-
Hunden söker efter bollen inomhus
Du visste var bollen låg. Jag fick ändå hitta den själv.
Du visar mig bollen innan du går in i det andra rummet. Jag ser den i handen och följer den med blicken tills dörrkarmen kommer emellan. Sedan hör jag dina steg där inne. Det skrapar lite, blir tyst och skrapar igen. Jag står kvar där vi stannade och väntar på att du ska komma tillbaka. När du visar dig är handen tom. Du ser ganska nöjd ut med den saken. Jag ser mest fram emot att få veta vart du gjort av det som nyss låg där.
Du låter mig gå in. Först går jag direkt till stället där du brukar lägga leksakerna. Det hade varit praktiskt om den funnits där. Jag nosar nära kanten och tittar sedan upp. Du står i dörröppningen och väntar. Inget i handen den här gången heller. Jag går vidare mot stolen, undersöker benet och tar sedan vägen tillbaka över mattan. Här har du varit. Det märks när jag kommer ner med nosen, men det betyder tydligen inte att bollen ligger på det första stället jag undersöker.
Du flyttar dig lite så att jag får mer plats. Jag går förbi dig och tittar på den tomma handen en gång till innan jag fortsätter in i rummet. Det hade förstås varit lätt om du bara tog fram bollen nu. Samtidigt finns det något här som jag ännu inte fått ordning på, och jag vill gärna undersöka det. Jag följer kanten av mattan och stannar nära en filt som ligger bredvid stolen. Där får nosen mer att göra. Jag kommer tillbaka till samma hörn fast jag nyss varit där.
Du säger ingenting. Det är ganska ovant när du annars har ord för det mesta vi gör tillsammans. Nu hör jag mest dina kläder när du flyttar vikten från den ena foten till den andra. Jag tittar upp snabbt och går sedan tillbaka till filten. Den ligger lös vid kanten, och när jag nosar nära viket ser jag något som inte är tyg. Där är den. Jag kommer åt bollen med munnen utan att behöva dra sönder eller slita undan något, och vänder mig mot dig med den i ett ganska bestämt grepp.
Nu kommer rösten tillbaka. Du ser glad ut redan innan jag hunnit fram, och jag tar de sista stegen lite fortare. Du låter mig behålla det jag hittat när du böjer dig ner. Handen rör sig över sidan i stället för att genast försöka få loss bollen ur munnen. Jag står kvar och tittar på dig. Det är trevligt att få visa vad man har hittat en stund, särskilt när det var du som bestämde att det skulle försvinna bland sakerna i det andra rummet.
Efter ett tag lämnar jag över och vi går ut tillsammans. Du håller bollen synlig när vi stannar igen, så jag vet vad vi har för oss. Sedan går du tillbaka in. Jag lyssnar efter stegen och försöker avgöra var du stannar den här gången. Det är inte lika lätt som jag hade tänkt. Du rör dig åt flera håll innan du kommer tillbaka, och ansiktet avslöjar visst inte särskilt mycket. Det hade varit lättare om du bara pekat, men då skulle jag nog få mindre kvar att göra när jag kom in.
Den här gången går jag först till filten. Där hittade jag ju det vi letade efter nyss. Men nu är den tom. Jag undersöker samma veck en gång till för att vara säker och fortsätter sedan längs golvet. Du ser på utan att börja röra runt bland sakerna åt mig. Jag får lämna stället där det blev rätt förra gången och leta efter något nytt. Det tar en stund innan jag slutar förvänta mig att hela rummet ska ha samma svar som det hade när vi var här sist.
Vid en annan stol stannar jag. Bollen ligger på golvet bakom ett av benen, men jag kommer från fel håll för att få tag i den direkt. Jag går runt. Där blev det enklare. Du har hunnit se vad jag håller på med men står ändå kvar där du var. Jag tar upp bollen och bär fram den till dig. Nu behöver jag inte visa hörnet eller stolen. Det syns på det jag har i munnen att jag hittat det vi kom in för, och jag tycker att du kan få uppskatta det ordentligt innan vi börjar med något annat.
Det gör du också. Vi leker en stund nära mattan och sedan får jag bära bollen till min plats. Du sätter dig på en stol utan att genast resa dig igen med ännu en idé. Jag lägger ner den mellan tassarna och håller huvudet ovanför en stund. Det finns något skönt i att få bli färdig när man just gjort något som tog lite av ens uppmärksamhet. Jag behöver inte springa fler varv för att du ska se nöjd ut. Du stannar där och ser efter medan jag ordnar mig.
