• En brun hund står i en öppen sovrumsdörr, med en säng i förgrunden och snö utanför fönstret.
    Citat och kloka ord

    Hunden vid sovrumsdörren

    Jag hade något att säga, fast jag inte skällde.

    Sovrumsdörren är stängd när jag kommer in från köket. Jag stannar med nosen mot springan. Där inne finns min bädd, den med kanten som jag brukar lägga hakan på. Jag väntar en stund och lyssnar. Du går omkring längre bort i hallen med famnen full av rena lakan. När du passerar mig petar jag lätt på ditt ben med nosen. Du ser ner och säger mitt namn, men fortsätter med det du bär.

    Jag följer efter några steg innan jag vänder tillbaka till dörren. Sedan kommer jag till dig igen. Nu stannar du och tittar på klockan. Jag ser hur handen går mot kroken där kopplet hänger och blir genast ivrig. Det brukar betyda något trevligt. Jag hinner gå ett varv kring dina ben innan du fått loss det. När du håller fram selen står jag stilla, men blicken glider tillbaka mot sovrummet.

    Du tar på dig jackan och öppnar ytterdörren. Kall luft kommer in över tassarna. Jag sträcker fram nosen, lyssnar på något ute på gården och vänder sedan huvudet inåt. Du väntar i dörröppningen med ena stöveln på. Jag väntar också. Vi står alldeles nära varandra och verkar ändå vara på väg åt olika håll. Till slut kliver jag tillbaka på hallmattan. Du drar av dig stöveln igen och stänger dörren.

    Den här gången böjer du dig ner en stund innan du börjar med något nytt. Jag går fram och nosar på din hand. När du stryker mig över bröstet blir jag gärna kvar, men snart går jag tillbaka till sovrumsdörren. Jag stannar där och ser på dig. Nu följer du med. Din hand når handtaget, och när dörren öppnas tränger jag mig inte förbi. Jag väntar tills du flyttat tvättkorgen som står precis innanför.

    Sedan går jag raka vägen till bädden. Filten har halkat ner över kanten, men jag får tag i hörnet och drar upp det. Du blir stående i dörröppningen. När du börjar skratta lyfter jag huvudet med filten kvar i munnen. Det verkar som att vi äntligen kommit fram till samma sak. Du hade hunnit ta på dig både jackan och den ena stöveln. Jag hade behövt hjälp med ett handtag.

    Du sätter dig på sängkanten och jag trampar färdigt i bädden. Här kan jag höra dig utan att ligga mitt i vägen. När du skakar ut ett lakan följer jag rörelsen med ögonen. Sedan lägger jag ner hakan. Det luktar annorlunda från sängen nu, men i min filt finns den vanliga lukten kvar. Du flyttar tvättkorgen till hallen och lämnar dörren öppen när du går efter örngotten.

    Jag tycker om våra promenader. Jag tycker också om att få lägga mig här medan du ordnar med ditt. Ibland kommer jag fram för att något roligt ska börja. Ibland behöver jag bara att du märker var jag fastnat. Det är lättare för mig när du stannar upp och ser vad jag gör en gång till. Då hinner jag visa mer än att jag står nära dina ben.

    En stund senare reser jag mig och går ut i hallen. Nu har du lagt undan de rena lakanen. Jag stannar vid ytterdörren, vänder mig mot dig och väntar. Du tittar först mot sovrummet, sedan på mig. När handen går mot kopplet följer jag med hela vägen fram till kroken. Den här gången blir det rätt. Och när vi kommer hem finns min bädd där inne, med dörren öppen.

  • En brunvit hund går vid sidan av en vattenspridare på en sommargrön gräsmatta.
    Citat och kloka ord

    Hunden går runt vattenspridaren

    Jag går gärna med dig. Bara inte genom vattenspridaren.

    Du går ut i trädgården och jag följer med. Det brukar vara så. Jag hör dörren, kommer genom hallen och hinner ut innan du har bestämt åt vilket håll du ska gå. Den här gången har du slangen i handen. Jag känner igen den gröna krumeluren som ligger hoprullad vid väggen, men något är annorlunda. Mitt ute på gräset står en liten sak och skickar vatten fram och tillbaka. Precis över den väg jag hade tänkt ta.

