Den äldre hunden vid grinden
Jag kommer fortfarande när du ropar. Numera hinner du öppna grinden först.
Du står vid grinden med handen på haspen när du säger mitt namn. Jag lyfter huvudet från gräset och ser efter vad du har tänkt dig. Skorna är på, det vi brukar ha med oss hänger i din andra hand och du tittar åt mitt håll. Då vet jag. Jag reser mig, står stilla en liten stund och börjar sedan gå mot dig. Du öppnar grinden innan jag hunnit fram. Förr brukade vi göra den delen i motsatt ordning, med min nos redan alldeles intill springan.
Jag har hittat fler saker att göra på vägen dit numera. Ibland behöver jag sträcka på mig en gång till. Ibland vill jag stanna där gräset slutar och lukta efter vem som gått förbi. Du står kvar medan jag gör det. Jag tittar upp för att se om du menade att vi hade bråttom, men handen håller grinden öppen och ansiktet ser ut som vanligt. Då fortsätter jag den sista biten och ställer mig nära ditt ben. Vi är fortfarande ganska bra på att komma iväg tillsammans.
Du böjer dig ner innan vi går ut. Det tar lite längre tid för dig att resa dig igen än det brukade göra, och jag står kvar tills du är färdig. Sedan börjar vi gå längs samma väg som så många gånger förut. Det mesta finns kvar där jag väntar mig det. Stammen vid hörnet, gräsremsan på andra sidan och stället där du alltid vill se efter innan vi går över. Jag går inte förbi dem bara för att vi redan har varit här. Någon kan ha hunnit tillföra något sedan i går.
Du får ibland titta ner för att se var jag är. Jag har inte stannat långt bakom, bara vid något du redan hunnit gå förbi. När du märker det tar du ett steg tillbaka och ger mig plats. Jag fortsätter med nosen nära marken en liten stund till innan vi går vidare. Det är trevligt att du inte alltid försöker ta reda på vad jag håller på med. Vissa saker kan få vara viktiga för mig utan att jag behöver lyckas visa dem för dig också.
Vid svängen lyfter jag huvudet. Härifrån kan vi gå på flera håll, och jag ser på dig medan du väntar. Jag väljer vägen längs buskarna i dag. Du följer med utan att börja förhandla om den andra. Vi tar oss fram ganska långsamt, men jag har gott om sådant att lägga märke till. En fågel rör sig under en gren och något prasslar längre in bland bladen. Jag står kvar och lyssnar. Du behöver inte försöka hitta ett större äventyr åt mig just i den stunden. Det här räcker långt.
Sedan gör jag något som tycks överraska dig. Jag tar några snabbare steg framåt och vänder huvudet mot dig, som om jag behöver kontrollera att du verkligen följer med. Du skrattar och ökar farten lite. Vi går så en kort bit innan jag saktar ner igen. Det behöver inte bli mer än så för att det ska kännas roligt. Du låter handen komma ner mot min sida när vi stannar, och jag lutar mig emot en stund. Där har vi något vi fortfarande kan göra precis som förr.
Jag vet att du ibland ser på mitt ansikte längre än du brukar. Det händer när jag ligger nära eller när jag tittar upp efter att du sagt något. Du drar tummen försiktigt längs kinden och blir tyst. Jag har ingen spegel med mig på promenaden och behöver inte jämföra hur jag ser ut i dag med hur jag såg ut när vi först gick här. Jag känner igen din hand. När den stannar på rätt ställe flyttar jag huvudet lite så att du kan fortsätta där en stund till.
Vi möter en hund längre fram och du väljer en båge där det finns mer utrymme. Jag följer dig och låter den andra gå förbi. Sedan står vi kvar medan jag undersöker kanten av vägen. Du talar med mig med den vanliga rösten, den som inte kräver att jag ska skynda mig. Jag behöver inte göra något särskilt för att få dig att låta så. Det verkar räcka att jag är här och att vi har hittat en väg där vi båda får plats att gå.
På hemvägen känner jag igen doften av vår trädgård innan grinden är alldeles nära. Jag ser upp och går lite rakare mot den. Du hinner fram först nu också, men det gör mig ingenting. När du har öppnat väntar du tills jag gått in och kommit undan innan du stänger. Jag står kvar och nosar i gräset medan du gör mig fri. Sedan går jag mot platsen där jag låg när du ropade. Solen har flyttat sig, så jag får välja en annan bit av gräset den här gången.
Du kommer ut igen efter en stund och sätter dig nära. Jag lyfter huvudet men reser mig inte. Det verkar du inte ha väntat dig heller. Du sträcker bara fram handen så att jag kan nå den med nosen. Jag gör det och låter sedan huvudet komma ner. Det är en ganska fin sak att kunna hälsa på någon utan att behöva resa hela kroppen för att visa att man blev glad. Du stannar kvar, och efter en stund ligger handen löst mot min sida medan vi hör det som händer utanför trädgården.
Jag har inte slutat vilja följa med dig. Jag vill fortfarande veta åt vilket håll vi ska gå och om den där intressanta platsen finns med på vägen. Men jag hinner inte längre alltid fram före din hand på grinden. När du väntar på mig behöver jag inte försöka göra om mig till hunden som brukade stå där först. Jag får komma som jag är nu, med tiden det tar att resa mig och allt jag vill lukta på innan vi går. Sedan öppnar du, och vi får ännu en promenad tillsammans.