Börja med att lägga märke till
”Du behöver inte förstå allt på en gång. Börja med att lägga märke till mig.”
Du säger mitt namn, men jag står med huvudet vänt mot träden. Där hörs någonting. Jag hinner lyssna en liten stund innan du säger namnet igen. Nu har du handen framför mig. Jag vet att det finns något i den. Ändå blir jag stående och försöker få ordning på ljudet där borta.
Du böjer dig lite för att möta min blick. Jag ser dig, vrider ena örat åt ditt håll och tittar sedan tillbaka mot träden. Det verkar som om vi försöker säga olika saker till varandra. Du vill få kontakt med mig. Jag vill hinna veta vad som händer innan jag vänder ryggen åt det. Jag har svårt att göra båda samtidigt.
Till slut sätter du dig på huk en bit ifrån. Handen vilar på ditt eget ben. Du säger inget mer just då. Jag kan stå kvar utan att behöva välja mellan din röst, din hand och det som fortfarande hörs bortom stigen. Efter en stund börjar en fågel röra sig mellan grenarna. Jag följer den med blicken tills den försvinner.
Nu tittar jag på dig. Du är fortfarande vänd mot mig, och när våra ögon möts blir ditt ansikte mjukare. Du säger mitt namn en gång till, med den där rösten som får mig att vilja gå fram. Jag tar ett steg och luktar på din ärm. Du låter handen ligga kvar tills jag nosat färdigt. Sedan får jag en långsam strykning över sidan.
Jag tycker om när du försöker förstå det som hände före mitt svar. Att du ser vilket håll jag tittar åt, märker när jag stannar och blir nyfiken på det som fångar mig. Då behöver jag inte bli mer högljudd eller stå ännu längre bort för att du ska upptäcka att något pågår hos mig. Mitt lilla försök får finnas redan från början.
Ibland vill jag faktiskt bara nosa där du tycker att det är dags att gå vidare. Ibland har jag sett något jag vill närma mig, och en annan gång behöver jag stå kvar en stund innan vi fortsätter. Det är inte lätt för dig att veta vilket. Jag vet heller inte alltid vad du menar första gången du visar mig något. Men jag känner när du börjar titta på mig som någon du vill lära känna, också de dagar vi har svårt att förstå varandra.
När du reser dig följer jag med blicken. Du väntar tills jag kommit upp bredvid och börjar sedan gå. Vid nästa träd vrider jag huvudet åt sidan. Den här gången ser du det direkt. Du saktar in, och jag får ta de där stegen ut mot kanten innan vi fortsätter. Jag hinner tillbaka till dig medan kopplet fortfarande hänger löst.
Du sträcker ner handen när jag kommer nära. Jag petar på den med nosen, lite hastigt, för jag har redan fått syn på något längre fram. Sedan ser jag tillbaka på dig en gång till. Det finns mer jag vill undersöka här ute. Det känns bra att veta att du märker när jag försöker visa dig vart.