-
Hunden letar godis i handduken
Du gömde något litet. Jag fick använda hela min envishet för att hitta det.
Jag vet vad som finns i din hand innan du sätter dig på golvet. Nosen kommer nära, men handen är stängd. Du tar fram en handduk och lägger den mellan oss. Jag ställer mig bredvid med huvudet nästan i vägen. Det verkar som om något mycket intressant ska ordnas här, och jag tänker inte råka missa den viktigaste delen genom att stå för långt bort.
Du lägger några bitar i tyget och viker över en kant. Jag följer handen hela vägen. Sedan drar du undan fingrarna och låter mig komma fram. Där är doften. Jag trycker nosen mot vecket och provar från sidan. Handduken ligger kvar. Jag backar ett halvt steg och tittar på dig, lite förvånad över att det som nyss var så lätt att se plötsligt kräver så mycket undersökning.
Du sitter kvar utan att börja peka åt mig. Det är både bra och en smula irriterande. Du vet ju var du lade bitarna. Jag skulle kunna få en mycket tydlig anvisning om saken. Men när jag går tillbaka känner jag doften vid en lös kant. Nosen kommer under tyget och jag skjuter till. Där! Jag får fram den första biten och tar den innan någon hinner ändra på det här utmärkta resultatet.
Nu blir jag ivrigare. En tass hamnar på handduken medan jag provar ett annat veck. Tyget följer med och lägger sig lite på sned. Du flyttar handen närmare, men väntar. Jag nosar över fingrarna och fortsätter sedan vid kanten som har lossnat. Du behöver inte göra allt färdigt åt mig. Det finns något roligt i att hinna prova en gång till och upptäcka att det jag gjorde faktiskt fick något att hända.
Ett veck sitter ändå för besvärligt. Jag lyfter huvudet och stannar hos dig i stället. Då öppnar du kanten lite, precis så mycket att jag kan få in nosen. Jag går tillbaka direkt. Det känns annorlunda än när hela saken försvinner ur mina tassar och kommer tillbaka färdig. Jag får fortsätta där jag var. Du hjälpte mig förbi det som tog stopp utan att ta ifrån mig resten av letandet.
Jag glömmer nästan att du sitter där när doften blir tydligare. Sedan hittar jag nästa bit och vänder mig genast mot dig. Såg du? Du har redan sett. Din röst blir glad och jag slår svansen mot mattan. Jag behöver ingen lång förklaring just då. Jag vill bara hinna möta din blick innan jag sänker nosen igen. Det är skönt att du finns kvar även när jag är alldeles upptagen med mitt.
När de små bitarna är slut undersöker jag handduken en gång till. Ordentligt. Jag kan inte ansvara för vad som blir kvar om jag bara gör en snabb kontroll. Du lyfter ena kanten och låter mig nosa under den också. Sedan lägger jag nosen mot ditt knä. Jag har inte hittat mer nu, och jag tycker att vi kan tala om ifall det möjligen finns något kvar i den där handen.
Du visar den tomma handflatan och viker ihop handduken. Jag följer den med blicken, men får en hand över bröstet när jag kommer närmare. Nu blev det en annan stund. Jag lutar mig mot dig och står kvar medan du stryker långsamt. Jag behövde få göra något själv, men jag behövde också dig som satt där och såg när jag kom vidare och när jag fastnade.
Senare, när du reser dig för att lägga undan handduken, följer jag efter en liten bit. Det finns förstås en möjlighet att nästa viktiga undersökning börjar vid skåpet. Jag tittar upp och väntar. Du skrattar åt hur snabbt jag verkar redo igen. Jag har inget att invända mot det. Men om du sätter dig på golvet någon annan gång kommer jag nog först att titta efter vad du har med dig.
-
Hunden nosar på händerna på vardagsrumsmattan
Du gömde godiset i handen. Jag undersökte båda för säkerhets skull.
Det doftade redan innan du satte dig på mattan. Jag hade följt handen med blicken från det att du tog fram de små bitarna, och nu stod jag alldeles nära för att se vad du tänkte göra med dem. Du log åt mig och lade den ena handen bakom ryggen. Den andra höll du framför dig, tom och mycket oskyldig.
Jag nosade ändå på den. Det kunde finnas anledning att undersöka en hand även när jag inte såg något i den. Du hade ju nyss hållit i det som doftade gott. Sedan kom handen fram från ryggen, stängd den också. Du hade två knutna händer framför knäna och verkade tycka att jag skulle ha en uppfattning om skillnaden mellan dem.
Jag började med den närmaste. Nosen gick runt fingrarna och tillbaka mot handleden. Du satt stilla och väntade. Sedan flyttade jag mig till den andra handen. Där fanns mer att ta reda på. Jag blev kvar en stund, nosade igen och såg upp på dig. Du öppnade handen och där låg den lilla biten som jag hade hoppats på.
