Hunden vid övergångsstället
Jag ville skynda över. Du hjälpte mig att vänta tills vi kunde gå tillsammans.
På andra sidan gatan börjar vägen som jag känner igen. Där brukar vi svänga mot det långa grässtråket och den låga stenen som behöver undersökas varje gång. Jag får syn på kanten av stigen mellan bilarna och tar några snabba steg. Kopplet blir kortare när du stannar. Jag vänder huvudet mot dig. Vi var ju på väg. Jag har redan kommit ganska långt i tanken, och du står fortfarande här.
En bil rullar förbi så nära att ljudet fyller båda öronen. Jag flyttar vikten och ser efter den. Sedan tittar jag mot andra sidan igen. Du står bredvid med handen stilla vid kopplet. Jag hör mitt namn från dig, den som betyder att du vill ha min uppmärksamhet, och lyfter nosen. Du pekar inte bort mig från något. Du vill bara att jag ska komma tillbaka lite närmare dig medan vi står här.
Jag tar ett steg åt ditt håll. Då blir det mer plats i kopplet, och jag kan ställa tassarna utan att något drar. Det kommer fler ljud från vägen. Jag hinner lyfta huvudet efter dem och sedan se på dig igen. Du väntar fortfarande. Jag förstår inte allt som får dig att välja den här platsen och just den här stunden. Men jag märker att du har sett något som jag inte hade räknat med när jag ville skynda.
En människa stannar en bit ifrån oss. Jag tittar dit och får syn på en påse som rör sig vid benet. Den behöver jag också hålla reda på nu. Du flyttar dig lite så att vi inte står alldeles intill. Jag följer med och får din sida nära min. Det är lättare att stå här när jag slipper hinna med både påsen, människan och allt som rullar förbi på samma gång.
Sedan rör du dig framåt. Jag hinner nästan kasta mig iväg innan jag märker att du går med mig. Då hittar jag dina steg i stället. Vi går över den breda vägen, förbi de ljusa strecken under tassarna, och kommer upp på kanten mittemot. Jag lyfter nosen mot ditt ben när vi är framme. Nu är vi här. Du säger något vänligt och låter oss gå åt det håll jag hade så bråttom att komma.
Vid gräset sänker jag huvudet direkt. Här finns allt det där som gjorde mig ivrig, och jag vill börja innan någon annan hinner ändra på det. Du låter mig stanna vid kanten. Det som väntade på andra sidan har alltså inte försvunnit för att vi stod still en stund. Jag kan undersöka ordentligt nu. Du står med mig, och ingen av oss behöver skynda mitt i doften bara för att det nyss var bråttom i min kropp.
När vi går vidare håller jag mig nära några steg. Jag hade gärna valt en rakare väg till gräset, utan det långa uppehållet. Men jag tycker om att du var kvar hos mig medan jag försökte begripa varför vi inte gick. Det hjälper när din hand och dina steg berättar samma sak. Då kan jag följa med utan att först behöva gissa åt vilket håll allt plötsligt ska dra.
På vägen hem kommer vi till samma gata från andra hållet. Den här gången ser jag på dig lite tidigare. Jag är fortfarande intresserad av det som finns framför oss. Jag tänker inte låtsas att en promenad blir bättre av att alla spännande platser tas bort. Men jag stannar nära ditt ben när du saktar in. Du tittar ner och ler, och jag slår svansen en gång innan jag vänder blicken mot vägen igen.
Vi går över tillsammans när du börjar gå. Sedan får jag nosa vid den där stolpen som vi passerade för fort i morse. Det blev visst plats för den också. Jag kan ha bråttom till något och ändå hinna se efter var du är. Nästa gång kanske du får påminna mig igen. Just nu känns det bra att vi står på samma sida och har en liten bit kvar att gå hem.