-
Två hundar med varsin förare
Jag ville gå fort. Sedan ville jag hellre gå med dig.
Jag känner igen dig innan våra människor har hunnit hälsa färdigt. Din svans börjar röra sig och jag kommer fram med hela min vanliga brådska. Du står kvar och lyfter din grå nos mot min kind. Sedan ska du tydligen undersöka min sida också. Jag vill redan vidare. Det finns en sväng längre bort som vi brukar komma till tillsammans, och jag hade tänkt att vi kunde börja med den genast.
Du har en annan takt i dag. Din människa låter kopplet följa med medan du nosar vid kanten av vägen. Jag går före ett par steg och ser mig om. Där är du ju fortfarande. Jag stannar med kroppen vänd framåt och huvudet bakåt, beredd på att du snart ska komma upp bredvid mig. Du avslutar det du höll på med först. Det kan ta en stund när man vill undersöka ordentligt.
När vi kommer vidare går jag nära dig en bit. Jag minns hur du brukade vara den som hann först till allting. Jag fick skynda för att kunna sätta nosen där din just hade varit. Ibland stannade du då, och jag fick nosa på samma plats tills jag blev färdig. Nu är det lättare för mig att hinna fram. Det känns ovant att behöva vända sig om för att hitta dig bakom i stället för framför.
Våra människor stannar vid en bänk. Det finns kvar lite snö i kanten av skuggan, men framför oss är vägen bar. Du blir stående nära din människas ben och jag går ett litet varv bredvid min. Sedan tittar jag på dig. Du vänder huvudet och slår svansen en gång. Jag kommer fram igen och nosar kort vid din kind. Det behövde inte börja en lek för att jag skulle vilja hälsa en gång till.
Ibland försöker jag fortfarande få dig att öka farten. Jag tar ett par lätta steg och ser på dig över axeln. Du svarar med att komma närmare, men det blir ingen rusning. Då går jag tillbaka till din sida. Jag kan sakna hur det brukade börja mellan oss, det där snabba som fick oss båda att röra oss samtidigt. Men när du nosar mot min hals känner jag igen dig lika tydligt som förut.
Vi behöver inte göra hela den gamla rundan i dag. Våra människor svänger vid den lilla korsningen, och du följer med utan att skynda. Jag får stanna vid en fläck på vägen medan ni kommer ikapp. När jag lyfter huvudet är du nära igen. Det finns plats för mina små upptäckter också i den här långsammare promenaden. Jag behöver inte hålla räkning på hur långt vi har hunnit för att tycka om att vi är ute tillsammans.
På en sträcka går vi nästan sida vid sida. Kopplen hänger löst och våra människor pratar ovanför oss. Jag hör dina steg, hinner nosa mot marken och kommer upp bredvid igen. Det blir mindre bråttom i kroppen när jag hittar din takt en stund. Du behöver inte svara på alla mina försök att börja något nytt. Jag kan gå här med dig utan att det genast ska hända mer än så.
När våra vägar delar sig stannar jag en bit efter att min människa har gjort det. Jag ser dig gå åt ditt håll och väntar tills du tittar tillbaka. Din nos lyfts lite. Jag slår svansen och tar ett steg framåt, men sedan följer jag med min människa hem. Det blev en kortare runda än jag hade föreställt mig. Ändå har jag fått det som jag sprang fram för att hälsa på: dig.
Senare ligger jag med huvudet över kanten på bädden och blundar. Jag hade gärna hunnit fram fortare till några av platserna. Jag hade gärna fått en liten lek också. Men nästa gång våra människor stannar för att prata kommer jag att gå fram till din grå nos igen. Du behöver inte bli snabbare för att jag ska bli glad när jag ser dig. Jag får bara komma ihåg att vänta in dig innan vi börjar gå.
-
En kopplad hund och två människor
”Ni ville gå i olika takt. Jag ville gå med er båda.”
Vi hinner inte långt innan ni är på väg på varsin liten promenad. Du som håller kopplet stannar för att knyta skon. Den andra människan fortsätter ett par steg till och börjar sedan prata om något längre fram. Jag tittar från den ena till den andra. Vi gick ju ut genom samma dörr för en liten stund sedan. Jag tyckte att det var ett ganska tydligt förslag om vad vi skulle göra tillsammans, men redan här vid första grusgången verkar vi behöva reda ut några detaljer.