Det var ett ganska trevligt sätt att börja. Jag fick undersöka något och du såg efter vad jag hittade. När du tog fram en ny bit stod jag kvar, beredd att fortsätta. Svansen rörde sig och nosen hade fullt upp med att följa dina händer. Jag behövde inte springa långt för att bli upptagen med det vi hade framför oss.
Du bytte hand nästa gång. Det såg jag, eller trodde att jag såg. Jag gick först mot den hand där biten nyss hade legat och stannade sedan upp. Något var annorlunda. Jag tittade på dig och började om från andra sidan. Det fanns skäl att använda mer än minnet av var jag fick något förra gången. Du kunde tydligen ändra på saker medan jag väntade.
När jag hittade rätt öppnade du handen igen. Jag tog biten försiktigt och kom genast tillbaka med nosen. Din hud luktade fortfarande intressant. En tom hand blev inte helt ointressant bara för att den nyss hade lämnat ifrån sig det jag hittade. Det gjorde ditt lilla arrangemang mer komplicerat än du kanske hade räknat med när du satte dig ner.
Tredje gången undersökte jag båda händerna länge. Du tittade på mig med förväntan i ansiktet. Jag tittade tillbaka och nosade sedan på fingrarna igen. Det fanns doft på flera ställen nu. Jag kunde inte göra dem så olika som du verkade hoppas. Till slut öppnade du båda händerna och såg själv vad jag hade försökt reda ut.
Du skrattade mjukt och lät mig ta den lilla biten. Sedan gjorde du nästa försök enklare, med en hand framför mig och gott om tid att undersöka den. Jag kom fram direkt och såg upp när du öppnade fingrarna. Vi hade hittat tillbaka till något jag förstod. Du behövde inte hålla kvar ett svårt försök bara för att du hade påbörjat det.
Jag tycker om när du sitter nära och faktiskt ser vad jag gör. Du kan upptäcka att jag vänder nosen åt ett annat håll än du väntade dig, eller att jag behöver komma tillbaka för att bli säker. Då finns det möjlighet att ändra något medan vi fortfarande håller på. Jag får vara med och visa dig hur uppgiften blev för mig.
Den här dagen var det tydligen klokt att börja med lite mindre hemlighetsmakeri. Du höll fram handen på ett sätt som gick lättare att undersöka och lät mig komma nära utan brådska. Jag hann nosa, stanna och sedan se upp på dig. När handen öppnades kom ditt glada ord samtidigt. Det blev tydligt vad vi nyss hade gjort tillsammans.
Efter några små försök flyttade du handen en bit åt sidan. Jag följde efter med nosen, men du stannade innan det blev ett helt varv runt rummet av oss. Jag stod med framtassarna på mattan och väntade på fortsättningen. Du såg väldigt nöjd ut över något som för mig mest hade varit ett trevligt sätt att undersöka dina fingrar.
Vi kunde ha olika uppfattningar om vad som var det allra roligaste i leken. Du kanske tyckte om när jag hittade den hand du tänkt dig. Jag tyckte också om stunden före, när det fortfarande fanns något att ta reda på och du väntade på mitt svar. Då var jag upptagen med en sak som jag ville förstå, och du fanns nära hela tiden.
Till slut vände jag mig mot leksaken som låg vid mattans kant. Jag nosade på den och tog upp den i munnen. Du såg vad jag valde och lade undan de sista bitarna. Det gick bra att låta händerna få något annat att göra nu. Jag kom tillbaka med leksaken och höll den nära ditt knä tills du sträckte fram handen.
Du fick hålla i ena änden en stund. Jag tog ett nytt grepp och stod med benen stadigt mot mattan medan vi lekte. Det var en annan sorts uppgift för munnen och kroppen än den vi nyss hade hållit på med. Jag behövde inte bestämma vad den skulle kallas. Jag var glad att du fortfarande satt kvar och ville göra något med mig.
När du reste dig tog jag leksaken ett varv genom rummet. Sedan kom jag tillbaka till mattan där du hade suttit och satte ner nosen. Där hade ju doftat gott alldeles nyss. Du stod bredvid och såg på medan jag kontrollerade platsen en gång till. Jag hade accepterat att händerna var tomma nu, men golvet hade jag inte riktigt avslutat undersökningen av.
-
Kom ihåg det som gick bra
”Spara ett minne av det som fungerade. Vi gjorde ju det tillsammans.”
Jag hittade rätt sko den här gången. Den som stod vid dörren i skymundan bakom stöveln. Du hade gömt en godbit där bredvid och jag letade mig fram alldeles själv. När jag vände mig om skrattade du med hela ansiktet. Det ljudet fick mig att springa tillbaka till dig fast jag redan hade fått det jag sökte.
