Hunden vilar efter agilityträningen
Du lade ut filten flera meter från agilitytunneln. Jag behövde en stund för att lägga ner huvudet också.
Jag står vänd åt samma håll som förut. Du har slutat springa, men jag har inte riktigt bestämt mig för att vi är färdiga. När du flyttar en fot tar jag ett steg framåt. När handen går mot fickan tittar jag upp. Det skulle fortfarande kunna bli något mer av det här. Du ser mig, men i stället för att visa vägen till nästa sak går du bort till väskan. Jag följer efter och ser till att stå nära, ifall du har glömt vem du kom hit med.
Du tar fram filten och lägger den på gräset en bit från tunneln. Jag känner igen den direkt. Det är samma filt som luktar av mig även när du har vikt ihop den och lagt den bland dina saker. Jag kliver på kanten medan du försöker få ut det sista hörnet. Det blir lättare när jag flyttar tassen, så vi provar det. Sedan står vi där med allt på plats. Du sätter dig bredvid och ser på mig. Jag ser tillbaka och väntar på fortsättningen.
Den verkar inte komma just nu. Du tar fram skålen, häller upp och låter mig gå fram. Jag dricker medan du ställer undan flaskan. När jag lyfter huvudet följer några droppar med över kanten och hamnar på ditt ena byxben. Du tittar ner, men det verkar inte vara något vi behöver reda ut. Jag går tillbaka till filten och sätter mig, fortfarande med kroppen vänd mot planen. Du har satt dig på ett sätt som ser mindre tillfälligt ut än jag hade tänkt mig.
Det händer saker där borta även när vi har stannat. Någon går med sin hund åt ett annat håll. En väska flyttas och en röst hörs bakom oss. Jag vrider huvudet efter ljudet. Du sitter kvar nära utan att dra mig intill dig, och när jag vänder tillbaka finns din hand där den var nyss. Jag nosar på den och får en bit som jag tar försiktigare nu. Sedan lägger jag mig med framtassarna utanför filtkanten. Huvudet behåller jag uppe. Jag har inte hunnit se färdigt än.
Från marken ser den där tunneln annorlunda ut. Nyss var den något att springa igenom. Nu är den en stor sak på gräset som människor går förbi och ibland flyttar lite på. Jag följer rörelsen men reser mig inte. Du stryker handen längs min sida en gång och låter den sedan vara stilla. Det är ganska skönt. Jag kan känna att du är kvar utan att behöva vrida mig efter dig, och det finns ingenting i dina händer som jag måste försöka hinna före.
Jag tyckte om när vi sprang. Det gjorde du nog också, för du lät annorlunda när vi kom fram tillsammans än när du först stod och funderade över vart du skulle ta vägen. Ibland kom armen ut senare än jag hade väntat mig. Då fick jag svänga och se efter var du egentligen menade. Du skrattade åt dig själv när vi stannade. Jag hade redan gått vidare till frågan om vad som skulle hända sedan. Det är praktiskt att någon av oss kan släppa den gamla svängen innan den blivit föremål för ännu ett samtal.
Nu hör jag dig prata med någon en bit bort. Du svarar utan att resa dig, och din ena hand ligger kvar nära mig. Jag ser först på munnen som rör sig och sedan på den tomma platsen framför filten. Vi verkar inte vara på väg någonstans. Det tar en stund innan jag låter hakan komma ner mellan tassarna. Gräset känns mot nosen och jag flyttar mig en liten bit bakåt så att jag hamnar mer på filten. Du drar inte fram den under mig. Jag får ordna den delen själv.
Det är lätt att tro att jag alltid vill göra om något bara för att jag tittar dit där vi nyss var. Jag kanske också behöver se vad som händer när jag inte är där. Att tunneln finns kvar, att du inte går iväg med någon annan och att min leksak inte försvinner bara för att du lagt ner den i väskan. Härifrån kan jag hålla reda på en hel del utan att springa efter det. Efter en stund slutar jag följa varje rörelse. Jag hör fortfarande rösterna, men huvudet får ligga kvar där det är.
Du brukar vara väldigt glad när jag gör något snabbt. I dag verkar du nöjd även när jag inte gör det. Du flyttar försiktigt på benet som somnat under dig och ser ner på mig för att se om jag behöver plats. Jag sträcker ut mig lite till. Det finns något vänligt i att få ta den platsen när vi nyss har varit så upptagna av att komma åt ett bestämt håll. Här finns ingen sväng att missa. Bara din sko nära min tass och en filt som äntligen ligger ganska slätt.
När du börjar packa öppnar jag ögonen ordentligt igen. Jag reser mig inte direkt, vilket tycks roa dig. För en stund sedan hade jag varit färdig att följa en rörelse med lillfingret. Nu får du faktiskt vänta medan jag sträcker på mig. Du låter mig kliva undan innan du tar filten, skakar bort grässtråna och viker ihop den. Jag nosar mot väskan när den läggs ner. Där är den igen, bland de andra sakerna som följer med oss till och från den här platsen.
Vi går förbi tunneln på vägen bort. Jag tittar åt dess håll och sedan upp på dig. Du fortsätter lugnt och jag går med. Det blev inget sista varv, och det känns inte som om vi har lämnat något viktigt ogjort. Vi fick springa tillsammans och sedan sitta kvar tillsammans. Jag hann bli färdig med båda delarna. När du öppnar vägen ut från planen väntar jag nära ditt ben, och den här gången behöver du inte fundera på om jag tänker åt ett annat håll än du.