Jag är glad att du lät mig göra det långsamt nog för att hinna förstå var jag skulle undersöka mer. Du hade kunnat räcka fram svaret när jag tittade på dig, och jag hade säkert tagit emot bollen då med. Men nu finns det två ställen i rummet där jag själv kom på hur jag skulle få tag i den. Det känns annorlunda att bära tillbaka den efter det. Jag hade något att visa dig som du inte precis lagt i min mun.
När du senare går förbi tittar jag upp och håller kvar ena tassen nära bollen. Du går bara vidare. Den får ligga där. Jag lägger ner huvudet bredvid och låter ögonen falla igen en stund. Vi kan säkert hitta på något mer med den en annan dag. Just nu har vi fått ordning på att du kan veta något utan att behöva visa mig det genast. Jag fick leta, prova en annan väg och komma fram med det jag hittat. Du väntade tills jag kom fram och visade dig bollen.
-
Hunden spårar i vårgräset
Du såg en sträcka gräs. Jag hittade något att följa hela vägen.
Gräset ser ganska vanligt ut från platsen där vi står. Det går en vind över marken och längre bort hörs en bil som passerar. Du tar fram selen och jag kommer nära. Den här känner jag igen från stunder då nosen brukar få mycket att göra. Jag står kvar medan du ordnar remmarna och fäster linan. Sedan går vi lugnt fram till början, utan att någon behöver skynda mig över den.
Jag sänker huvudet och undersöker marken. Här har du gått tidigare, och det finns något kvar som får mig att vilja fortsätta åt ett bestämt håll. Först går jag bara ett par steg. Sedan stannar jag och nosar igen. Du följer en bit bakom utan att börja gå förbi mig. Det är skönt att få bli upptagen av det som finns här nere, medan du håller reda på sådant som jag just nu inte tittar efter.
Det blir en liten omväg. Jag lyfter nosen, går åt sidan och söker tillbaka mot platsen där jag nyss stannade. Du väntar utan att peka ut nästa steg åt mig. Jag arbetar mig närmare igen och hittar något som får kroppen att fortsätta. Nu kommer rörelsen mer bestämt. Jag tycker om att få upptäcka var jag ska gå, i stället för att hela tiden försöka läsa svaret i din hand.
Linan följer med bakom. Ibland stannar du för att ordna den, och då hinner jag stå kvar med nosen nära marken. Sedan fortsätter vi i samma lugna takt. Det finns inga snabba ryck som tar mig bort från fläcken jag håller på med. Jag kan vara ganska intensiv när jag vill förstå en doft. Just därför märker jag också när du låter mig få arbeta färdigt där jag har stannat.
Vi rör oss inte långt från platsen där vi började. Ändå har jag hunnit få mycket att göra. En bit går lätt att följa, en annan behöver undersökas från fler håll innan jag vill vidare. Du ser kanske att vi stannar ofta. För mig är det där en del av det som händer, inte ett avbrott i väntan på att den riktiga promenaden ska börja. Jag är redan mitt i min uppgift.
Till sist kommer jag fram till leksaken som ligger vid slutet av den korta sträckan. Jag nosar på den först, som om jag behöver kontrollera att också den verkligen hör till det jag har följt. Sedan tar jag upp den. Du kommer närmare, säger något glatt och sätter dig en stund hos mig. Jag håller kvar leksaken medan din hand landar över min sida. Nu vill jag gärna ha dig nära igen.
Vi stannar där innan du samlar ihop linan. Jag står med min leksak och ser mig omkring, och världen blir större än den smala bit mark som nyss tog all min uppmärksamhet. Bilen hörs igen någonstans långt bort. Du har fortfarande jackan på och ser ganska nöjd ut. Jag tycker om att du kan bli glad över något jag har gjort med nosen, fast du inte uppfattar det på samma sätt som jag.
På vägen tillbaka bär jag leksaken nästan hela tiden. När jag behöver nosa vid en sten får jag lägga den på en torr plats och hämta den igen. Nu väljer vi väg tillsammans på det vanliga sättet, med kopplet mellan oss och gott om tid vid gräskanten. Det är en annan sorts promenad än arbetet vi nyss gjorde. Jag tycker om att få plats med båda under samma stund ute.
Hemma lägger jag mig med leksaken strax framför tassarna. Jag har ingen lång rad saker att visa dig efteråt. Det finns inga märken som berättar hur många gånger jag behövde söka tillbaka eller exakt var jag hittade rätt igen. Men du var med bakom mig och väntade när det behövdes. När du går förbi bädden lyfter jag huvudet. Nästa gång du tar fram selen tänker jag nog komma fram redan innan du hunnit veckla ut linan.
