En hälsning får ta sin tid
”Jag är gärna med. Men låt mig få komma fram själv.”
Jag hör den främmande rösten från hallen och kommer fram till dörröppningen. Där stannar jag. Jackan är avhängd, men lukten av den finns kvar runt personen som står hos dig. Jag känner igen en del. Annat vill jag få veta mer om innan vi hälsar.
Du ser mig och säger mitt namn. Gästen vänder sig om, ler och sträcker fram handen. Då tar jag ett steg bakåt. Handen blir kvar en stund innan den sjunker ner igen. Jag står fortfarande där. Jag har inte bestämt mig för att gå. Jag behöver bara få lite mer tid innan avståndet mellan oss försvinner.
Ni går in och sätter er. Jag kan se er från min plats vid dörren. Du börjar prata, och gästen lyssnar med händerna i knät. Nu händer något som gör det lättare att stanna kvar i rummet: ingen kommer efter mig. Jag får se hur den nya personen rör sig utan att samtidigt behöva hålla reda på en hand på väg mot mitt huvud.
Först går jag fram till skorna. Där finns mycket att nosa på. Jag hinner undersöka ena sidan och vända runt innan jag lyfter blicken mot ansiktet ovanför. Gästen ser på dig. Jag går lite närmare stolen, stannar till och luktar på byxbenet. Fortfarande får jag vara i fred med det jag försöker ta reda på.
Jag vill gärna veta vem som har kommit hem till oss. Jag hör hur du låter när du pratar med den här personen och ser att det finns glädje mellan er. Det gör mig nyfiken. Ändå kan jag inte låna din vana vid någon som är ny för mig. Jag måste få hitta min egen början.
När gästen rör på ena foten backar jag ett halvt steg. Ingen skrattar åt mig. Ingen säger att jag är löjlig, fast det bara var en sko som flyttade sig. Du fortsätter med din berättelse. Jag ser efter en gång till och går sedan tillbaka till samma plats vid stolen. Det är lättare att komma fram igen när jag vet att jag också kan flytta mig undan.
Efter en stund vänder gästen huvudet lite åt mitt håll. Handen ligger fortfarande i knät. Jag sträcker fram nosen och undersöker fingrarna. De rör sig inte mot mig. Jag får nosa färdigt och dra mig tillbaka innan jag bestämmer mig för att komma närmare en gång till.
Den här gången stannar jag med sidan intill knät. Då kommer handen långsamt ner, och jag vänder mig mot den. Några försiktiga tag över bröstet räcker. Jag står kvar. Du ser på oss och ler, men börjar inte ropa på mig eller göra hälsningen större än den är. Jag får fortsätta känna efter medan den pågår.
Till sist går jag till min plats en bit bort. Därifrån kan jag höra er båda. När gästen skrattar lyfter jag huvudet och tittar över kanten på bädden. Rösten är fortfarande ny, men den tillhör nu någon jag har fått nosa på i min egen takt. När jag lägger mig igen finns det lite mindre att hålla reda på i rummet.