-
Listan kan vänta en stund
”Du får lägga undan listan en stund. Jag har sparat en plats bredvid mig.”
Du går förbi mig med ett papper i handen. Sedan går du tillbaka igen. Jag ligger vid fönstret och följer dina fötter en stund. Varje gång du saktar in lyfter jag huvudet. Varje gång du fortsätter lägger jag ner det igen.
På mattan finns det plats för oss båda. Jag har lagt mig så att jag kan se ut, med ryggen mot det varma golvet vid fönstret. När du kommer förbi nästa gång möter jag din blick och rör lite på svansen. Du säger mitt namn och ler, men handen med papperet är redan på väg mot köket.
Jag reser mig och följer efter. Du ser mig när du vänder dig om, böjer dig ner och drar fingrarna över mitt huvud. Det tycker jag om. Ändå hinner jag knappt luta mig mot handen innan du står upp igen. Jag blir kvar ett ögonblick och tittar efter dig. Sedan går jag tillbaka till mattan.
Jag har lärt mig att du ibland kommer till sist. När du har ställt ner det du bär på, stängt ett skåp och slutat leta efter någonting. Då sjunker du ner på golvet med en suck som känns ända genom mattan. Det är därför jag tittar upp en gång till när du passerar. Jag vill gärna vara där när du stannar.
Nu händer det. Papperet hamnar på bordet. Du stannar vid fönstret och böjer på knäna, långsammare än jag brukar när jag sätter mig. Jag flyttar ena framtassen så att du får plats. Du mumlar något om att golvet blivit längre ner med åren. Jag nosar på ditt knä. Det verkar sitta där det brukar.
Först har du handen på mig och blicken någon annanstans. Fingrarna fortsätter med samma lilla rörelse över pälsen. Jag väntar. Sedan ser du ner ordentligt, möter mina ögon och drar handen längs örat i stället. Jag lutar huvudet mot den. Där känner jag igen dig. Du märker hur jag svarar och stannar kvar i rörelsen.
Det är den sortens stund jag längtar efter när jag följer dig genom rummet. Att det finns tid att svara på varandra. Du ser att jag lutar mig närmare, jag märker att du flyttar handen dit jag vill ha den. Jag hinner bli färdig med att hälsa innan något annat tar dig vidare.
En fågel landar ute i trädgården. Jag blir stilla och ser efter den, med öronen framåt. Du följer min blick. En stund har vi något att titta på tillsammans. När fågeln flyger vänder jag tillbaka till din hand, men du har låtit den vila i knät. Jag nosar på fingrarna och lägger mig sedan ner igen, nu vänd lite mer mot dig.
Du sitter kvar utan att fortsätta klappa. Det går också bra. Jag känner ditt ben intill mig och hör att du andas lugnare. Jag behöver inte hålla huvudet uppe för att se om du är på väg. När du till sist reser dig vaknar jag till och sträcker på mig. Du tar papperet från bordet. Jag ligger kvar på mattan, med värmen efter ditt ben mot sidan.
-
Hunden får tassarna torkade i hallen
Du kunde ha torkat fortare. Du valde att låta mig vara med.
Vi kommer in med grus under skorna och blöta tassar. Jag har hittat en pöl som var större än den såg ut, och du har visst lyckats följa med genom en del av den. Nu stänger du dörren med höften medan jag tittar mot köket. Där inne finns min skål. Men först kommer handduken fram, och jag stannar mitt i steget. Den här delen av promenaden hade jag glömt.
Du böjer dig ner och jag flyttar ena framtassen. Jag tycker om när handen kommer mot bröstet, men handduken gör något annat. Den döljer handen och kommer nära benen innan jag riktigt har hunnit se. Du får tag om min tass och jag drar den till mig. Då släpper du. Jag står med nosen mot din ärm, osäker på om vi ska försöka igen eller om jag har gjort något som blev fel.
Du sätter dig på hallmattan. Det är en ovanlig plats för dig. Jackan har du fortfarande på och ena skon står kvar på foten. Jag nosar på knät och sedan på tyget i din hand. Det luktar tvätt och lite av mig sedan förut. Du håller det stilla medan jag undersöker kanten. När jag lyfter blicken är du nära nog att nå utan att jag behöver sträcka mig. Nu ser jag både handen och handduken.
