Två personer går på en grusväg med varsin hund i koppel.
Citat och kloka ord

Två hundar med varsin förare

Jag ville gå fort. Sedan ville jag hellre gå med dig.

Jag känner igen dig innan våra människor har hunnit hälsa färdigt. Din svans börjar röra sig och jag kommer fram med hela min vanliga brådska. Du står kvar och lyfter din grå nos mot min kind. Sedan ska du tydligen undersöka min sida också. Jag vill redan vidare. Det finns en sväng längre bort som vi brukar komma till tillsammans, och jag hade tänkt att vi kunde börja med den genast.

Du har en annan takt i dag. Din människa låter kopplet följa med medan du nosar vid kanten av vägen. Jag går före ett par steg och ser mig om. Där är du ju fortfarande. Jag stannar med kroppen vänd framåt och huvudet bakåt, beredd på att du snart ska komma upp bredvid mig. Du avslutar det du höll på med först. Det kan ta en stund när man vill undersöka ordentligt.

När vi kommer vidare går jag nära dig en bit. Jag minns hur du brukade vara den som hann först till allting. Jag fick skynda för att kunna sätta nosen där din just hade varit. Ibland stannade du då, och jag fick nosa på samma plats tills jag blev färdig. Nu är det lättare för mig att hinna fram. Det känns ovant att behöva vända sig om för att hitta dig bakom i stället för framför.

Våra människor stannar vid en bänk. Det finns kvar lite snö i kanten av skuggan, men framför oss är vägen bar. Du blir stående nära din människas ben och jag går ett litet varv bredvid min. Sedan tittar jag på dig. Du vänder huvudet och slår svansen en gång. Jag kommer fram igen och nosar kort vid din kind. Det behövde inte börja en lek för att jag skulle vilja hälsa en gång till.

Ibland försöker jag fortfarande få dig att öka farten. Jag tar ett par lätta steg och ser på dig över axeln. Du svarar med att komma närmare, men det blir ingen rusning. Då går jag tillbaka till din sida. Jag kan sakna hur det brukade börja mellan oss, det där snabba som fick oss båda att röra oss samtidigt. Men när du nosar mot min hals känner jag igen dig lika tydligt som förut.

Vi behöver inte göra hela den gamla rundan i dag. Våra människor svänger vid den lilla korsningen, och du följer med utan att skynda. Jag får stanna vid en fläck på vägen medan ni kommer ikapp. När jag lyfter huvudet är du nära igen. Det finns plats för mina små upptäckter också i den här långsammare promenaden. Jag behöver inte hålla räkning på hur långt vi har hunnit för att tycka om att vi är ute tillsammans.

På en sträcka går vi nästan sida vid sida. Kopplen hänger löst och våra människor pratar ovanför oss. Jag hör dina steg, hinner nosa mot marken och kommer upp bredvid igen. Det blir mindre bråttom i kroppen när jag hittar din takt en stund. Du behöver inte svara på alla mina försök att börja något nytt. Jag kan gå här med dig utan att det genast ska hända mer än så.

När våra vägar delar sig stannar jag en bit efter att min människa har gjort det. Jag ser dig gå åt ditt håll och väntar tills du tittar tillbaka. Din nos lyfts lite. Jag slår svansen och tar ett steg framåt, men sedan följer jag med min människa hem. Det blev en kortare runda än jag hade föreställt mig. Ändå har jag fått det som jag sprang fram för att hälsa på: dig.

Senare ligger jag med huvudet över kanten på bädden och blundar. Jag hade gärna hunnit fram fortare till några av platserna. Jag hade gärna fått en liten lek också. Men nästa gång våra människor stannar för att prata kommer jag att gå fram till din grå nos igen. Du behöver inte bli snabbare för att jag ska bli glad när jag ser dig. Jag får bara komma ihåg att vänta in dig innan vi börjar gå.