Morgondagens promenad får vänta
”Jag kan inte gå morgondagens promenad i dag. Den här räcker att vara med på.”
Du går med telefonen i handen och pratar om i morgon. Jag hör ordet tid flera gånger. Vi har tagit den vanliga svängen, men du verkar redan ha hunnit längre än jag. När jag stannar vid busken fortsätter du ett par steg och ser sedan förvånat tillbaka. Jag står fortfarande i den här promenaden.
Jag hinner se hur du nickar till den som finns i telefonen. Sedan pekar du med handen framåt och börjar gå igen. Jag vet inte om du visar mig vart vi ska eller om handen hör till det du berättar. Du ser min tvekan först när jag blivit kvar bakom ditt ben. Vi får börja om med en blick på varandra innan jag hittar rätt håll att följa.
Det luktar hund längs det låga staketet. Någon har gått här före oss, och jag undersöker flera ställen innan jag väljer var jag själv ska stanna. Du flyttar telefonen mellan händerna. Jag kan höra din röst och ändå vara upptagen av marken. Men jag vill helst slippa rycket som kommer när dina ben följer det du planerar och mina ännu inte är färdiga.
När kopplet rätas upp lämnar jag fläcken fast nosen ville fortsätta. Nästa ställe luktar också något, och jag försöker hinna böja mig ner där. Det blir många små avbrott för oss båda. Du får stanna när du tänkte gå, jag får gå när jag tänkte stanna. Vi är nära nog att nå varandra men hinner ändå tappa bort vad den andra håller på med.
Vi har gjort så ibland: gått hela vägen runt utan att riktigt gå tillsammans. Jag har försökt hinna med mina avbrott och du har flyttat dig framåt i korta otåliga etapper. Hemma har kopplet lagts undan som om promenaden var avklarad. Jag har fortfarande haft mycket kvar i kroppen och ställt mig vid dörren igen.
Jag kan inte skynda färdigt med allt det där genom att gå fortare. Tassarna kan visserligen ta oss runt kvarteret på kortare tid. Nosen har däremot bara fått några snabba snuttar av det som fanns längs vägen. När vi kommer tillbaka känner jag igen dörren utan att riktigt känna igen känslan av att ha varit ute med dig. Det blev en väg att gå, men väldigt lite plats att upptäcka den på.
I dag avslutar du samtalet vid hörnet. Du stoppar telefonen i fickan och tittar ner. Jag lyfter huvudet, först för att se om vi ska gå. Sedan får jag syn på att du faktiskt ser tillbaka. Du säger något om att vi kan ta den lilla stigen. Jag ställer mig med kroppen åt det hållet innan du hunnit säga färdigt.
Du märker att jag har fått något i siktet innan vi ens hunnit svänga. Jag gör en liten båge och sänker nosen mot kanten där gruset övergår i jord. Du följer med handen i stället för att fortsätta rakt fram. Förändringen är liten från min ände av kopplet. Ändå får den mig att stanna kvar i det jag undersöker utan att samtidigt behöva hålla emot din väg åt ett annat håll.
Här måste du se var du sätter fötterna. Marken är ojämn och vi går långsammare båda två. Jag kommer åt en rot som jag länge velat undersöka. Du hukar dig vid en gren för att komma förbi. När jackan fastnar fnissar du och ber mig vänta, som om det var jag som hade bråttom. Jag kan vänta när jag vet vad vi väntar på.
Jag står på andra sidan grenen och tittar tillbaka. Du får lyfta ena foten ganska högt för att ta dig över och verkar ha fått mer än nog att tänka på alldeles här. Jag väntar tills du står stadigt igen. Sedan går vi vidare med några steg som passar underlaget. Ingen av oss skulle se särskilt skicklig ut om någon tittade, men vi lyckas ta oss fram tillsammans.
Jag vet inte hur din morgondag ska bli. Du kanske behöver lägga mycket på minnet för att den ska fungera. Jag går bredvid dig nu och känner din lukt nära nosen när du kommer upp intill. Det räcker långt för mig, men stunden blir större när du också verkar upptäcka vad som händer längs vägen.
Du kan förstås behöva prata i telefon när vi är ute. Jag hör inte skillnaden mellan det som måste ordnas nu och det som hade kunnat vänta hemma. Det jag märker är om du fortfarande följer mina rörelser och ser vad som finns framför oss. En kort blick kan hjälpa oss att hitta tillbaka till samma promenad även när du har något annat att hålla reda på.
Vid den sista öppningen stannar vi och ser ut en stund. Du tar inte fram telefonen igen. Jag hör en bil långt borta och känner efter var vinden kommer ifrån. När du börjar gå följer jag, utan att först behöva slita mig från något jag just upptäckt. Det finns ett lugn i att ha fått bli färdig på flera ställen.
Du petar undan en liten sten med skon och jag följer den med blicken. Det var tydligen allt som skulle hända den här gången. Jag tittar upp och får ett litet leende tillbaka. Vi går vidare utan att försöka göra något särskilt av stunden. Jag har fått vara här medan vi var här. Nu kan vi gå hem och låta nästa del av dagen börja där.
Hemma lägger jag mig medan du ordnar med morgondagen. Nu kan du skriva, flytta på tider och leta efter det du behöver. Jag har varit med dig ute. Innan jag somnar hör jag att du går förbi och säger mitt namn. Jag rör ena örat åt ditt håll. Den här promenaden har vi redan fått, och den tog plats nog för oss båda.