Den andra vägen vid korsningen
”Vi kan svänga åt ett annat håll. Jag hjälper gärna till att undersöka vägen.”
Vid korsningen går du som vanligt åt vänster. Jag har hunnit stanna med nosen vänd åt höger. Därifrån kommer en lukt jag vill följa. När kopplet rör sig ser jag tillbaka på dig. Du tittar på mig, sedan på vägen och så på mig igen.
Jag tar ett litet steg åt sidan. Du står kvar en stund och säger något om att vi kanske kan prova. Sedan vänder du hela kroppen åt mitt håll. Jag märker det direkt. Det finns plötsligt en väg framför oss där jag nyss stod och väntade på att få fortsätta.
Först går jag fort. Det är mycket att hinna fram till, och jag kommer lite för långt framför dig. När jag känner att utrymmet i kopplet tar slut vänder jag huvudet. Du har stannat. Jag går tillbaka några steg, känner din hand vid min skuldra och väntar medan du får ett bättre tag om vanten. Sedan börjar vi om i en takt där vi båda får plats.
Jag behöver dig här också, fast det var jag som ville hit. Jag ser kanten på gångvägen och det som ligger närmast nosen. Du ser cykeln som kommer bakifrån och visar mig åt sidan. När vi står på gräset får jag undersöka en låg gren medan cykeln passerar. Sedan kan vi fortsätta utan att någon behövt skynda förbi någon annan.
Det är skönt att få vara den som kommer med ett förslag ibland. Jag går med dig på många vägar som du har valt. Jag följer svängen vid husen, väntar medan du pratar med någon och vänder hem när du säger att det är dags. I dag märkte du att jag ville något annat. Jag behövde inte få hela promenaden som jag tänkt för att det skulle kännas betydelsefullt. Det räckte att du såg mitt lilla steg åt sidan och svarade på det.
Längre fram delar sig vägen igen. Här stannar du först. Jag kommer upp bredvid och känner efter i luften medan du tittar mot husen. Du väljer den bredare gången. Jag följer med, men hinner sätta nosen mot en tuva innan vi fortsätter. Du väntar så att jag blir färdig. Vi håller på att lära känna den här vägen från varsin höjd.
När en dörr slår igen i närheten stannar jag mitt i ett steg. Jag lyssnar och ser mig omkring. Då hör jag din vanliga röst nära örat. Du är kvar där du nyss var. Jag tittar upp på dig, sedan tillbaka mot dörren. Efter en stund kan jag sänka nosen igen.
Nu går jag långsammare. Det som nyss var helt nytt har fått lite ordning. Där finns grinden vi gick förbi, svängen där du stannade och fläcken där jag nosade länge. Dina steg har funnits intill genom alltihop. Jag kan vända mig om och hitta dig utan att behöva leta.
Till slut känner jag igen luften från vår vanliga väg. Jag ser upp på dig och ökar farten en liten bit. Du skrattar till när jag verkar veta var vi är igen. Det gör jag nog. Men nästa gång vi kommer till den första korsningen kommer jag att minnas att det går att stå där med nosen åt höger och att du ibland kan tänka dig att följa med.