-
Hunden letar godis i handduken
Du gömde något litet. Jag fick använda hela min envishet för att hitta det.
Jag vet vad som finns i din hand innan du sätter dig på golvet. Nosen kommer nära, men handen är stängd. Du tar fram en handduk och lägger den mellan oss. Jag ställer mig bredvid med huvudet nästan i vägen. Det verkar som om något mycket intressant ska ordnas här, och jag tänker inte råka missa den viktigaste delen genom att stå för långt bort.
Du lägger några bitar i tyget och viker över en kant. Jag följer handen hela vägen. Sedan drar du undan fingrarna och låter mig komma fram. Där är doften. Jag trycker nosen mot vecket och provar från sidan. Handduken ligger kvar. Jag backar ett halvt steg och tittar på dig, lite förvånad över att det som nyss var så lätt att se plötsligt kräver så mycket undersökning.
Du sitter kvar utan att börja peka åt mig. Det är både bra och en smula irriterande. Du vet ju var du lade bitarna. Jag skulle kunna få en mycket tydlig anvisning om saken. Men när jag går tillbaka känner jag doften vid en lös kant. Nosen kommer under tyget och jag skjuter till. Där! Jag får fram den första biten och tar den innan någon hinner ändra på det här utmärkta resultatet.
Nu blir jag ivrigare. En tass hamnar på handduken medan jag provar ett annat veck. Tyget följer med och lägger sig lite på sned. Du flyttar handen närmare, men väntar. Jag nosar över fingrarna och fortsätter sedan vid kanten som har lossnat. Du behöver inte göra allt färdigt åt mig. Det finns något roligt i att hinna prova en gång till och upptäcka att det jag gjorde faktiskt fick något att hända.
Ett veck sitter ändå för besvärligt. Jag lyfter huvudet och stannar hos dig i stället. Då öppnar du kanten lite, precis så mycket att jag kan få in nosen. Jag går tillbaka direkt. Det känns annorlunda än när hela saken försvinner ur mina tassar och kommer tillbaka färdig. Jag får fortsätta där jag var. Du hjälpte mig förbi det som tog stopp utan att ta ifrån mig resten av letandet.
Jag glömmer nästan att du sitter där när doften blir tydligare. Sedan hittar jag nästa bit och vänder mig genast mot dig. Såg du? Du har redan sett. Din röst blir glad och jag slår svansen mot mattan. Jag behöver ingen lång förklaring just då. Jag vill bara hinna möta din blick innan jag sänker nosen igen. Det är skönt att du finns kvar även när jag är alldeles upptagen med mitt.
När de små bitarna är slut undersöker jag handduken en gång till. Ordentligt. Jag kan inte ansvara för vad som blir kvar om jag bara gör en snabb kontroll. Du lyfter ena kanten och låter mig nosa under den också. Sedan lägger jag nosen mot ditt knä. Jag har inte hittat mer nu, och jag tycker att vi kan tala om ifall det möjligen finns något kvar i den där handen.
Du visar den tomma handflatan och viker ihop handduken. Jag följer den med blicken, men får en hand över bröstet när jag kommer närmare. Nu blev det en annan stund. Jag lutar mig mot dig och står kvar medan du stryker långsamt. Jag behövde få göra något själv, men jag behövde också dig som satt där och såg när jag kom vidare och när jag fastnade.
Senare, när du reser dig för att lägga undan handduken, följer jag efter en liten bit. Det finns förstås en möjlighet att nästa viktiga undersökning börjar vid skåpet. Jag tittar upp och väntar. Du skrattar åt hur snabbt jag verkar redo igen. Jag har inget att invända mot det. Men om du sätter dig på golvet någon annan gång kommer jag nog först att titta efter vad du har med dig.
-
Hunden nosar på händerna på vardagsrumsmattan
Du gömde godiset i handen. Jag undersökte båda för säkerhets skull.
Det doftade redan innan du satte dig på mattan. Jag hade följt handen med blicken från det att du tog fram de små bitarna, och nu stod jag alldeles nära för att se vad du tänkte göra med dem. Du log åt mig och lade den ena handen bakom ryggen. Den andra höll du framför dig, tom och mycket oskyldig.
Jag nosade ändå på den. Det kunde finnas anledning att undersöka en hand även när jag inte såg något i den. Du hade ju nyss hållit i det som doftade gott. Sedan kom handen fram från ryggen, stängd den också. Du hade två knutna händer framför knäna och verkade tycka att jag skulle ha en uppfattning om skillnaden mellan dem.
