En gyllenbrun hund söker med nosen nära mattan i ett ljust vardagsrum.
Citat och kloka ord

Hunden söker efter bollen inomhus

Du visste var bollen låg. Jag fick ändå hitta den själv.

Du visar mig bollen innan du går in i det andra rummet. Jag ser den i handen och följer den med blicken tills dörrkarmen kommer emellan. Sedan hör jag dina steg där inne. Det skrapar lite, blir tyst och skrapar igen. Jag står kvar där vi stannade och väntar på att du ska komma tillbaka. När du visar dig är handen tom. Du ser ganska nöjd ut med den saken. Jag ser mest fram emot att få veta vart du gjort av det som nyss låg där.

Du låter mig gå in. Först går jag direkt till stället där du brukar lägga leksakerna. Det hade varit praktiskt om den funnits där. Jag nosar nära kanten och tittar sedan upp. Du står i dörröppningen och väntar. Inget i handen den här gången heller. Jag går vidare mot stolen, undersöker benet och tar sedan vägen tillbaka över mattan. Här har du varit. Det märks när jag kommer ner med nosen, men det betyder tydligen inte att bollen ligger på det första stället jag undersöker.

Du flyttar dig lite så att jag får mer plats. Jag går förbi dig och tittar på den tomma handen en gång till innan jag fortsätter in i rummet. Det hade förstås varit lätt om du bara tog fram bollen nu. Samtidigt finns det något här som jag ännu inte fått ordning på, och jag vill gärna undersöka det. Jag följer kanten av mattan och stannar nära en filt som ligger bredvid stolen. Där får nosen mer att göra. Jag kommer tillbaka till samma hörn fast jag nyss varit där.

Du säger ingenting. Det är ganska ovant när du annars har ord för det mesta vi gör tillsammans. Nu hör jag mest dina kläder när du flyttar vikten från den ena foten till den andra. Jag tittar upp snabbt och går sedan tillbaka till filten. Den ligger lös vid kanten, och när jag nosar nära viket ser jag något som inte är tyg. Där är den. Jag kommer åt bollen med munnen utan att behöva dra sönder eller slita undan något, och vänder mig mot dig med den i ett ganska bestämt grepp.

Nu kommer rösten tillbaka. Du ser glad ut redan innan jag hunnit fram, och jag tar de sista stegen lite fortare. Du låter mig behålla det jag hittat när du böjer dig ner. Handen rör sig över sidan i stället för att genast försöka få loss bollen ur munnen. Jag står kvar och tittar på dig. Det är trevligt att få visa vad man har hittat en stund, särskilt när det var du som bestämde att det skulle försvinna bland sakerna i det andra rummet.

Efter ett tag lämnar jag över och vi går ut tillsammans. Du håller bollen synlig när vi stannar igen, så jag vet vad vi har för oss. Sedan går du tillbaka in. Jag lyssnar efter stegen och försöker avgöra var du stannar den här gången. Det är inte lika lätt som jag hade tänkt. Du rör dig åt flera håll innan du kommer tillbaka, och ansiktet avslöjar visst inte särskilt mycket. Det hade varit lättare om du bara pekat, men då skulle jag nog få mindre kvar att göra när jag kom in.

Den här gången går jag först till filten. Där hittade jag ju det vi letade efter nyss. Men nu är den tom. Jag undersöker samma veck en gång till för att vara säker och fortsätter sedan längs golvet. Du ser på utan att börja röra runt bland sakerna åt mig. Jag får lämna stället där det blev rätt förra gången och leta efter något nytt. Det tar en stund innan jag slutar förvänta mig att hela rummet ska ha samma svar som det hade när vi var här sist.

Vid en annan stol stannar jag. Bollen ligger på golvet bakom ett av benen, men jag kommer från fel håll för att få tag i den direkt. Jag går runt. Där blev det enklare. Du har hunnit se vad jag håller på med men står ändå kvar där du var. Jag tar upp bollen och bär fram den till dig. Nu behöver jag inte visa hörnet eller stolen. Det syns på det jag har i munnen att jag hittat det vi kom in för, och jag tycker att du kan få uppskatta det ordentligt innan vi börjar med något annat.

Det gör du också. Vi leker en stund nära mattan och sedan får jag bära bollen till min plats. Du sätter dig på en stol utan att genast resa dig igen med ännu en idé. Jag lägger ner den mellan tassarna och håller huvudet ovanför en stund. Det finns något skönt i att få bli färdig när man just gjort något som tog lite av ens uppmärksamhet. Jag behöver inte springa fler varv för att du ska se nöjd ut. Du stannar där och ser efter medan jag ordnar mig.

Jag är glad att du lät mig göra det långsamt nog för att hinna förstå var jag skulle undersöka mer. Du hade kunnat räcka fram svaret när jag tittade på dig, och jag hade säkert tagit emot bollen då med. Men nu finns det två ställen i rummet där jag själv kom på hur jag skulle få tag i den. Det känns annorlunda att bära tillbaka den efter det. Jag hade något att visa dig som du inte precis lagt i min mun.

När du senare går förbi tittar jag upp och håller kvar ena tassen nära bollen. Du går bara vidare. Den får ligga där. Jag lägger ner huvudet bredvid och låter ögonen falla igen en stund. Vi kan säkert hitta på något mer med den en annan dag. Just nu har vi fått ordning på att du kan veta något utan att behöva visa mig det genast. Jag fick leta, prova en annan väg och komma fram med det jag hittat. Du väntade tills jag kom fram och visade dig bollen.