Promenaden får förändras med åren
”Jag räknar inte mina år. Jag känner igen vår promenad.”
Jag vet var vi är när vi svänger in på gångvägen. Här brukar du byta kopplet till den andra handen. Jag känner igen busken vid hörnet och öppningen där vinden kommer åt från sidan. Jag lyfter nosen redan innan vi hunnit fram.
Du tar några steg till innan du märker att jag går långsammare. Då vänder du dig om. Jag har stannat vid kanten och står där med nosen nära marken. Du säger något om hur fort jag brukade komma runt den här svängen. Jag känner igen den glada rösten när du minns. Ändå är det här jag står i dag, med något framför nosen som jag gärna vill hinna undersöka.
Förr kom jag ofta fram till öppningen före dig. Sedan fick jag vända tillbaka en bit och se efter var du var. Nu går vi närmare varandra. Jag hör dina steg nästan samtidigt som mina egna tassar landar. När du anpassar dina steg kan jag fortsätta i min takt och ändå känna att vi är på väg åt samma håll.
Jag tycker fortfarande om att komma hit. Kroppen vaknar när du tar fram selen, och jag känner samma lust att följa med ut genom dörren. Den lusten syns inte alltid som den gjorde när jag for runt dina ben. Ibland märks den mest i hur jag lyfter huvudet när du säger att vi ska gå, och i att jag står färdig vid mattan när du kommer tillbaka med skorna.
Vid busken får jag nosa färdigt. Du väntar en bit ifrån och låter kopplet vila i handen. När jag till slut ser upp står du redan vänd åt det håll vi ska fortsätta. Du har inte börjat gå medan jag fortfarande försöker komma loss från dofterna. Jag hinner ta de första stegen tillsammans med dig.
Det gör mig trygg att känna igen dig också när vår promenad förändras. Jag vill fortfarande få vara nyfiken, välja en fläck att stanna vid och möta din blick när något roligt händer. När du ser de små försöken slipper jag sträcka mig efter ett sätt att vara som inte kommer lika lätt längre.
En liten bit framför oss prasslar något till. Jag höjer huvudet och ökar farten. Du börjar skratta när jag plötsligt får bråttom, men väntar med att följa tills du ser vart jag vill. Det blev bara ett par raskare steg i dag. Sedan stannar jag, känner efter i luften och går lugnare igen. Du följer med i båda takterna.
På hemvägen stannar du vid samma hörn som alltid och drar handen längs min kind. Jag står stilla under den. Du har känt min päls under så många av våra dagar att rörelsen hittar rätt utan att du behöver titta. När jag vänder huvudet ligger handen kvar ett ögonblick till.
Sedan går vi den sista biten. Jag känner igen dörren, rösten du använder när vi kommer hem och ljudet när selen läggs undan. Vattnet väntar där inne. Innan jag går till skålen står jag en stund bredvid dig i hallen. Du sträcker ner handen, och jag petar på den med nosen. Vi har varit på vår promenad igen.