Kom ihåg det som gick bra
”Spara ett minne av det som fungerade. Vi gjorde ju det tillsammans.”
Jag hittade rätt sko den här gången. Den som stod vid dörren i skymundan bakom stöveln. Du hade gömt en godbit där bredvid och jag letade mig fram alldeles själv. När jag vände mig om skrattade du med hela ansiktet. Det ljudet fick mig att springa tillbaka till dig fast jag redan hade fått det jag sökte.
Först hade jag nosat åt ett helt annat håll. Du stod kvar och lät mig leta vidare. Jag behövde den tiden för att komma förbi det som luktade intressant vid mattkanten och hitta rätt bakom stöveln. När jag väl gjorde det blev du så glad att jag ville komma nära och dela den känslan. Den lilla saken hann bli stor för oss båda, fast vi aldrig kom längre än till hallen.
Vi gjorde flera saker sedan. En del gick lätt. Annat blev rörigt, särskilt när du tog fram kopplet och jag blev så ivrig att jag snodde runt framför dina knän. Du tappade en vante och jag tog den. Den var mjuk och låg väl placerad för någon med min arbetshöjd. Du verkade tyvärr inte uppskatta initiativet.
Jag lämnade vanten när du hjälpte mig att byta bort den. Sedan fick du ordning på båda händerna och kunde hitta spännet till kopplet. Det tog lite längre tid att komma ut än du hade tänkt. Ändå stod vi till slut på samma sida av dörren med vanten där den skulle vara. Vi hade lyckats reda ut ett litet trassel redan innan nästa dök upp.
När vi kom ut mötte vi en hund vid den trånga passagen. Det blev skäll och trassel innan du fick oss åt sidan. Efteråt gick du fortare. Jag sneglade på dig men fick inget riktigt svar. Det var som om den där passagen hade följt med oss, fast vi redan var långt borta och hade mycket gott om plats igen.
Jag tittar tillbaka en gång när avståndet blivit större. Den andra hunden är inte nära längre, men jag behöver fortfarande få ordning på det som nyss hände. Dina steg går fort och jag försöker följa. Det blir svårt att både hålla reda på dig och lyssna efter ljudet bakom oss. När vi kommer fram till den bredare vägen kan jag äntligen vända huvudet framåt en längre stund.
Jag kan märka när något blir svårt mellan oss. Det sitter i hur du håller kopplet och hur du säger mitt namn. Jag går kanske närmare, kanske blir jag upptagen av marken. Men jag kan inte lägga fram den rätta skon från hallen och säga att du borde komma ihåg den också. Det som gick bra finns i kroppen, utan att jag kan berätta om det efteråt.
Du kan behöva tänka igenom det som gick fel. Jag har också fått med mig något från den där passagen som vi behöver ta hand om. Men medan vi går vidare ser du kanske mindre av det jag faktiskt gör nu. Jag har vänt bort blicken från den andra hunden, nosat på marken och kunnat följa med runt hörnet. Det är små saker jämfört med det som blev högljutt. De finns här ändå.
Du stannar vid en bänk. Där får jag nosa i gräset medan du rättar till vanten. Efter en stund säger du att vi i alla fall hade roligt innan vi gick ut. Rösten har fått tillbaka något jag känner igen. Jag kommer fram, sätter nosen vid din ficka och ser upp. Finns det mer av den där leken kvar hos dig?
Jag får gå en bit fram och tillbaka i samma gräsfläck utan att vi försöker komma någonstans. Du står kvar vid bänken och tar några lugnare andetag. Det ger oss en stund då inget nytt behöver lyckas. Du kan sluta hålla reda på den trånga passagen och jag kan lyfta nosen utan att genast behöva fortsätta framåt. När du säger mitt namn den här gången är det lättare att vända sig mot dig.
Du lägger en godbit på marken en bit ifrån. Jag hittar den direkt och kommer tillbaka. Nu ler du igen. Du begär inte att vi ska göra om det svåra för att bevisa något. Vi får hitta varandra i något enkelt, på en plats där jag kan få ordning på benen och se vad du menar.
Godbiten ligger så att jag kommer åt den utan att tränga mig förbi något. Jag får leta, hitta och sedan se dig stå kvar när jag lyfter huvudet. Vi känner igen den här lilla följden från hallen. Du är med i det jag gör igen, och jag behöver inte undra över din tysta blick. Vi har fått en bra stund här också. Den behöver inte bli större för att vara värd att komma ihåg.
Det som hände vid passagen försvinner inte för att vi har det bra här. Nästa gång behöver vi kanske ta en annan väg eller få mer hjälp att göra mötet lättare. Men jag vill gärna få vara hunden som hittade skon också. Jag är med dig under hela dagen, inte bara i den stund som du helst hade velat göra annorlunda.
Du kan bära med dig båda delarna när vi går vidare. Det som behöver bli lättare och det som vi redan har hittat ett sätt att göra tillsammans. Om vi bara tar med oss trasslet blir det ont om plats för lusten att försöka igen. Jag vill gärna möta din hand nästa gång du stannar i hallen, nyfiken på vad vi ska hitta på där.
På väg hem går vi förbi samma bänk. Du stannar till och jag tittar genast efter den lilla gömman vid benet. Du skrattar åt mitt minne. Sedan berättar du om skon en gång till, den här gången med din glada röst. Jag förstår inte varje ord, men jag hör att du har hittat tillbaka till oss där i hallen. Det känns bra att följa med hem till det.