En trefärgad hund står på en handduk i en hall med leriga tassavtryck.
Citat och kloka ord

Du behöver inte vara perfekt

”Jag har aldrig bett dig att vara perfekt. Bara att du är snäll.”

Jag hinner tre steg in i hallen innan du säger mitt namn. Då stannar jag. På golvet bakom mig finns märken efter tassarna, och handduken ligger fortfarande vid dörren. Du hade böjt dig ner för att lossa kopplet. Jag såg den öppna vägen in och följde lukten från köket.

Nu är din röst skarpare. Jag vänder mig om och ser på dig. Du ser på golvet. När du kommer närmare sänker jag huvudet en liten bit. Nyss gick vi tätt bredvid varandra ute. Jag visste hur fort vi skulle gå och kände din hand över ryggen när vi kom fram till dörren. Här inne har något blivit annorlunda, och jag försöker hitta rätt hos dig igen.

Du stannar också. Kopplet ligger kvar i din hand. Sedan lägger du ner det och sätter dig på huk vid handduken. När du säger mitt namn igen låter det som vanligt. Jag tar ett steg mot dig. Du sträcker inte fram handen genast. Du låter mig komma ända fram och nosa på den först.

Jag har jord mellan trampdynorna. Du håller tyget runt ena tassen, försiktigt nog för att jag ska kunna stå kvar. Först försöker jag dra undan den. Du släpper efter och väntar tills jag satt ner den igen. När du börjar om vet jag lite mer om vad som ska hända. Den här gången står jag stilla längre.

Det är sådant jag behöver från dig när något blivit tokigt. Att det fortfarande går att komma nära. Att din hand går att känna igen också när du har en trasa i den och golvet behöver torkas. Jag kan försöka förstå vad du vill, men jag behöver få göra det utan att samtidigt undra om jag borde hålla mig undan.

Du lyfter blicken mot märkena på golvet och suckar. Jag hör den. Sedan tittar du tillbaka på mig och drar tummen över sidan av min tass. Jag står kvar. Du får vara trött på leran. Jag har själv lagt ner en del arbete på den under promenaden. Det vore förstås praktiskt om den kunde välja att stanna ute när resten av mig går in.

När sista tassen är klar reser jag mig för snabbt och kommer åt den vikta handduken. Den glider en bit över golvet. Du fångar den med handen och låter mig gå. Jag stannar ett par steg bort och ser på medan du torkar upp. När du flyttar dig följer min blick med, men kroppen har blivit mjukare. Jag behöver inte längre stå beredd på vad din röst ska göra.

Jag minns de vanliga stunderna mellan oss genom hur de känns. Hur det är att stå stilla medan du hjälper mig. Om mitt försök att komma fram brukar få ett vänligt svar. När du tar ett andetag och börjar om hinner något ändras också hos mig. Jag vågar gå tillbaka till dig, fast det nyss blev fel.

Du blir sittande på huk när golvet är klart. Jag går fram och nosar på ärmen, där en mörk liten fläck har hamnat. Du ser den först när jag gör det. Sedan skakar du på huvudet och lägger handen mot min sida. Jag lutar mig intill. Vi står kvar så en stund innan du reser dig och går med mig till köket.