Först hade jag nosat åt ett helt annat håll. Du stod kvar och lät mig leta vidare. Jag behövde den tiden för att komma förbi det som luktade intressant vid mattkanten och hitta rätt bakom stöveln. När jag väl gjorde det blev du så glad att jag ville komma nära och dela den känslan. Den lilla saken hann bli stor för oss båda, fast vi aldrig kom längre än till hallen.
Vi gjorde flera saker sedan. En del gick lätt. Annat blev rörigt, särskilt när du tog fram kopplet och jag blev så ivrig att jag snodde runt framför dina knän. Du tappade en vante och jag tog den. Den var mjuk och låg väl placerad för någon med min arbetshöjd. Du verkade tyvärr inte uppskatta initiativet.
Jag lämnade vanten när du hjälpte mig att byta bort den. Sedan fick du ordning på båda händerna och kunde hitta spännet till kopplet. Det tog lite längre tid att komma ut än du hade tänkt. Ändå stod vi till slut på samma sida av dörren med vanten där den skulle vara. Vi hade lyckats reda ut ett litet trassel redan innan nästa dök upp.
När vi kom ut mötte vi en hund vid den trånga passagen. Det blev skäll och trassel innan du fick oss åt sidan. Efteråt gick du fortare. Jag sneglade på dig men fick inget riktigt svar. Det var som om den där passagen hade följt med oss, fast vi redan var långt borta och hade mycket gott om plats igen.
Jag tittar tillbaka en gång när avståndet blivit större. Den andra hunden är inte nära längre, men jag behöver fortfarande få ordning på det som nyss hände. Dina steg går fort och jag försöker följa. Det blir svårt att både hålla reda på dig och lyssna efter ljudet bakom oss. När vi kommer fram till den bredare vägen kan jag äntligen vända huvudet framåt en längre stund.
Jag kan märka när något blir svårt mellan oss. Det sitter i hur du håller kopplet och hur du säger mitt namn. Jag går kanske närmare, kanske blir jag upptagen av marken. Men jag kan inte lägga fram den rätta skon från hallen och säga att du borde komma ihåg den också. Det som gick bra finns i kroppen, utan att jag kan berätta om det efteråt.
Du kan behöva tänka igenom det som gick fel. Jag har också fått med mig något från den där passagen som vi behöver ta hand om. Men medan vi går vidare ser du kanske mindre av det jag faktiskt gör nu. Jag har vänt bort blicken från den andra hunden, nosat på marken och kunnat följa med runt hörnet. Det är små saker jämfört med det som blev högljutt. De finns här ändå.
Du stannar vid en bänk. Där får jag nosa i gräset medan du rättar till vanten. Efter en stund säger du att vi i alla fall hade roligt innan vi gick ut. Rösten har fått tillbaka något jag känner igen. Jag kommer fram, sätter nosen vid din ficka och ser upp. Finns det mer av den där leken kvar hos dig?
Jag får gå en bit fram och tillbaka i samma gräsfläck utan att vi försöker komma någonstans. Du står kvar vid bänken och tar några lugnare andetag. Det ger oss en stund då inget nytt behöver lyckas. Du kan sluta hålla reda på den trånga passagen och jag kan lyfta nosen utan att genast behöva fortsätta framåt. När du säger mitt namn den här gången är det lättare att vända sig mot dig.
Du lägger en godbit på marken en bit ifrån. Jag hittar den direkt och kommer tillbaka. Nu ler du igen. Du begär inte att vi ska göra om det svåra för att bevisa något. Vi får hitta varandra i något enkelt, på en plats där jag kan få ordning på benen och se vad du menar.
Godbiten ligger så att jag kommer åt den utan att tränga mig förbi något. Jag får leta, hitta och sedan se dig stå kvar när jag lyfter huvudet. Vi känner igen den här lilla följden från hallen. Du är med i det jag gör igen, och jag behöver inte undra över din tysta blick. Vi har fått en bra stund här också. Den behöver inte bli större för att vara värd att komma ihåg.
Det som hände vid passagen försvinner inte för att vi har det bra här. Nästa gång behöver vi kanske ta en annan väg eller få mer hjälp att göra mötet lättare. Men jag vill gärna få vara hunden som hittade skon också. Jag är med dig under hela dagen, inte bara i den stund som du helst hade velat göra annorlunda.
Du kan bära med dig båda delarna när vi går vidare. Det som behöver bli lättare och det som vi redan har hittat ett sätt att göra tillsammans. Om vi bara tar med oss trasslet blir det ont om plats för lusten att försöka igen. Jag vill gärna möta din hand nästa gång du stannar i hallen, nyfiken på vad vi ska hitta på där.
På väg hem går vi förbi samma bänk. Du stannar till och jag tittar genast efter den lilla gömman vid benet. Du skrattar åt mitt minne. Sedan berättar du om skon en gång till, den här gången med din glada röst. Jag förstår inte varje ord, men jag hör att du har hittat tillbaka till oss där i hallen. Det känns bra att följa med hem till det.