En egen krok åt kopplet
”Jag vet var jag är. Fråga kroken var kopplet är.”
Jag står här. Precis där jag stod när du senast frågade var kopplet var. Du har tittat i korgen, på stolen och under jackan som hänger över räcket. Jag följer med mellan platserna, för allt i ditt sätt att röra dig lovar promenad. Själva promenaden verkar bara ha förlagt en viktig del av sig själv.
Du går förbi mig med bestämda steg och jag vänder så fort att svansen kommer först runt hörnet. Nu händer det, tror jag. Men du stannar vid en stol och lyfter på något som inte alls är mitt koppel. Jag står bredvid och tittar. Det fanns ingenting under den här saken heller. Det börjar bli en ovanligt omständig väg till ytterdörren.
Varje gång du kommer tillbaka till hallen reser jag mig lite högre på tassarna. Den här gången kanske. Du känner i fickorna och säger samma sak igen. Jag tittar mot dörren. Om jag hade kunnat hjälpa dig genom att stå ännu tydligare beredd skulle vi ha varit ute för länge sedan.
När du återvänder från nästa rum har jag hunnit sätta mig på mattan. Det kan se ut som ett mycket prydligt beslut, men jag väntar mest på att du ska bestämma åt vilket håll vi ska leta härnäst. Så fort du rör handen mot jackan är jag uppe igen. Jag skulle gärna ta det lite lugnare om förberedelserna slutade utlova avfärd varannan minut.
Till slut hittar du kopplet i köket. Det låg under en handduk, där du lade det när vi kom in blöta. Du ser först lättad ut och sedan lite trött på dig själv. Jag struntar i vilken av mina promenadförberedelser som råkade rädda situationen. När du kommer med kopplet blir kroppen glad på nytt, och nu får jag faktiskt gå.
Du lossar det från handduken och rätar ut den del som vridit sig. Jag står nära nog för att nästan hjälpa till med nosen, vilket får dig att flytta handen en bit upp. Till sist hörs det lilla ljudet från spännet och dörren öppnas. Det var det här vi skulle göra hela tiden. Jag tar första steget ut med en iver som känns väl förberedd vid det här laget.
Dagen efter händer något med väggen i hallen. Du sätter upp en krok. Den ser obetydlig ut från min höjd, tills du hänger kopplet på den. Nu följer jag rörelsen. Där, ovanför skohyllan, finns alltså den där lilla saken som brukar avgöra om vi ska fortsätta leta eller gå ut i världen.
När vi har varit ute igen följer jag med in över tröskeln. Du lossar kopplet och hänger upp det medan jag fortfarande står på mattan. Jag ser handen gå till samma ställe som förra gången. Sedan får du av dig skorna och jag kan lämna hallen utan att nästa promenads viktigaste sak följer med in i tvätten. Du har gett den en plats där den faktiskt går att hitta.
Jag tycker om sådant som går att känna igen. Hur du tar skorna, vänder dig mot kroken och böjer dig för att hjälpa mig med selen. Då kan jag följa med i förberedelserna. Jag behöver inte starta om hela min förväntan varje gång du plötsligt försvinner in i ett annat rum och börjar leta efter något nytt.
Du slipper böja dig över korgarna och fråga mig var allting har tagit vägen. Jag slipper gå upp och ner mellan att vara färdig och inte alls på väg. När spännet är klart och du tar i dörrhandtaget kan jag rikta mig framåt. Det går fortare nu, men framför allt går det att förstå hur vi tar oss från att vara inne till att vara ute.
Vi har fortfarande våra missförstånd. Ibland ska du bara hämta mössan och jag står redo innan du ens tänkt på att gå ut. Ibland byter du jacka mitt i alltihop. Jag kan hantera en del sådant. Men det är skönt när några saker får hänga ihop, så att jag kan lägga min energi på det som väntar utanför dörren.
Det händer att du tar ner kopplet och kommer på att nycklarna ligger kvar. Då får vi vänta lite ändå. Jag följer dig med blicken tills du kommer tillbaka och vi kan fortsätta där vi var. Den lilla omvägen gör inte hela ordningen ogjord. Vi behöver inte lyckas med varje sak för att det mesta runt dörren ska bli betydligt mindre förvirrande än förut.
En kväll kommer vi in och du hänger genast kopplet där det ska vara. Jag är redan på väg till vattnet. Du säger nöjt att nu har vi fått ordning. Jag hör mest att du låter belåten, och det smittar av sig när jag vänder mig om. Sedan dricker jag. Min del av hallorganisationen är avklarad.
Du har satt ordning på en sak i min höjd också. Mattan ligger kvar där vi brukar bli färdiga, och skorna hamnar så att jag slipper kliva över dem på väg till vattnet. Jag har ingen åsikt om hur hallen ser ut från dörren. Jag uppskattar att det finns golv att gå på och en människa som inte längre behöver krypa in under jackorna innan vi kan gå ut.
Nästa morgon står jag på mattan medan du tar skorna. Du sträcker upp handen, hittar kopplet och säger mitt namn. Vi kommer ut utan en enda extra sväng genom köket. Där ute har någon däremot lämnat en mycket intressant lukt vid grinden. Nu är det din tur att vänta medan jag letar reda på resten.