vill något med dig. Här vill jag också vara med dig, fast kroppen har blivit stilla och jag inte har tagit med mig något att visa.
En vindpust rör vid pälsen, och jag lyfter nosen. Du ser åt samma håll. Vi hittar säkert inte samma sak där ute, men vi blir båda kvar och tittar. Efter en stund känner jag din hand mot skuldran. Den ligger där utan att dra mig närmare. Jag lutar lite åt ditt håll och stannar så.
När du flyttar handen tillbaka till knät sitter jag kvar. Det som fanns mellan oss tog inte slut för att beröringen gjorde det. Jag kan höra dig bredvid, låta vinden komma nära och vila blicken på grinden. Jag behöver inte ordna något för att få behålla min plats hos dig.
Du säger mitt namn igen, nästan som för dig själv. Jag vänder på huvudet och möter din blick. Där finns något varmt som jag känner igen. Jag håller kvar blicken en liten stund, och sedan blir vi tysta båda två. Längre bort hörs en bil på vägen. Du lägger händerna djupare i jackärmarna. Jag rätar lite på mig och flyttar tassen närmare din stövel.
När du till slut reser dig får jag också lust att röra på benen. Du öppnar dörren och står kvar medan jag går in före. Vid hallmattan vänder jag mig om. Du är precis bakom mig, med samma röst och lite kallare händer än när vi gick ut.