-
Hunden under pälsen
”Det är min päls du borstar, men det är mig du tar hand om.”
Jag känner igen handduken innan du har hunnit lägga ut den. Den brukar ligga under mig när vi tar fram borsten. Nu stannar jag vid kanten och nosar, medan du flyttar undan koppen så att vi får plats. Du klappar inte genast på golvet och ber mig komma. Du ordnar färdigt först. Sedan sätter du dig, och jag går fram och ställer mig med ena framtassen på handduken.
Det är skönt där pälsen ligger slät. Borsten går en bit längs sidan, och jag lutar mig lite mot ditt ben. Där känner jag igen både handen och rörelsen. Jag skulle gärna stå så en stund. Men när du kommer längre ner flyttar jag bakbenet. Du stannar med borsten ovanför pälsen och tittar efter vad som tog emot.
Jag kan inte peka ut den lilla knuten åt dig. Jag har bara kroppen att svara med. Ibland önskar jag att det vore lika lätt att märka mitt nej som att höra när jag skäller vid dörren. Här är jag tyst. Ändå är det något jag försöker säga när jag flyttar mig. När din hand stannar behöver jag inte försöka säga det högre.
Du lägger ner borsten och känner försiktigt med fingrarna. Jag vänder huvudet och följer det du gör. En stund står vi bara så. Sedan släpper jag ner nosen igen. Det som var spänt i mig börjar ge med sig när jag märker att du har lagt märke till det. Nästa rörelse är mindre, och jag behöver inte hålla reda på hela din arm längre.
Du säger ibland att jag är fin när pälsen blivit genomgången. Jag blir glad av rösten, även om jag inte har sett resultatet. Min del av den här stunden finns närmare huden: hur det känns när du kommer åt, om jag står stadigt och om jag får flytta mig när jag behöver. Jag kan vara rufsig och nöjd. Jag kan också stå alldeles prydlig och längta efter att du ska lägga undan redskapen.
I dag tar du ett litet område i taget. När du byter hur du sitter får jag också ändra ställning. Du väntar medan jag vänder ett halvt varv på handduken, som om det vore ett större byggarbete. Det är trångt att vara hund mellan två knän som har lagt sig på helt fel ställe. Till slut hittar vi en lösning som båda kan leva med.
Jag tycker om att vara nära dig, men närhet blir annorlunda när du samtidigt vill få något gjort. Då märker jag hur noga du lyssnar. Om jag måste välja mellan att vara hos dig och att komma undan något som känns obehagligt blir jag osäker. När du hjälper mig med det som är besvärligt kan jag fortsätta vilja vara här. Det betyder något också efter att borsten lagts tillbaka.
Du håller upp den sista lilla tuss som fastnat i borsten och visar mig. Jag nosar på den, tappar intresset och sträcker på mig. Du får titta vidare på ditt fynd själv. Jag har fått syn på bollen som rullat in under stolen, och nu när jag ändå är nere på golvet känns det rimligt att vi gör något åt den.
När du drar fram bollen kommer jag nära igen. Jag står kvar med sidan mot ditt ben medan du stryker mig med den tomma handen. Nu finns det inget hår kvar att reda ut. Ändå dröjer handen där en stund. Det är den delen jag gärna vill att du ska minnas nästa gång handduken kommer fram: hur vi kan bli färdiga med pälsen och fortfarande ha lust att vara hos varandra.
-
Du behöver inte vara perfekt
”Jag har aldrig bett dig att vara perfekt. Bara att du är snäll.”
Jag hinner tre steg in i hallen innan du säger mitt namn. Då stannar jag. På golvet bakom mig finns märken efter tassarna, och handduken ligger fortfarande vid dörren. Du hade böjt dig ner för att lossa kopplet. Jag såg den öppna vägen in och följde lukten från köket.
Nu är din röst skarpare. Jag vänder mig om och ser på dig. Du ser på golvet. När du kommer närmare sänker jag huvudet en liten bit. Nyss gick vi tätt bredvid varandra ute. Jag visste hur fort vi skulle gå och kände din hand över ryggen när vi kom fram till dörren. Här inne har något blivit annorlunda, och jag försöker hitta rätt hos dig igen.
Du stannar också. Kopplet ligger kvar i din hand. Sedan lägger du ner det och sätter dig på huk vid handduken. När du säger mitt namn igen låter det som vanligt. Jag tar ett steg mot dig. Du sträcker inte fram handen genast. Du låter mig komma ända fram och nosa på den först.
Jag har jord mellan trampdynorna. Du håller tyget runt ena tassen, försiktigt nog för att jag ska kunna stå kvar. Först försöker jag dra undan den. Du släpper efter och väntar tills jag satt ner den igen. När du börjar om vet jag lite mer om vad som ska hända. Den här gången står jag stilla längre.
Det är sådant jag behöver från dig när något blivit tokigt. Att det fortfarande går att komma nära. Att din hand går att känna igen också när du har en trasa i den och golvet behöver torkas. Jag kan försöka förstå vad du vill, men jag behöver få göra det utan att samtidigt undra om jag borde hålla mig undan.
Du lyfter blicken mot märkena på golvet och suckar. Jag hör den. Sedan tittar du tillbaka på mig och drar tummen över sidan av min tass. Jag står kvar. Du får vara trött på leran. Jag har själv lagt ner en del arbete på den under promenaden. Det vore förstås praktiskt om den kunde välja att stanna ute när resten av mig går in.
När sista tassen är klar reser jag mig för snabbt och kommer åt den vikta handduken. Den glider en bit över golvet. Du fångar den med handen och låter mig gå. Jag stannar ett par steg bort och ser på medan du torkar upp. När du flyttar dig följer min blick med, men kroppen har blivit mjukare. Jag behöver inte längre stå beredd på vad din röst ska göra.
Jag minns de vanliga stunderna mellan oss genom hur de känns. Hur det är att stå stilla medan du hjälper mig. Om mitt försök att komma fram brukar få ett vänligt svar. När du tar ett andetag och börjar om hinner något ändras också hos mig. Jag vågar gå tillbaka till dig, fast det nyss blev fel.
Du blir sittande på huk när golvet är klart. Jag går fram och nosar på ärmen, där en mörk liten fläck har hamnat. Du ser den först när jag gör det. Sedan skakar du på huvudet och lägger handen mot min sida. Jag lutar mig intill. Vi står kvar så en stund innan du reser dig och går med mig till köket.