• En äldre svart hund med grå nos går fram till en öppen trägrind i en grön trädgård.
    Citat och kloka ord

    Den äldre hunden vid grinden

    Jag kommer fortfarande när du ropar. Numera hinner du öppna grinden först.

    Du står vid grinden med handen på haspen när du säger mitt namn. Jag lyfter huvudet från gräset och ser efter vad du har tänkt dig. Skorna är på, det vi brukar ha med oss hänger i din andra hand och du tittar åt mitt håll. Då vet jag. Jag reser mig, står stilla en liten stund och börjar sedan gå mot dig. Du öppnar grinden innan jag hunnit fram. Förr brukade vi göra den delen i motsatt ordning, med min nos redan alldeles intill springan.

    Jag har hittat fler saker att göra på vägen dit numera. Ibland behöver jag sträcka på mig en gång till. Ibland vill jag stanna där gräset slutar och lukta efter vem som gått förbi. Du står kvar medan jag gör det. Jag tittar upp för att se om du menade att vi hade bråttom, men handen håller grinden öppen och ansiktet ser ut som vanligt. Då fortsätter jag den sista biten och ställer mig nära ditt ben. Vi är fortfarande ganska bra på att komma iväg tillsammans.

    Du böjer dig ner innan vi går ut. Det tar lite längre tid för dig att resa dig igen än det brukade göra, och jag står kvar tills du är färdig. Sedan börjar vi gå längs samma väg som så många gånger förut. Det mesta finns kvar där jag väntar mig det. Stammen vid hörnet, gräsremsan på andra sidan och stället där du alltid vill se efter innan vi går över. Jag går inte förbi dem bara för att vi redan har varit här. Någon kan ha hunnit tillföra något sedan i går.

    Du får ibland titta ner för att se var jag är. Jag har inte stannat långt bakom, bara vid något du redan hunnit gå förbi. När du märker det tar du ett steg tillbaka och ger mig plats. Jag fortsätter med nosen nära marken en liten stund till innan vi går vidare. Det är trevligt att du inte alltid försöker ta reda på vad jag håller på med. Vissa saker kan få vara viktiga för mig utan att jag behöver lyckas visa dem för dig också.

    Vid svängen lyfter jag huvudet. Härifrån kan vi gå på flera håll, och jag ser på dig medan du väntar. Jag väljer vägen längs buskarna i dag. Du följer med utan att börja förhandla om den andra. Vi tar oss fram ganska långsamt, men jag har gott om sådant att lägga märke till. En fågel rör sig under en gren och något prasslar längre in bland bladen. Jag står kvar och lyssnar. Du behöver inte försöka hitta ett större äventyr åt mig just i den stunden. Det här räcker långt.

    Sedan gör jag något som tycks överraska dig. Jag tar några snabbare steg framåt och vänder huvudet mot dig, som om jag behöver kontrollera att du verkligen följer med. Du skrattar och ökar farten lite. Vi går så en kort bit innan jag saktar ner igen. Det behöver inte bli mer än så för att det ska kännas roligt. Du låter handen komma ner mot min sida när vi stannar, och jag lutar mig emot en stund. Där har vi något vi fortfarande kan göra precis som förr.

    Jag vet att du ibland ser på mitt ansikte längre än du brukar. Det händer när jag ligger nära eller när jag tittar upp efter att du sagt något. Du drar tummen försiktigt längs kinden och blir tyst. Jag har ingen spegel med mig på promenaden och behöver inte jämföra hur jag ser ut i dag med hur jag såg ut när vi först gick här. Jag känner igen din hand. När den stannar på rätt ställe flyttar jag huvudet lite så att du kan fortsätta där en stund till.

    Vi möter en hund längre fram och du väljer en båge där det finns mer utrymme. Jag följer dig och låter den andra gå förbi. Sedan står vi kvar medan jag undersöker kanten av vägen. Du talar med mig med den vanliga rösten, den som inte kräver att jag ska skynda mig. Jag behöver inte göra något särskilt för att få dig att låta så. Det verkar räcka att jag är här och att vi har hittat en väg där vi båda får plats att gå.

