Hunden letar godis i handduken
Du gömde något litet. Jag fick använda hela min envishet för att hitta det.
Jag vet vad som finns i din hand innan du sätter dig på golvet. Nosen kommer nära, men handen är stängd. Du tar fram en handduk och lägger den mellan oss. Jag ställer mig bredvid med huvudet nästan i vägen. Det verkar som om något mycket intressant ska ordnas här, och jag tänker inte råka missa den viktigaste delen genom att stå för långt bort.
Du lägger några bitar i tyget och viker över en kant. Jag följer handen hela vägen. Sedan drar du undan fingrarna och låter mig komma fram. Där är doften. Jag trycker nosen mot vecket och provar från sidan. Handduken ligger kvar. Jag backar ett halvt steg och tittar på dig, lite förvånad över att det som nyss var så lätt att se plötsligt kräver så mycket undersökning.
Du sitter kvar utan att börja peka åt mig. Det är både bra och en smula irriterande. Du vet ju var du lade bitarna. Jag skulle kunna få en mycket tydlig anvisning om saken. Men när jag går tillbaka känner jag doften vid en lös kant. Nosen kommer under tyget och jag skjuter till. Där! Jag får fram den första biten och tar den innan någon hinner ändra på det här utmärkta resultatet.
Nu blir jag ivrigare. En tass hamnar på handduken medan jag provar ett annat veck. Tyget följer med och lägger sig lite på sned. Du flyttar handen närmare, men väntar. Jag nosar över fingrarna och fortsätter sedan vid kanten som har lossnat. Du behöver inte göra allt färdigt åt mig. Det finns något roligt i att hinna prova en gång till och upptäcka att det jag gjorde faktiskt fick något att hända.
Ett veck sitter ändå för besvärligt. Jag lyfter huvudet och stannar hos dig i stället. Då öppnar du kanten lite, precis så mycket att jag kan få in nosen. Jag går tillbaka direkt. Det känns annorlunda än när hela saken försvinner ur mina tassar och kommer tillbaka färdig. Jag får fortsätta där jag var. Du hjälpte mig förbi det som tog stopp utan att ta ifrån mig resten av letandet.
Jag glömmer nästan att du sitter där när doften blir tydligare. Sedan hittar jag nästa bit och vänder mig genast mot dig. Såg du? Du har redan sett. Din röst blir glad och jag slår svansen mot mattan. Jag behöver ingen lång förklaring just då. Jag vill bara hinna möta din blick innan jag sänker nosen igen. Det är skönt att du finns kvar även när jag är alldeles upptagen med mitt.
När de små bitarna är slut undersöker jag handduken en gång till. Ordentligt. Jag kan inte ansvara för vad som blir kvar om jag bara gör en snabb kontroll. Du lyfter ena kanten och låter mig nosa under den också. Sedan lägger jag nosen mot ditt knä. Jag har inte hittat mer nu, och jag tycker att vi kan tala om ifall det möjligen finns något kvar i den där handen.
Du visar den tomma handflatan och viker ihop handduken. Jag följer den med blicken, men får en hand över bröstet när jag kommer närmare. Nu blev det en annan stund. Jag lutar mig mot dig och står kvar medan du stryker långsamt. Jag behövde få göra något själv, men jag behövde också dig som satt där och såg när jag kom vidare och när jag fastnade.
Senare, när du reser dig för att lägga undan handduken, följer jag efter en liten bit. Det finns förstås en möjlighet att nästa viktiga undersökning börjar vid skåpet. Jag tittar upp och väntar. Du skrattar åt hur snabbt jag verkar redo igen. Jag har inget att invända mot det. Men om du sätter dig på golvet någon annan gång kommer jag nog först att titta efter vad du har med dig.