Jag började med den närmaste. Nosen gick runt fingrarna och tillbaka mot handleden. Du satt stilla och väntade. Sedan flyttade jag mig till den andra handen. Där fanns mer att ta reda på. Jag blev kvar en stund, nosade igen och såg upp på dig. Du öppnade handen och där låg den lilla biten som jag hade hoppats på.
Det var ett ganska trevligt sätt att börja. Jag fick undersöka något och du såg efter vad jag hittade. När du tog fram en ny bit stod jag kvar, beredd att fortsätta. Svansen rörde sig och nosen hade fullt upp med att följa dina händer. Jag behövde inte springa långt för att bli upptagen med det vi hade framför oss.
Du bytte hand nästa gång. Det såg jag, eller trodde att jag såg. Jag gick först mot den hand där biten nyss hade legat och stannade sedan upp. Något var annorlunda. Jag tittade på dig och började om från andra sidan. Det fanns skäl att använda mer än minnet av var jag fick något förra gången. Du kunde tydligen ändra på saker medan jag väntade.
När jag hittade rätt öppnade du handen igen. Jag tog biten försiktigt och kom genast tillbaka med nosen. Din hud luktade fortfarande intressant. En tom hand blev inte helt ointressant bara för att den nyss hade lämnat ifrån sig det jag hittade. Det gjorde ditt lilla arrangemang mer komplicerat än du kanske hade räknat med när du satte dig ner.
Tredje gången undersökte jag båda händerna länge. Du tittade på mig med förväntan i ansiktet. Jag tittade tillbaka och nosade sedan på fingrarna igen. Det fanns doft på flera ställen nu. Jag kunde inte göra dem så olika som du verkade hoppas. Till slut öppnade du båda händerna och såg själv vad jag hade försökt reda ut.
Du skrattade mjukt och lät mig ta den lilla biten. Sedan gjorde du nästa försök enklare, med en hand framför mig och gott om tid att undersöka den. Jag kom fram direkt och såg upp när du öppnade fingrarna. Vi hade hittat tillbaka till något jag förstod. Du behövde inte hålla kvar ett svårt försök bara för att du hade påbörjat det.
Jag tycker om när du sitter nära och faktiskt ser vad jag gör. Du kan upptäcka att jag vänder nosen åt ett annat håll än du väntade dig, eller att jag behöver komma tillbaka för att bli säker. Då finns det möjlighet att ändra något medan vi fortfarande håller på. Jag får vara med och visa dig hur uppgiften blev för mig.
Den här dagen var det tydligen klokt att börja med lite mindre hemlighetsmakeri. Du höll fram handen på ett sätt som gick lättare att undersöka och lät mig komma nära utan brådska. Jag hann nosa, stanna och sedan se upp på dig. När handen öppnades kom ditt glada ord samtidigt. Det blev tydligt vad vi nyss hade gjort tillsammans.
Efter några små försök flyttade du handen en bit åt sidan. Jag följde efter med nosen, men du stannade innan det blev ett helt varv runt rummet av oss. Jag stod med framtassarna på mattan och väntade på fortsättningen. Du såg väldigt nöjd ut över något som för mig mest hade varit ett trevligt sätt att undersöka dina fingrar.
Vi kunde ha olika uppfattningar om vad som var det allra roligaste i leken. Du kanske tyckte om när jag hittade den hand du tänkt dig. Jag tyckte också om stunden före, när det fortfarande fanns något att ta reda på och du väntade på mitt svar. Då var jag upptagen med en sak som jag ville förstå, och du fanns nära hela tiden.
Till slut vände jag mig mot leksaken som låg vid mattans kant. Jag nosade på den och tog upp den i munnen. Du såg vad jag valde och lade undan de sista bitarna. Det gick bra att låta händerna få något annat att göra nu. Jag kom tillbaka med leksaken och höll den nära ditt knä tills du sträckte fram handen.
Du fick hålla i ena änden en stund. Jag tog ett nytt grepp och stod med benen stadigt mot mattan medan vi lekte. Det var en annan sorts uppgift för munnen och kroppen än den vi nyss hade hållit på med. Jag behövde inte bestämma vad den skulle kallas. Jag var glad att du fortfarande satt kvar och ville göra något med mig.
När du reste dig tog jag leksaken ett varv genom rummet. Sedan kom jag tillbaka till mattan där du hade suttit och satte ner nosen. Där hade ju doftat gott alldeles nyss. Du stod bredvid och såg på medan jag kontrollerade platsen en gång till. Jag hade accepterat att händerna var tomma nu, men golvet hade jag inte riktigt avslutat undersökningen av.