    På hemvägen känner jag igen doften av vår trädgård innan grinden är alldeles nära. Jag ser upp och går lite rakare mot den. Du hinner fram först nu också, men det gör mig ingenting. När du har öppnat väntar du tills jag gått in och kommit undan innan du stänger. Jag står kvar och nosar i gräset medan du gör mig fri. Sedan går jag mot platsen där jag låg när du ropade. Solen har flyttat sig, så jag får välja en annan bit av gräset den här gången.

    Du kommer ut igen efter en stund och sätter dig nära. Jag lyfter huvudet men reser mig inte. Det verkar du inte ha väntat dig heller. Du sträcker bara fram handen så att jag kan nå den med nosen. Jag gör det och låter sedan huvudet komma ner. Det är en ganska fin sak att kunna hälsa på någon utan att behöva resa hela kroppen för att visa att man blev glad. Du stannar kvar, och efter en stund ligger handen löst mot min sida medan vi hör det som händer utanför trädgården.

    Jag har inte slutat vilja följa med dig. Jag vill fortfarande veta åt vilket håll vi ska gå och om den där intressanta platsen finns med på vägen. Men jag hinner inte längre alltid fram före din hand på grinden. När du väntar på mig behöver jag inte försöka göra om mig till hunden som brukade stå där först. Jag får komma som jag är nu, med tiden det tar att resa mig och allt jag vill lukta på innan vi går. Sedan öppnar du, och vi får ännu en promenad tillsammans.

  • En mörk hund med grånad nos ligger i gräset intill en strand.
    Citat och kloka ord

    Den grånade hunden i strandgräset

    Jag går inte lika långt ut längre. Du får gärna sätta dig här hos mig.

    Vattnet når fram över stenarna när jag sätter ner tassen. Jag står kvar en stund och känner hur det rör sig kring foten. Du har redan tagit av dig skorna. Förr brukade jag vara längre ut innan du ens fått av den första strumpan. Nu vänder jag huvudet mot gräset där du ställt väskan. Jag vet att vi kan stanna där också. Det är inte så långt tillbaka, och jag har redan sett vilken plats jag vill ha.

    Du kommer efter när jag går upp ur vattnet. Jag skakar mig en bit från dig, men tydligen inte tillräckligt långt bort. Du tittar ner på benen och skrattar till. Det ljudet känner jag väl. Jag har hört det många gånger på sådana här utflykter, ofta just efter att jag gjort något som fått vatten att hamna där du inte tänkt dig det. Jag ställer mig nära igen och låter din hand komma ner till nacken.

    Vid väskan stannar du och breder ut något att sitta på. Jag väljer gräset alldeles bredvid. Där finns en grund grop som passar när jag viker in benen och lägger kroppen till rätta. Du sätter dig först när jag är färdig. Sedan drar du väskan närmare, och jag lyfter nosen för att se vad du tänker ta fram. Jag har inte tappat intresset för den delen av utflykten bara för att jag inte är längst ut i sjön.

    Du plockar fram vattenskålen innan du öppnar det som är till dig. Jag reser mig, dricker och blir stående bredvid dig en stund. Dina händer är upptagna med en ask. Jag nosar på utsidan men flyttar undan huvudet när du lyfter den till ditt knä. Sedan kommer en liten bit ur min egen påse. Den hamnar i handen jag känner så väl. Jag tar den försiktigt och stannar kvar, ifall påsen skulle ha mer att bidra med.

    Det hade den tydligen inte just nu. Jag lägger mig igen med sidan mot ditt ben. Du sitter kvar och ser ut över sjön. Ibland rör du fingrarna genom pälsen över min nacke, och när handen blir stilla låter jag huvudet sjunka lite lägre. Du behöver inte locka upp mig till något nytt för att jag ska vara med dig. Här kan jag följa din rörelse, höra när du lägger undan asken och känna när du ändrar ställning.

