Hunden på golvet vid påskbordet
Ni har dukat för många. Jag vill mest veta var jag får vara med.
Stolarna står på andra platser i dag. Jag upptäcker det när jag ska gå min vanliga väg genom rummet och möter ett stolsben där det brukar finnas en lucka. På bordet ligger en duk som inte brukar vara där. Du flyttar ett glas och tittar på mig när jag stannar mitt i gången. Jag har inte gjort någonting än. Jag försöker bara förstå hur vi tänkte att jag skulle komma fram här.
Det luktar från köket och snart också från hallen. Dörren öppnas, röster fyller rummet och jag går dit med svansen i gång. Någon böjer sig ner och låter mig nosa på handen. Någon annan går förbi med en påse högt upp. Jag följer med några steg, men du säger mitt namn och jag vänder mig mot dig. Det är mycket som anländer på en gång. Jag vill gärna hälsa utan att förlora dig i alltihop.
Du går med mig tillbaka till rummet och visar var filten ligger. Den har fått plats bredvid din stol, lite utanför stråket där alla går. Jag undersöker kanten och ställer mig där medan du flyttar undan något från golvet. Nu finns det faktiskt en plats som fortfarande ser ut att vara min. Jag behöver inte bli lika stor som en stol för att få finnas med runt det här bordet.
Jag lägger mig när alla har börjat sätta sig. En fot kommer nära och flyttas bort igen. Någon skrattar, någon räcker något över bordet och jag lyfter huvudet efter varje ny rörelse. Det händer mycket ovanför min nos. Du sänker handen när jag tittar upp. Jag nosar på den och får en liten strykning vid kinden. Du såg att jag var här, fast jag inte stod mitt framför dig.
Efter en stund reser jag mig och går ett litet varv. Det finns människor jag ännu inte har hunnit undersöka ordentligt. Jag stannar vid ett knä, får en hand att nosa på och går sedan vidare när handen dras tillbaka. Alla behöver visst inte hälsa lika länge. Jag kan komma tillbaka till din stol och lägga mig igen utan att någon följer efter för att göra färdigt hälsningen åt mig.
En doft från bordet får mig ändå att glömma filten en stund. Jag ställer mig närmare och lyfter nosen. Du flyttar tallriken inåt och leder mig lugnt tillbaka med handen vid min sida. Där får jag mitt eget att tugga på medan ni fortsätter. Jag tycker fortfarande att det som finns ovanför borde undersökas. Men jag har fått något här nere också, och jag kan vara upptagen utan att behöva nå över kanten.
När flera börjar prata samtidigt går jag ut i hallen. Här låter det lite mindre. Jag blir stående vid dörröppningen och ser dig mellan stolarna. Du kommer efter en stund och sätter dig på huk bredvid. Ingen ropar in mig igen. Jag får nosa på din hand och stanna här tills det känns bra att gå tillbaka. Det är skönt att få lämna en stund utan att för den skull vara bortglömd.
Jag kommer in igen när någon har rest sig från bordet. Nu finns det en tydlig väg till min filt. Du sitter kvar och låter ena handen hänga ner. Jag går förbi den, vänder ett varv och lägger mig med sidan mot ditt ben. Rösterna finns fortfarande i rummet, men jag behöver inte följa varenda en med huvudet. Jag vet var jag kan ligga och hur jag kan gå undan om jag vill.
Till sist sträcker jag ut tassarna så att en liten bit av filten inte räcker till. Du flyttar foten och låter mig få plats. Det var nog det viktigaste med hela dukningen för min del. Ni fick era stolar, och jag hittade ett ställe nära där jag kunde vila. När det prasslar vid bordet öppnar jag förstås ena ögat igen. Man kan känna sig hemma och fortfarande vara lite nyfiken på vad som händer.