En liten vit lockig hund står på en handduk medan en sittande person borstar pälsen på sidan.
Citat och kloka ord

Hunden under pälsen

”Det är min päls du borstar, men det är mig du tar hand om.”

Jag känner igen handduken innan du har hunnit lägga ut den. Den brukar ligga under mig när vi tar fram borsten. Nu stannar jag vid kanten och nosar, medan du flyttar undan koppen så att vi får plats. Du klappar inte genast på golvet och ber mig komma. Du ordnar färdigt först. Sedan sätter du dig, och jag går fram och ställer mig med ena framtassen på handduken.

Det är skönt där pälsen ligger slät. Borsten går en bit längs sidan, och jag lutar mig lite mot ditt ben. Där känner jag igen både handen och rörelsen. Jag skulle gärna stå så en stund. Men när du kommer längre ner flyttar jag bakbenet. Du stannar med borsten ovanför pälsen och tittar efter vad som tog emot.

Jag kan inte peka ut den lilla knuten åt dig. Jag har bara kroppen att svara med. Ibland önskar jag att det vore lika lätt att märka mitt nej som att höra när jag skäller vid dörren. Här är jag tyst. Ändå är det något jag försöker säga när jag flyttar mig. När din hand stannar behöver jag inte försöka säga det högre.

Du lägger ner borsten och känner försiktigt med fingrarna. Jag vänder huvudet och följer det du gör. En stund står vi bara så. Sedan släpper jag ner nosen igen. Det som var spänt i mig börjar ge med sig när jag märker att du har lagt märke till det. Nästa rörelse är mindre, och jag behöver inte hålla reda på hela din arm längre.

Du säger ibland att jag är fin när pälsen blivit genomgången. Jag blir glad av rösten, även om jag inte har sett resultatet. Min del av den här stunden finns närmare huden: hur det känns när du kommer åt, om jag står stadigt och om jag får flytta mig när jag behöver. Jag kan vara rufsig och nöjd. Jag kan också stå alldeles prydlig och längta efter att du ska lägga undan redskapen.

I dag tar du ett litet område i taget. När du byter hur du sitter får jag också ändra ställning. Du väntar medan jag vänder ett halvt varv på handduken, som om det vore ett större byggarbete. Det är trångt att vara hund mellan två knän som har lagt sig på helt fel ställe. Till slut hittar vi en lösning som båda kan leva med.

Jag tycker om att vara nära dig, men närhet blir annorlunda när du samtidigt vill få något gjort. Då märker jag hur noga du lyssnar. Om jag måste välja mellan att vara hos dig och att komma undan något som känns obehagligt blir jag osäker. När du hjälper mig med det som är besvärligt kan jag fortsätta vilja vara här. Det betyder något också efter att borsten lagts tillbaka.

Du håller upp den sista lilla tuss som fastnat i borsten och visar mig. Jag nosar på den, tappar intresset och sträcker på mig. Du får titta vidare på ditt fynd själv. Jag har fått syn på bollen som rullat in under stolen, och nu när jag ändå är nere på golvet känns det rimligt att vi gör något åt den.

När du drar fram bollen kommer jag nära igen. Jag står kvar med sidan mot ditt ben medan du stryker mig med den tomma handen. Nu finns det inget hår kvar att reda ut. Ändå dröjer handen där en stund. Det är den delen jag gärna vill att du ska minnas nästa gång handduken kommer fram: hur vi kan bli färdiga med pälsen och fortfarande ha lust att vara hos varandra.