    Först står jag kvar och tittar. Vattnet far bort mot rabatten. Jag flyttar fram en tass. Då kommer det tillbaka igen, som om det hade glömt något vid mina öron. Jag backar undan och väntar tills det har gått förbi. Du är redan på andra sidan och ropar mitt namn. Jag hör dig alldeles utmärkt. Det är inte hörseln som är problemet. Det är den blöta vägen mellan oss, som du tydligen inte har några invändningar mot.

    Du visar med handen var jag kan komma. Jag tittar dit, sedan på dig. Det är säkert en utmärkt väg för någon som har bestämt sig för att bli duschad. Själv hade jag tänkt mig en eftermiddag i trädgården med torra öron och möjlighet att undersöka vad som har hänt sedan sist. Du får gärna vattna. Jag har inga planer på att hindra dig. Jag skulle bara vilja komma fram utan att behöva delta i hela bevattningen.

    Det finns en annan väg. Längs kanten står stolarna med en smal remsa gräs bakom. Jag går dit och sträcker fram nosen mellan två stolsben. Du har inte sett mig ännu. Du tittar fortfarande mot platsen där jag nyss stod, och jag får lust att skynda mig runt för att visa att jag inte har försvunnit. Men slangen ligger tvärs över gången. Jag stannar och tittar på den. Ett steg över, sedan är jag vidare.

    Nu upptäcker du mig och skrattar till. Jag kommer fram från ett annat håll än du väntade dig och sätter mig bredvid dina skor. Här var jag. Det tog en liten stund, men jag hittade dig. Du lägger handen mot min sida utan att göra något stort av saken. Det är skönt. Jag behöver inte stå mitt i vattnet för att få vara med dig. Min plats kan vara här, där vi båda får utrymme att göra det vi håller på med.

    Du flyttar några krukor och jag följer dina steg på lagom avstånd. Det luktar fuktig jord när du lyfter dem. Under en av dem finns en mörk fläck som måste undersökas innan den nya krukan ställs dit. Jag hinner fram med nosen och du väntar ett ögonblick. Sedan går jag åt sidan. Det blir en ganska bra ordning på arbetet när vi hjälps åt på det viset. Du flyttar sakerna och jag kontrollerar platsen där de har stått.

    Min boll ligger kvar längre bort. Jag ser den mellan grässtråna, men närmar mig från sidan för att slippa den vandrande vattenbågen. En baktass hamnar i en blöt fläck. Jag lyfter den och ställer ned den igen, förvånad över att marken har hunnit ändra sig. Då kommer några droppar på ryggen också. Jag ruskar till och tar de sista stegen fram till bollen. Du får en snabb blick över axeln. Jag har klarat det här nu, men det behöver inte bli blötare.

    Med bollen i munnen är jag mindre angelägen om att skynda mig tillbaka. Det händer så mycket när man stannar till. En stol har hamnat på en ny plats. Skuggan når längre över gången än förut. Du böjer dig efter något jag inte kan se, och när du reser dig kommer du åt vattenstrålen med ena armen. Du rycker till. Jag stannar med bollen mellan tänderna och tittar på dig. Det var ungefär det jag försökte undvika tidigare, om du minns.

    Sedan går du bort till kranen och tystnaden kommer ganska plötsligt. Den lilla saken på gräset slutar röra sig. Några droppar faller fortfarande, men ingenting sveper över min väg. Jag står kvar en stund. Den var ju igång alldeles nyss. Först när du kommer tillbaka går jag fram och nosar på den, från sidan och med huvudet lite på sned. Den luktar vatten och gräs. Bollen får vänta på marken medan jag undersöker det som nyss upptog så mycket av trädgården.

    Du plockar upp bollen och väntar tills jag tittar på dig. Jag känner igen den där lilla rörelsen i handen innan du rullar iväg den. Nu finns det plats att springa. Jag tar några snabba steg, får fatt i den och kommer tillbaka med en sväng runt dina ben. Det här är min del av eftermiddagen. Du har varit upptagen med ditt, jag har fått gå bredvid och titta, och nu gör vi någonting tillsammans som jag inte behöver fundera lika mycket på.

