Spara lite lek till i morgon
”Vi får sluta medan det fortfarande är roligt. Leksaken ligger kvar i morgon.”
Bollen ligger mellan dina händer, och jag står redo framför dig. Det har den gjort många gånger nu. Först hann jag knappt tillbaka innan jag ville i väg igen. Nu blir jag stående med nosen nära din hand och känner efter om jag verkligen vill ta ett nytt tag.
Du rör bollen lite åt sidan. Jag följer med huvudet, men benen står kvar. En annan gång hade jag kastat mig efter den rörelsen. I dag tar jag emot leksaken långsammare och bär den en bit bort innan jag vänder tillbaka. Du har satt dig på golvet när jag kommer fram.
Det är svårt att tacka nej till något som nyss var så roligt. Jag tycker om att få dig att röra handen igen. Jag känner igen rösten som kommer när vi hittar varandra i leken, och jag vill gärna höra den en gång till. Samtidigt vill kroppen stå stilla. Jag håller bollen i munnen och vet inte riktigt vilket av allt det där jag ska följa först.
Du ser att jag tvekar. Handen blir stilla. Jag får ha bollen kvar medan jag går ett litet varv runt dig och sedan ställer mig bredvid korgen. Där stannar jag och tittar mot dörren. Du säger mitt namn mjukt. När jag vänder mig om möter jag samma vänliga blick som när jag kom springande nyss.
Det betyder mycket att den finns kvar också nu. Jag behöver inte hitta lite mer fart för att du ska fortsätta tycka om stunden med mig. Jag kan vara hunden som står och håller sin mjuka boll, med benen lite tröttare och lusten att bara vara nära på väg fram.
Jag har varit ordentligt ivrig. Första gången du tog fram bollen kom jag så fort att jag nästan glömde bort var jag skulle sätta tassarna. Sedan hittade vi takten. Jag kom med den, du tog emot och vi fick vår lilla stund mitt i allt annat som rör sig i huset. Det roliga har redan hänt. Vi behöver inte pressa fram en likadan minut till för att få behålla de första.
Du sträcker fram handen och väntar. Jag lägger bollen i den. Den här gången gör du ingen rörelse som betyder att vi ska börja igen. Du håller den kvar, säger något lugnt och lägger den i korgen. Jag följer den med blicken. Den gröna kanten syns fortfarande över de andra sakerna.
Jag står kvar ett ögonblick. Det är en sådan där liten paus då jag brukar försöka lista ut om du menar färdigt eller bara vänta. Den här gången börjar du plocka ihop leksakerna som ligger runt oss. Jag behöver inte bevaka din hand för att hinna vara med. Du har lagt undan bollen, och din uppmärksamhet finns fortfarande hos mig när jag går förbi ditt knä.
Det gör skillnad. Om jag behöver arbeta lite hårdare varje gång du blir stilla kan jag få svårt att sluta försöka. Jag kan putta, hämta något annat och stå kvar med hela kroppen beredd på nästa rörelse. Nu hjälper du mig att förstå att stunden får ta slut. Du låter avslutet vara lugnt och begripligt, lika vänligt som början var.
Sedan får jag vatten. Jag dricker och kommer tillbaka till dig, som sitter kvar på mattan. När jag lägger mig en bit ifrån flyttar du handen i min riktning, men låter mig välja om jag vill gå fram. Jag sträcker ut frambenen i stället. Huvudet blir tungt mellan tassarna, och du låter handen vila i ditt eget knä.
Jag hör att det finns fler ljud i rummet nu. Något knäpper till och någon går förbi utanför. Under leken var bollen det jag hade bråttom till. Nu kan jag lyssna på annat utan att samtidigt hålla reda på vart den ska ta vägen. Den stannar i korgen även om jag blundar. Jag kan låta ögonlocken sjunka och ändå ha haft en riktigt bra stund med dig.
Efter en stund tittar jag mot korgen igen. Du ser det och ler, men tar inte fram bollen. Jag lyfter öronen, lyssnar på ett ljud i huset och sjunker sedan ner en gång till. Det finns något skönt i att du märkte att det räckte innan vi hade hunnit bli osams om att jag tappade intresset.
En blick mot leksaken behöver inte betyda att jag orkar börja om. Jag tittar på mycket härifrån. På dina strumpor, på dörröppningen och på den lilla skuggan som rör sig när du flyttar armen. Du ser hela mig medan jag ligger där. Benen som sträckts ut, huvudet som sjunker tillbaka och kroppen som inte längre följer efter dina händer. Det blir lättare att vila när jag slipper förklara mig med större och större avstånd.
Du lutar ryggen mot soffan. Jag vrider mig en aning och hamnar med ena sidan vänd mot dig. Vi behöver inte hålla på med samma sak för att fortfarande vara tillsammans. Din hand kan stanna i ditt knä och jag kan ligga på mattan med hela min tyngd mot golvet. Det är också en stund som hör till oss, fast ingen av oss har något att hämta eller lämna.
När du reser dig går du först till köket och sedan förbi mig mot hallen. Jag ligger kvar. Leken tog slut, men du blev inte borta ur min dag för det. Jag kan höra dig röra dig medan jag somnar. Bollen ligger i korgen, hel och grön, och väntar tills benen och lusten vill samma sak igen.