    Efter en stund reser du dig och går några steg ner mot strandkanten. Jag lyfter huvudet men ligger kvar. Du ser tillbaka innan du fortsätter, stannar vid vattnet och kommer sedan upp till mig igen. Jag följer dig med blicken hela vägen. När du sätter dig är handen nära min nos. Jag sträcker fram huvudet och möter den. Vi har båda hunnit vara nere vid sjön, fast vi inte stannade där lika länge.

    Det finns fortfarande saker jag gärna gör. När du lyfter kopplet är jag på benen, och jag väljer vägen förbi busken innan vi lämnar strandgräset. Där behöver jag undersöka ordentligt. Du står kvar med skorna i ena handen medan jag nosar färdigt. Jag går inte mot bilen direkt efteråt. Först kommer jag tillbaka till din sida och tittar upp. Nu kan vi gå. Det var något vid busken som också hörde till den här dagen.

    Du tar väskan och vi lämnar platsen tillsammans. Jag har hunnit bli torr över ryggen men är fortfarande lite fuktig kring benen. När du stannar för att ta på dig skorna väntar jag nära. Stranden ligger kvar bakom oss. Nästa gång kanske jag går ner till vattnet igen, kanske stannar jag kortare. Jag vill gärna följa med ändå. Du satte dig hos mig i gräset, och där fanns mycket kvar av det jag tycker om med våra utflykter.

  • Två personer går på en grusväg med varsin hund i koppel.
    Citat och kloka ord

    Två hundar med varsin förare

    Jag ville gå fort. Sedan ville jag hellre gå med dig.

    Jag känner igen dig innan våra människor har hunnit hälsa färdigt. Din svans börjar röra sig och jag kommer fram med hela min vanliga brådska. Du står kvar och lyfter din grå nos mot min kind. Sedan ska du tydligen undersöka min sida också. Jag vill redan vidare. Det finns en sväng längre bort som vi brukar komma till tillsammans, och jag hade tänkt att vi kunde börja med den genast.

    Du har en annan takt i dag. Din människa låter kopplet följa med medan du nosar vid kanten av vägen. Jag går före ett par steg och ser mig om. Där är du ju fortfarande. Jag stannar med kroppen vänd framåt och huvudet bakåt, beredd på att du snart ska komma upp bredvid mig. Du avslutar det du höll på med först. Det kan ta en stund när man vill undersöka ordentligt.

    När vi kommer vidare går jag nära dig en bit. Jag minns hur du brukade vara den som hann först till allting. Jag fick skynda för att kunna sätta nosen där din just hade varit. Ibland stannade du då, och jag fick nosa på samma plats tills jag blev färdig. Nu är det lättare för mig att hinna fram. Det känns ovant att behöva vända sig om för att hitta dig bakom i stället för framför.

    Våra människor stannar vid en bänk. Det finns kvar lite snö i kanten av skuggan, men framför oss är vägen bar. Du blir stående nära din människas ben och jag går ett litet varv bredvid min. Sedan tittar jag på dig. Du vänder huvudet och slår svansen en gång. Jag kommer fram igen och nosar kort vid din kind. Det behövde inte börja en lek för att jag skulle vilja hälsa en gång till.

    Ibland försöker jag fortfarande få dig att öka farten. Jag tar ett par lätta steg och ser på dig över axeln. Du svarar med att komma närmare, men det blir ingen rusning. Då går jag tillbaka till din sida. Jag kan sakna hur det brukade börja mellan oss, det där snabba som fick oss båda att röra oss samtidigt. Men när du nosar mot min hals känner jag igen dig lika tydligt som förut.

    Vi behöver inte göra hela den gamla rundan i dag. Våra människor svänger vid den lilla korsningen, och du följer med utan att skynda. Jag får stanna vid en fläck på vägen medan ni kommer ikapp. När jag lyfter huvudet är du nära igen. Det finns plats för mina små upptäckter också i den här långsammare promenaden. Jag behöver inte hålla räkning på hur långt vi har hunnit för att tycka om att vi är ute tillsammans.