    Efter några gånger behåller jag bollen och lägger mig i skuggan. Du sätter dig en bit ifrån mig. Jag hör hur stolen skrapar mot gången och flyttar öronen åt ditt håll. Sedan lägger jag ned hakan. Vi är nära varandra utan att behöva göra samma sak hela tiden. Du kan sitta där med dina blöta byxben och jag kan ligga här med min boll. När du rör handen över gräset lyfter jag huvudet, men du ska bara ta bort ett löv från din sko.

    Jag tycker om att följa med dig, också när jag inte vet riktigt vad vi ska göra. Ibland går jag rakt fram och ibland behöver jag titta en stund innan jag fortsätter. Den här gången hittade jag vägen bakom stolarna. Du fick syn på mig, flyttade lite på foten och gjorde plats vid din sida. Nu ligger slangen stilla och dörren står öppen. När du går in kommer jag efter. Bollen tar jag med mig. Den har varit ute på tillräckligt många äventyr för i dag.

  • En liten vit lockig hund står på en handduk medan en sittande person borstar pälsen på sidan.
    Citat och kloka ord

    Hunden under pälsen

    ”Det är min päls du borstar, men det är mig du tar hand om.”

    Jag känner igen handduken innan du har hunnit lägga ut den. Den brukar ligga under mig när vi tar fram borsten. Nu stannar jag vid kanten och nosar, medan du flyttar undan koppen så att vi får plats. Du klappar inte genast på golvet och ber mig komma. Du ordnar färdigt först. Sedan sätter du dig, och jag går fram och ställer mig med ena framtassen på handduken.

    Det är skönt där pälsen ligger slät. Borsten går en bit längs sidan, och jag lutar mig lite mot ditt ben. Där känner jag igen både handen och rörelsen. Jag skulle gärna stå så en stund. Men när du kommer längre ner flyttar jag bakbenet. Du stannar med borsten ovanför pälsen och tittar efter vad som tog emot.

    Jag kan inte peka ut den lilla knuten åt dig. Jag har bara kroppen att svara med. Ibland önskar jag att det vore lika lätt att märka mitt nej som att höra när jag skäller vid dörren. Här är jag tyst. Ändå är det något jag försöker säga när jag flyttar mig. När din hand stannar behöver jag inte försöka säga det högre.

    Du lägger ner borsten och känner försiktigt med fingrarna. Jag vänder huvudet och följer det du gör. En stund står vi bara så. Sedan släpper jag ner nosen igen. Det som var spänt i mig börjar ge med sig när jag märker att du har lagt märke till det. Nästa rörelse är mindre, och jag behöver inte hålla reda på hela din arm längre.

    Du säger ibland att jag är fin när pälsen blivit genomgången. Jag blir glad av rösten, även om jag inte har sett resultatet. Min del av den här stunden finns närmare huden: hur det känns när du kommer åt, om jag står stadigt och om jag får flytta mig när jag behöver. Jag kan vara rufsig och nöjd. Jag kan också stå alldeles prydlig och längta efter att du ska lägga undan redskapen.

    I dag tar du ett litet område i taget. När du byter hur du sitter får jag också ändra ställning. Du väntar medan jag vänder ett halvt varv på handduken, som om det vore ett större byggarbete. Det är trångt att vara hund mellan två knän som har lagt sig på helt fel ställe. Till slut hittar vi en lösning som båda kan leva med.

    Jag tycker om att vara nära dig, men närhet blir annorlunda när du samtidigt vill få något gjort. Då märker jag hur noga du lyssnar. Om jag måste välja mellan att vara hos dig och att komma undan något som känns obehagligt blir jag osäker. När du hjälper mig med det som är besvärligt kan jag fortsätta vilja vara här. Det betyder något också efter att borsten lagts tillbaka.

    Du håller upp den sista lilla tuss som fastnat i borsten och visar mig. Jag nosar på den, tappar intresset och sträcker på mig. Du får titta vidare på ditt fynd själv. Jag har fått syn på bollen som rullat in under stolen, och nu när jag ändå är nere på golvet känns det rimligt att vi gör något åt den.

    När du drar fram bollen kommer jag nära igen. Jag står kvar med sidan mot ditt ben medan du stryker mig med den tomma handen. Nu finns det inget hår kvar att reda ut. Ändå dröjer handen där en stund. Det är den delen jag gärna vill att du ska minnas nästa gång handduken kommer fram: hur vi kan bli färdiga med pälsen och fortfarande ha lust att vara hos varandra.