Du knyter färdigt och reser dig. Jag står kvar nära din sko medan den andra personen upptäcker att resten av sällskapet saknas. Då kommer det ett skratt och några steg tillbaka åt vårt håll. Bra. Nu är vi samlade igen. Jag viftar på svansen och följer med när ni börjar gå. Det är en trevlig sommarkväll under träden. Det finns gott om dofter vid kanten, så jag hoppas att vi kan behålla den här lite lugnare farten en stund.
Den ena av er tar långa steg och verkar tycka om när det rör sig ordentligt framåt. Den andra stannar gärna för att se närmare på något som växer vid gången. Jag har en egen sak att undersöka på precis samma plats, men betydligt närmare marken. Där blir vi alltså två som vill stanna. Du som höll på att gå vidare ser dig om och väntar in oss. Det är möjligt att du hade kommit längre om du gått ensam. Jag är ändå glad att du följde med just oss i kväll.
Jag kan bli ganska upptagen av att se var ni befinner er. När någon går framför tittar jag dit. När någon dröjer kvar vänder jag huvudet bakåt. Du märker hur jag börjar hålla reda på båda håll samtidigt och stannar lugnt med mig. Kopplet får vara mjukt. Du försöker inte få mig att fortsätta genom att dra mig bort från den jag tittar efter. Den andra människan kommer närmare, och plötsligt finns det mycket mindre för mig att ordna med mellan alla era ben.
Ni börjar gå bredvid varandra en bit där gången är tillräckligt bred. Nu kan jag nosa vid kanten och ändå se er båda när jag tittar upp. Jag tycker om att höra rösterna nära varandra. De behöver inte säga något särskilt till mig hela tiden. Jag kan ägna mig åt mitt och ändå märka att vi rör oss åt samma håll. Det är en ganska skön skillnad mot att hela tiden försöka avgöra om någon av oss håller på att bli kvar någonstans bakom nästa krök.
Så händer det som nästan alltid händer när människor börjar berätta något riktigt intressant. Du stannar mitt i meningen. Jag tar ett steg till innan jag upptäcker det, och den andra personen hinner nästan gå om oss innan berättelsen drar in även den människan i stillaståendet. Nu har vi plötsligt ett litet möte på gången. Jag ser upp på er och sätter mig en stund vid kanten, där vi inte är i vägen. Ni är visst båda överens om den här pausen. Då kan jag också passa på att vila tassarna.
Jag behöver inte förstå vad ni pratar om för att märka hur det låter när ni har roligt. Ett skratt kan få mig att komma närmare och se om det finns något jag också borde upptäcka. Ibland finns där bara era ansikten, och det brukar faktiskt räcka. Du sänker handen och låter mig nosa på fingrarna innan du stryker mig på sidan. Sedan får jag vända mig tillbaka mot gräskanten. Jag kan vara med utan att hela tiden stå mitt emellan er och undra vad jag missar.
När någon annan kommer längs gången flyttar vi oss lugnt så att det finns plats att passera. Ni samlar er nära varandra och jag går med vid din sida. Det är skönt när ni hjälper mig med det som behöver ordnas innan vi möts. Jag har redan ganska många intryck att hålla reda på. När vi har gått förbi fortsätter ni i samma takt en stund. Jag behöver inte först leta efter den ena av er medan den andra försöker få mig att gå åt ett nytt håll.
Vi får en stund då en av er faktiskt går i väg till papperskorgen med en påse. Jag tittar efter och får stå kvar med dig som håller kopplet. Du vet vart den andra personen ska, men det gör inte jag lika säkert. Därför är det fint att du väntar med mig i stället för att samtidigt vilja fortsätta åt motsatt håll. Snart kommer stegen tillbaka. Jag hälsar med svansen och följer sedan gärna med er båda igen. Det blev en liten sak som gick att förstå hela vägen.
På hemvägen har ni hittat en fart som fungerar för oss. Det blir fortfarande pauser och någon tar ibland ett steg längre än den andra. Jag behöver inte att ni går alldeles lika. Jag tycker bara om när ni märker var vi andra befinner oss. Då kan jag släppa en del av mitt eget spanande och undersöka det som finns längs vägen. Det är ju ganska mycket av poängen med att ha fått följa med ut med nosen den här fina kvällen.
När vi närmar oss dörren går jag bredvid dig med den andra människan strax intill. Jag har hunnit nosa, stanna, lyssna och hälsa på er flera gånger under en enda promenad. Ni kanske tycker att vi gick långsammare än ni först hade tänkt. Jag tycker att vi kom fram rätt bra till slut. Det hjälpte när ni började se efter hur det gick för hela sällskapet. Jag har bara fyra tassar att gå med och en nos som gärna vill göra annat också. Det är trevligt när ni kan hjälpa till med resten av planeringen.