    På en sträcka går vi nästan sida vid sida. Kopplen hänger löst och våra människor pratar ovanför oss. Jag hör dina steg, hinner nosa mot marken och kommer upp bredvid igen. Det blir mindre bråttom i kroppen när jag hittar din takt en stund. Du behöver inte svara på alla mina försök att börja något nytt. Jag kan gå här med dig utan att det genast ska hända mer än så.

    När våra vägar delar sig stannar jag en bit efter att min människa har gjort det. Jag ser dig gå åt ditt håll och väntar tills du tittar tillbaka. Din nos lyfts lite. Jag slår svansen och tar ett steg framåt, men sedan följer jag med min människa hem. Det blev en kortare runda än jag hade föreställt mig. Ändå har jag fått det som jag sprang fram för att hälsa på: dig.

    Senare ligger jag med huvudet över kanten på bädden och blundar. Jag hade gärna hunnit fram fortare till några av platserna. Jag hade gärna fått en liten lek också. Men nästa gång våra människor stannar för att prata kommer jag att gå fram till din grå nos igen. Du behöver inte bli snabbare för att jag ska bli glad när jag ser dig. Jag får bara komma ihåg att vänta in dig innan vi börjar gå.

  • En hund med grå strån kring nosen står inne på hallmattan vid en glasdörr mot en snötäckt gård.
    Citat och kloka ord

    Den äldre hunden vid dörren

    Jag hörde kopplet lika fort som förr. Benen ville bara vakna först.

    Det klickar till vid kroken i hallen. Jag lyfter huvudet från bädden och ser att du har tagit ner kopplet. Förr hade jag hunnit fram innan du fått på dig jackan. Nu ligger jag kvar några andetag medan jag sträcker fram ena benet och sedan det andra. Du fortsätter med skorna. Jag följer rörelsen från min plats och väntar på att kroppen ska bli färdig med att resa sig. Jag har hört dig. Jag är på väg.

    När jag kommer ut i hallen står dörren fortfarande stängd. Du sitter på pallen och knyter den sista skon. Jag går fram och lägger nosen mot handen som har kopplet. Den får samma lilla knuff som den brukade få när jag stod och hoppade framför dig. Du ser ner och hälsar mig nära. Jag viftar med svansen och står kvar medan du ordnar det som ska sitta runt kroppen. Det är skönt att slippa skynda just i det steget.

    Ute stannar jag vid kanten på gången. Kalluften kommer långt in i nosen och här finns spår från någon som gick före oss. Du hinner bara några steg innan du ser att jag är upptagen. Då vänder du tillbaka lite och låter kopplet bli löst. Jag nosar längs samma lilla sträcka flera gånger. Det här är fortfarande en viktig plats. Mina steg är kanske färre, men jag har inte fått färre saker att vilja veta om gården.

    Vid korsningen ser jag åt det håll där vi brukade gå vidare. Du stannar och möter min blick. Jag tar ett steg ditåt och du följer med. Vi går fram till trädet vid hörnet. Jag känner igen roten som sticker upp vid kanten och ställer tassarna på varsin sida. Här har jag varit många gånger med dig. Jag behöver inte fortsätta längre bort för att ha något att undersöka i dag. När jag vänder tillbaka följer du samma väg.

    På hemvägen kommer en yngre hund över gården. Den rör sig fortare än jag och gör en sväng mot sin människas ben. Jag lyfter huvudet och ser efter dem. Du går lite åt sidan med mig så att vi får plats. Jag nosar i luften och står kvar tills de passerat. Det finns dagar när jag gärna hälsar, men nu vill jag mest komma till porten. Du frågar inte en gång till när jag redan har börjat gå.

