Hunden möter en besökare i hallen
Du öppnade dörren. Jag behövde inte hinna fram först för att få vara med.
Jag hör stegen innan du reser dig. Huvudet kommer upp och jag vänder mig mot hallen, där ljudet blir tydligare när någon stannar utanför. Sedan ringer det. Nu är jag på benen och du kommer efter från det andra rummet. Jag tittar på dörren, på dig och tillbaka igen. Det finns en människa på andra sidan som ännu inte är här inne, och jag har ganska många saker jag skulle vilja få reda på om den saken.
Du stannar hos mig en liten stund innan du går fram. Det gör att jag också hinner stanna. Handen kommer ner nära nosen och du visar min matta en bit bort. Jag följer med dit. Därifrån ser jag fortfarande dörren och dina ben, så jag behöver inte fundera på om något håller på att hända utan att jag får vara med. Du väntar tills jag står kvar innan du går tillbaka. Jag ser efter vad handen gör när du tar i handtaget.
Dörren öppnas och en röst kommer in. Jag känner inte igen skorna som står på tröskeln. Det är mycket att titta på när någon börjar kliva ur dem och samtidigt pratar med dig. En väska hamnar på golvet. En jacka lämnar kroppen och hänger plötsligt mycket närmare min höjd än ansiktet som hör till den. Jag sträcker halsen lite för att få bättre koll, men står kvar. Du har fortfarande vänt dig så att jag kan se dig.
Besökaren ser mig och säger något med en gladare röst. Jag viftar till och tar ett steg åt det hållet. Sedan stannar hon för att ordna med väskan, och jag tittar på dig igen. Du kommer fram till mig innan jag behöver bestämma vad vi ska göra av alltihop. En hand lägger sig lätt vid min sida och du pratar en stund med människan i hallen. Jag får stå här med dig nära medan de främmande sakerna hittar sina platser på krokar och golv.
När det blivit lite mer ordning flyttar du dig åt sidan. Jag får gå fram. Först undersöker jag luften nära byxbenet och sedan den sko som inte längre sitter på foten. Den har varit på andra ställen än våra skor. Det finns mycket där som inte följer med in i orden ni säger till varandra. Besökaren står stilla och låter mig lukta utan att genast böja sig över mig. Jag kan gå närmare med nosen och backa lite igen när jag vill se ansiktet bättre.
Sedan tittar jag upp. Hon har en hand nära benet och låter den vara där medan jag undersöker den. Det luktar människa och något annat som jag inte behöver bestämma mig för direkt. Du står en bit bort och ser på. Jag har inte glömt dig. Efter en stund går jag över och nosar mot din hand också, mest för att vi fortfarande hör ihop även när det kommer någon ny genom dörren. Du stryker mig över sidan innan ni börjar gå mot nästa rum.
Jag följer med. Det är lättare att gå nu när vi inte behöver trängas i hallen. Väskan får stanna där den står, och jag behöver inte fortsätta kontrollera om den tänker röra på sig. Besökaren sätter sig medan du går en kort bit bort för att hämta något. Jag stannar i rummet med henne och ser efter var benen hamnar. De står stilla en stund. Jag går fram, får några lugna fingrar vid kinden och flyttar mig sedan tillbaka så att jag kan se var du är.
Du kommer in igen och sätter dig också. Nu börjar den där delen av ett besök när människorna verkar ha mycket att säga till varandra. Jag tittar från den ena till den andra medan rösterna tar plats i rummet. Ibland låter ni glada, ibland blir ni tysta för att lyssna. Ingen av er flyttar sig mot dörren. Jag lägger mig en bit från era fötter och behåller huvudet uppe. Det går att få reda på en hel del genom att bara ligga här och se vem som gör vad.
Efter en stund glömmer jag nästan bort de främmande skorna i hallen. Jag har annat att hålla reda på, som din hand när den hänger ner mot golvet och den lilla förflyttningen av en fot när någon sätter sig bekvämare. När besökaren skrattar lyfter jag örat och tittar upp. Hon ser tillbaka och säger något till mig. Jag viftar där jag ligger. Det verkar också gå att hälsa på det sättet, utan att jag behöver resa mig och börja om med hela mottagandet igen.
Jag tycker om att vara där ni är. Det betyder inte att jag behöver ha en hand på huvudet hela tiden eller undersöka varje sak som kommit in. När jag fått se vad som händer kan jag välja en plats där det är lätt att stanna kvar. Du går förbi mig en gång under samtalet och väntar tills jag flyttat tassen som hamnat i vägen. Sedan fortsätter du. Det är ganska skönt att få tillhöra rummet även när jag inte gör något som alla behöver titta på.
När besökaren till slut reser sig är jag vaken direkt. Vi går ut i hallen igen och jag ser efter medan allting hamnar på människan en gång till. Skorna, jackan och väskan försvinner tillsammans genom dörren. Jag står nära dig när den stängs och nosar en sista gång mot luften som finns kvar. Sedan går vi tillbaka in. Min matta ligger kvar där du visade den när det ringde. Jag går förbi utan att behöva stanna nu. Jag fick hälsa, undersöka och vara med. Allt det hann vi, fast jag inte stod först vid dörren när den öppnades.