  • En svart lockig hund i blå sele står på en grusgång och tittar upp mot en person.
    Citat och kloka ord

    Orden vi använder om hunden

    ”Berätta gärna vad som hände. Hela jag får inte plats i ordet besvärlig.”

    Jag hör rösten från köket. Du berättar om promenaden för någon, och mitt namn kommer flera gånger. Sedan säger du besvärlig och drar efter andan. Jag ligger i dörröppningen. Det är något i hur du säger det som får mig att lyfta huvudet, men jag vet inte om du vill att jag ska komma.

    Du kan behöva få berätta att du blev trött. Jag ser det på hur du sjunker ner och sparkar av dig skorna innan du fortsätter prata. Men jag vet inte om den där rösten gäller något som händer nu. Ska jag ligga kvar här eller har du sagt mitt namn för att du vill ha mig intill? Jag lyfter bröstet lite från golvet och väntar på vad som kommer härnäst.

    Vid övergången stod en lastbil. Det pep från den, två män rörde sig bakom och vi skulle gå genom den smala luckan vid sidan. Jag stannade. Du gick framåt och sade att det bara var att följa med. Jag ville gärna komma till dig, men mina ben tog mig ett steg bakåt när ljudet började igen.

    Jag hade hört ljudet redan innan vi kom fram. Du hade blicken på den lilla öppningen där det skulle gå att ta sig förbi. När jag började sakta in var vi på väg åt olika håll i något som du tyckte såg enkelt ut. Du såg en lucka mellan bilen och vägkanten. Jag såg rörelsen där framme och försökte öka avståndet från den.

    Du fick vända med mig. Vi gick runt kvarteret och kom hem senare än du tänkt. Jag nosade ivrigt när vi väl hade kommit bort från bilen, så kanske såg det ut som om allt var glömt. Hos mig fanns lättnaden kvar i rörelsen. Det var skönt att marken runt oss åter hade plats åt mina tassar.

    På den bredare gatan kunde jag få ner nosen igen. Jag behövde inte hålla blicken på det som rörde sig framför oss och kunde gå med en annan takt i kroppen. Du såg att jag plötsligt verkade intresserad av allt möjligt. För mig hörde förändringen ihop med att ljudet hade blivit svagare och vägen större. Det gick att välja ett steg utan att behöva gå rakt mot det som fick mig att backa.

    När du pratar om det låter det som om promenaden bara bestod av den där vägran. Jag minns också gräskanten efteråt, där jag kunde vända mig mot dig igen. Jag minns hur jag följde dina steg genom den breda grinden och hur vi hittade den bekanta lukten vid hörnet. Vi kom faktiskt hela vägen hem tillsammans.

    Om du berättar var jag stannade och vad som fanns runt oss går det att skilja den stunden från resten av promenaden. Då blir jag hunden som backade när lastbilen pep vid den smala passagen. Det finns något där att undersöka. Du kan fråga dig när jag började tveka och vad som gjorde det lättare att gå igen. Ett enda ord om hur jag är ger dig betydligt mindre att börja med.

    Du sätter dig vid bordet. Jag går fram och luktar på byxbenet. Du lägger handen mot min sida av gammal vana, och då vågar jag stå kvar. Samma kropp som nyss inte kunde gå förbi lastbilen kan stå alldeles stilla hos dig här. Jag hoppas att du kan få med båda delarna när du försöker förstå mig.

    Jag behöver inte kunna förstå hela berättelsen du säger vid bordet för att märka hur det känns att komma fram till dig. Du kan fortfarande vara trött på det som hände och ändå låta handen ligga lugnt mot mig. Jag står kvar en stund och går sedan tillbaka till dörröppningen. Här inne finns ingen lastbil att ta sig förbi. Vi får gärna bli färdiga med den promenaden innan nästa börjar.

    Efter en stund berättar du lite mer för den andra personen. Om ljudet, den trånga vägen och att jag först försökte backa. Nu låter du fundersam i stället för arg. Jag lägger mig vid stolen. Det är lättare att komma till ro när din röst slutar bära med sig det som var svårt ute.

    Den andra personen frågar något och du tänker efter innan du svarar. Du har börjat berätta om det som fanns på vägen, i stället för att försöka få in hela mig i samma beskrivning. Jag hör mitt namn igen, men nu kan jag låta huvudet ligga kvar. Tonen frågar efter något och jag behöver inte resa mig för att försöka reda ut om du fortfarande är missnöjd med mig.