    Innan vi går in stannar du bredvid mig. Jag hittar din vante med nosen och står med kinden mot den en stund. Det finns mycket kvar som jag vill med dig, även när jag inte går längst eller kommer först. Jag kan fortfarande bli ivrig när en välbekant människa visar sig. Jag kan bära min mjuka sak genom rummet och söka upp handen när den varit stilla för länge. Jag behöver bara hinna fram till det på mitt sätt.

    Hemma väntar du medan jag går över hallmattan. Du hänger upp kopplet när jag kommit ur det och låter mig gå vidare. Jag stannar vid vattenskålen innan jag återvänder till bädden. Filten ligger kvar som jag lämnade den. När jag har vänt mig färdigt lägger jag huvudet på kanten och ser dig ta av jackan. Du har inte börjat med något nytt ännu. Du blir stående och tittar åt mitt håll tills jag kommer till ro.

    Senare hör jag dig öppna korgen där leksakerna ligger. Jag lyfter huvudet igen. Du tar den mjuka och kommer hit med den, men stannar en bit ifrån. Då reser jag mig. Den här gången får du stå och vänta med saken i handen medan jag kommer fram. Jag tar tag, håller kvar och ser upp mot dig. Jag är kanske sist till dörren nu. Men jag vill fortfarande gärna vara den du väntar på.

  • En mörk hund med grå nos och lätt öppen mun ligger i snön mitt emot en brun, svart och vit valp.
    Citat och kloka ord

    När den gamla hunden skäller, ger den råd.

    Vanten ligger kvar på bänken när du börjar gå. Jag blir stående med nosen vänd åt det håll vi kom ifrån. Du hinner några steg innan kopplet gör dig uppmärksam på att jag saknas vid ditt knä. Då skäller jag en gång. Du vänder dig om, fortfarande med den bara handen instucken i fickan. Jag tittar på dig och sedan på bänken igen.

    Du hade tagit av vanten för att rätta till mitt täcke. Jag stod nära medan du ordnade med det, och efteråt blev din hand liggande en stund mot min sida. Sådant får gärna ta tid. Men när du reste dig fick vanten stanna kvar. Nu ligger den där, alldeles vid kanten. Jag känner igen den. Den brukar följa med oss hem.

    Förr hade jag kanske kastat mig tillbaka och hunnit göra något mycket företagsamt med den innan du förstod vad som pågick. Det är möjligt att vi då hade haft lite olika uppfattning om hur vantar ska bäras. Numera väntar jag hellre på dig. Jag står kvar med alla fyra tassarna i snön och låter blicken gå mellan dig och det vi har glömt.

    Jag har fått grått omkring nosen. Du böjer dig oftare ner till mig nu, känner efter att täcket ligger bra och stannar när jag behöver nosa färdigt. Det är skönt att du märker mig. Samtidigt finns det stunder då jag vill få vara den som märker något åt dig. Jag har gått här tillsammans med dig så många gånger. Jag hör fortfarande till det vi gör, också när jag går sist.

    Du säger mitt namn och gör en liten rörelse med handen. Jag tar ett steg åt sidan, tillbaka mot bänken. Då kommer du närmare i stället för att fortsätta ropa. Du ser dit jag tittar. Jag behöver inte förklara resten. När du plockar upp vanten kommer skrattet, det där korta som får mig att lyfta huvudet. Nu har du sett den också.

    Du visar mig vanten innan du drar på den. Jag nosar helt kort. Jag har inga särskilda krav på hur du ska tacka för hjälpen, men jag står gärna nära medan du gör det. För en stund sedan väntade jag på att du skulle ordna något åt mig. Nu står du här och låter mig få ha bidragit. Det är en liten skillnad utifrån. Här bredvid dig känns den större.

    Vi börjar gå igen. Jag söker mig till din sida och får plats i samma takt som du. Det finns dagar när jag behöver mer hjälp än förut, och jag tar emot den. Men jag kan också vilja visa vägen till något, komma med en idé eller påminna om att vi har mer kvar att upptäcka. Du får gärna fortsätta fråga mig vart jag vill gå. Jag har fortfarande önskemål, även om jag framför dem utan att hoppa jämfota.

