En person går med en liten svartvit hund i koppel på en björkkantad stig vid vatten.
Citat och kloka ord

När promenaden saknar någon

”Det får kännas tomt i dag. Jag går gärna bredvid dig ändå.”

Du tar bara ett koppel från kroken. Jag står vid dörren och ser hur du blir kvar med handen där uppe. Sedan böjer du dig ner till mig. Rörelsen är välbekant, men något saknas i hallen. Ingen tränger sig in på mattan bredvid. Ingen nos kommer emellan när du försöker få fast mitt spänne.

Du behöver inte flytta undan någon för att komma åt selen. Jag blir färdig fortare, men vi står ändå kvar längre än vanligt. När du till slut öppnar dörren väntar jag in den lilla lucka där vi brukade få ordning på vem som skulle gå först. Nu finns det plats direkt. Jag tar ett steg ut och stannar igen, tills du kommer efter och stänger bakom oss.

Ute går vi samma väg. Vid hörnet vänder jag huvudet bakåt, som jag brukade göra när vi kom ifrån varandra en liten bit. Där finns dina ben, dörren och sträckan vi nyss gått. Jag väntar ett ögonblick till innan jag fortsätter. Du säger mitt namn med en röst som låter nära gråt.

Dina steg låter annorlunda när det bara är jag som går framför. Det finns inget tassande på den andra sidan och inget koppel som korsar mitt. Jag hör sådant som tidigare blandades med alla våra rörelser. Du stannar när jag vänder mig om. Vi behöver inte skynda förbi just den platsen i dag, fast vägen framför oss är fri.

Jag kan inte få ordning på all denna frånvaro med ord. Jag känner den där det brukade bli trångt och där en annan kropp brukade stanna. Vid busken nosar jag längre än vanligt. Du står bredvid utan att se på telefonen. Jag hör ett andetag som bryts mitt i, och när jag lyfter huvudet sträcker du ner handen.

Det är här vi brukade få vänta på varandra. Jag går åt samma håll med nosen och hittar spår av andra som gått förbi. Marken har mycket kvar att lukta på, men den välbekanta kroppen kommer inte upp vid sidan. Jag lyfter huvudet en gång till. Du ser det och låter handen komma nära utan att försöka vända mig framåt direkt. Vi får stå kvar tills jag själv börjar följa med.

Du luktar som du brukar, fast huden är våt vid kinden när jag kommer nära. Jag sätter nosen mot din ärm. Du böjer dig och håller om mig en stund utan att dra fast mig. Det finns ingenting jag måste hinna göra rätt här. Jag kan stå hos dig tills du reser dig igen.

När vi går vidare håller du handen lite lägre än vanligt. Ibland når jag den med huvudet, ibland väljer jag kanten av stigen. Du låter mig röra mig mellan det nära och det som finns runt oss. Jag kan stanna hos dig en stund och sedan behöva nosa igen. Jag har inget sätt att lova att tomheten ska bli mindre, men jag kan fortsätta vara den hund som faktiskt är här.

Vid nästa sväng finns en fläck jag gärna vill undersöka. Jag tar några ivriga steg och ser sedan tillbaka. Du följer med. För ett ögonblick ler du åt hur bråttom jag fick. Sedan blir ansiktet tungt igen. Jag kan gå med dig genom båda uttrycken, även om jag inte förstår varför de kommer så tätt inpå varandra.

Min iver betyder inte att jag glömt det som saknas. Just där framme finns något som fångade mig, och en liten stund tar det plats i hela kroppen. Sedan kommer jag tillbaka till din sida igen. Du behöver inte välja mellan att låta mig få den stunden och att själv vara ledsen. Vi kan gå samma väg fast det som händer inom oss inte är likadant vid varje steg.

Vi stannar vid bänken. Du sätter dig och jag går ett litet varv innan jag hittar min plats. Det har blivit mer utrymme bredvid din fot. Jag lägger mig nära, med sidan mot skon, medan du ser ut över vägen. Du säger det andra namnet. Mina öron rör sig mot ljudet, och sedan blir vi kvar där en stund.

Du sitter med händerna i knät och jag byter sida när det blir obekvämt att ligga på gruset. Du flyttar foten så att jag kommer åt en mjukare fläck. Det lilla görandet finns kvar mellan oss även nu. Vattnet behöver fyllas, dörren behöver öppnas och någon behöver se var jag får plats. Du kan ta hand om mig utan att först behöva få ordning på alla känslor som följer med ut.

När vi går hem vill jag också göra sådant som hör till min dag. Dricka, undersöka påsen du ställt i hallen och kanske bära min leksak genom rummet. Du behöver inte låta gladare för att jag hämtar den. Jag kommer gärna till dig med den ändå. Det finns plats för mitt lilla besök också när du har svårt att resa dig ur stolen.

Jag kanske lägger ner leksaken igen om du inte orkar möta mig i leken. Då får den ligga där medan jag hittar något annat att göra. Vi måste inte göra den här dagen till en bra dag för att få vara tillsammans i den. När du till sist reser dig går jag med dig till nästa rum. Du kan ha svårt att hitta ord och ändå säga mitt namn så att jag känner igen det.

På kvällen hör jag dig i köket och går dit. Du har ställt fram min skål och står kvar vid bänken. Jag lutar mig mot ditt ben, bara så länge det känns bra för oss båda. Du lägger handen på min rygg. Ingen av oss behöver skynda vidare just nu. Sedan äter jag, och du sitter i stolen intill medan ljudet av skålen får fylla köket en stund.