    Jag vill inte att du ska låtsas att allt alltid går bra. Vi har saker som vi behöver hjälp att reda ut. Men om du ser efter vad som faktiskt hände får jag större chans att visa dig något annat nästa gång. Du kanske upptäcker mitt stopp tidigare eller hittar en väg där jag inte behöver stå och tveka mitt bland alla ljud.

    Du kan också se sådant som jag behöver få lära mig. Att vi tar en lugnare väg just nu betyder inte att allt som blev svårt är utrett. Det betyder att vi får börja någonstans där du kan visa och jag kan följa med. Nästa gång kanske du har lagt märke till mer av det som hände innan mitt stopp. Då kan vi ha en annan början än att stå mitt i luckan och försöka gå åt varsitt håll.

    När du senare tar fram kopplet tittar du på mig innan du öppnar dörren. Jag kommer. Ute går vi mot den lugnare gatan, och jag får genast lust att undersöka kanten. Du säger mitt namn med din vanliga röst. Jag ser upp och är färdig att följa. Det finns mer av mig som gärna vill komma fram, om vi ger det lite plats.

  • En svartvit hund står intill en person på en lugn parkstig.
    Citat och kloka ord

    Börja med att lägga märke till

    ”Du behöver inte förstå allt på en gång. Börja med att lägga märke till mig.”

    Du säger mitt namn, men jag står med huvudet vänt mot träden. Där hörs någonting. Jag hinner lyssna en liten stund innan du säger namnet igen. Nu har du handen framför mig. Jag vet att det finns något i den. Ändå blir jag stående och försöker få ordning på ljudet där borta.

    Du böjer dig lite för att möta min blick. Jag ser dig, vrider ena örat åt ditt håll och tittar sedan tillbaka mot träden. Det verkar som om vi försöker säga olika saker till varandra. Du vill få kontakt med mig. Jag vill hinna veta vad som händer innan jag vänder ryggen åt det. Jag har svårt att göra båda samtidigt.

    Till slut sätter du dig på huk en bit ifrån. Handen vilar på ditt eget ben. Du säger inget mer just då. Jag kan stå kvar utan att behöva välja mellan din röst, din hand och det som fortfarande hörs bortom stigen. Efter en stund börjar en fågel röra sig mellan grenarna. Jag följer den med blicken tills den försvinner.

    Nu tittar jag på dig. Du är fortfarande vänd mot mig, och när våra ögon möts blir ditt ansikte mjukare. Du säger mitt namn en gång till, med den där rösten som får mig att vilja gå fram. Jag tar ett steg och luktar på din ärm. Du låter handen ligga kvar tills jag nosat färdigt. Sedan får jag en långsam strykning över sidan.

    Jag tycker om när du försöker förstå det som hände före mitt svar. Att du ser vilket håll jag tittar åt, märker när jag stannar och blir nyfiken på det som fångar mig. Då behöver jag inte bli mer högljudd eller stå ännu längre bort för att du ska upptäcka att något pågår hos mig. Mitt lilla försök får finnas redan från början.

    Ibland vill jag faktiskt bara nosa där du tycker att det är dags att gå vidare. Ibland har jag sett något jag vill närma mig, och en annan gång behöver jag stå kvar en stund innan vi fortsätter. Det är inte lätt för dig att veta vilket. Jag vet heller inte alltid vad du menar första gången du visar mig något. Men jag känner när du börjar titta på mig som någon du vill lära känna, också de dagar vi har svårt att förstå varandra.

    När du reser dig följer jag med blicken. Du väntar tills jag kommit upp bredvid och börjar sedan gå. Vid nästa träd vrider jag huvudet åt sidan. Den här gången ser du det direkt. Du saktar in, och jag får ta de där stegen ut mot kanten innan vi fortsätter. Jag hinner tillbaka till dig medan kopplet fortfarande hänger löst.

    Du sträcker ner handen när jag kommer nära. Jag petar på den med nosen, lite hastigt, för jag har redan fått syn på något längre fram. Sedan ser jag tillbaka på dig en gång till. Det finns mer jag vill undersöka här ute. Det känns bra att veta att du märker när jag försöker visa dig vart.