    Och alldeles särskilt kloka behöver väl inte alla mina förslag vara. Den lilla omvägen vid busken kan ha ganska mycket med en intressant doft att göra. Jag tänker gärna undersöka den innan vi beslutar något. Du brukar se på mig på ett sätt som antyder att du har räknat ut det. Ändå följer du med de där stegen. Jag tycker om att vi fortfarande kan ha sådana små förhandlingar.

    På hemvägen går du med båda händerna varma. Jag går nära, nöjd med att vi kom vidare tillsammans. Nästa gång jag stannar kanske du får hjälpa mig med något. Eller så har jag fått syn på ännu en sak som du råkade gå förbi. När du då vänder dig mot mig vill jag gärna möta den där frågande blicken igen. Den som ger mig tid att visa vad jag menar.

  • En äldre gul hund med grå nos går bredvid en person på en gångväg.
    Citat och kloka ord

    Promenaden får förändras med åren

    ”Jag räknar inte mina år. Jag känner igen vår promenad.”

    Jag vet var vi är när vi svänger in på gångvägen. Här brukar du byta kopplet till den andra handen. Jag känner igen busken vid hörnet och öppningen där vinden kommer åt från sidan. Jag lyfter nosen redan innan vi hunnit fram.

    Du tar några steg till innan du märker att jag går långsammare. Då vänder du dig om. Jag har stannat vid kanten och står där med nosen nära marken. Du säger något om hur fort jag brukade komma runt den här svängen. Jag känner igen den glada rösten när du minns. Ändå är det här jag står i dag, med något framför nosen som jag gärna vill hinna undersöka.

    Förr kom jag ofta fram till öppningen före dig. Sedan fick jag vända tillbaka en bit och se efter var du var. Nu går vi närmare varandra. Jag hör dina steg nästan samtidigt som mina egna tassar landar. När du anpassar dina steg kan jag fortsätta i min takt och ändå känna att vi är på väg åt samma håll.

    Jag tycker fortfarande om att komma hit. Kroppen vaknar när du tar fram selen, och jag känner samma lust att följa med ut genom dörren. Den lusten syns inte alltid som den gjorde när jag for runt dina ben. Ibland märks den mest i hur jag lyfter huvudet när du säger att vi ska gå, och i att jag står färdig vid mattan när du kommer tillbaka med skorna.

    Vid busken får jag nosa färdigt. Du väntar en bit ifrån och låter kopplet vila i handen. När jag till slut ser upp står du redan vänd åt det håll vi ska fortsätta. Du har inte börjat gå medan jag fortfarande försöker komma loss från dofterna. Jag hinner ta de första stegen tillsammans med dig.

    Det gör mig trygg att känna igen dig också när vår promenad förändras. Jag vill fortfarande få vara nyfiken, välja en fläck att stanna vid och möta din blick när något roligt händer. När du ser de små försöken slipper jag sträcka mig efter ett sätt att vara som inte kommer lika lätt längre.

    En liten bit framför oss prasslar något till. Jag höjer huvudet och ökar farten. Du börjar skratta när jag plötsligt får bråttom, men väntar med att följa tills du ser vart jag vill. Det blev bara ett par raskare steg i dag. Sedan stannar jag, känner efter i luften och går lugnare igen. Du följer med i båda takterna.

    På hemvägen stannar du vid samma hörn som alltid och drar handen längs min kind. Jag står stilla under den. Du har känt min päls under så många av våra dagar att rörelsen hittar rätt utan att du behöver titta. När jag vänder huvudet ligger handen kvar ett ögonblick till.

    Sedan går vi den sista biten. Jag känner igen dörren, rösten du använder när vi kommer hem och ljudet när selen läggs undan. Vattnet väntar där inne. Innan jag går till skålen står jag en stund bredvid dig i hallen. Du sträcker ner handen, och jag petar på den med nosen. Vi har varit på vår promenad igen.