Jag lägger vikten över de andra benen när du försiktigt tar om tassen igen. Det vinglar till. Du lägger ner den direkt, och jag får ordning på mig. Det var skönt att du märkte det. Ibland vill jag stå nära dig och ändå flytta undan en del av kroppen. Då behöver jag få göra båda sakerna. Du låter mig hitta balansen innan du torkar bort det som följde med hem mellan trampdynorna.
När den första tassen är färdig tittar jag mot köket. Du skrattar lite, för det finns tydligen fler. Jag hade hoppats att vi kunde räkna den där första som hela mig. I stället tar du en annan kant av handduken och väntar tills jag står ordentligt. Den här gången känner jag hur du börjar innan det händer så mycket. Jag tittar på ditt ansikte medan du arbetar. Du har inte bråttom i rösten längre.
Det blir en paus mellan tassarna. Jag kommer fram och lägger nosen mot din kind. Du försöker hålla undan handduken men får ett vått nosmärke ändå. Där satt det. Nu har vi båda något att torka av. Du lutar pannan mot mig en kort stund och jag blir alldeles stilla. Det är sådant jag gärna skulle vilja få plats med också när du har något praktiskt som måste bli gjort.
Jag kan inte hjälpa dig att få hallen ren genom att förstå vad ett nytvättat golv kostar i arbete. Men jag kan lära känna vad som händer mellan oss här. Om handen släpper när jag tappar balansen. Om du märker när jag vill dra undan tassen. Om det finns tid att nosa innan något kommer tätt intill. Det gör skillnad för mig att du fortfarande ser min blick medan du försöker få bort smutsen.
Till sist ställer du ner den sista tassen och viker ihop handduken. Jag väntar någon sekund innan jag går. Du har börjat ta av dig den andra skon nu och sträcker fram handen när jag passerar. Jag stannar under den. Vi är färdiga med torkandet, men jag vill gärna ha kvar handen en liten stund till. Sedan går jag in och dricker, medan du reser dig långsamt från mattan.
Handduken blir kvar över kanten på tvättkorgen. Från min plats ser jag en mörk fläck där pölen hamnade. Du går förbi och jag följer dig med blicken utan att resa mig. Mina tassar ligger torra mot filten. Vi behövde stanna längre i hallen än du hade tänkt, och golvet fick ändå några märken. Men när du satte dig ner fick jag tillbaka lusten att komma nära. Den vill jag gärna ha kvar.
-
Hunden håller avstånd till gästen
Jag kan gärna dela rum med dig. Din hand får vänta lite.
Du har dukat fram en kopp till innan det ringer på dörren. Jag följer med till hallen och ställer mig en bit bakom dina ben. Den som kommer in säger mitt namn med hög röst och böjer sig fram. Jag flyttar mig bakåt. Handen följer efter en liten bit, men då kliver du åt sidan och visar gästen var skorna kan stå. Jag får en öppning mot vardagsrummet och går dit utan att någon tar i mig.
Från mattan ser jag jackan hängas upp. Den luktar av något jag inte känner, och när gästen går förbi följer jag rörelsen med blicken. Du hämtar kopparna och sätter dig vid bordet. Gästen sätter sig mitt emot. Där kan jag hålla reda på er båda. Jag lägger mig med frambenen framför mig, men huvudet stannar uppe. Det är mycket lättare att titta när ingen samtidigt lutar sig ner över mig.
Efter en stund säger gästen mitt namn igen och håller fram handen. Jag lyfter öronen men blir kvar. Du svarar något med lugn röst och börjar sedan prata om en annan sak. Handen återvänder till koppen. Jag lägger ner hakan. Jag hör fortfarande den nya rösten, men nu kommer den uppifrån bordet och kräver ingenting av mig. När stolen skrapar mot golvet tittar jag upp. Sedan kan jag lägga mig till rätta igen.
Jag tycker om din hand. Jag går ofta fram till den och petar upp den med nosen när den ligger stilla. Men jag känner din väg genom rummet, hur du böjer dig och var du brukar röra mig. Med gästen vet jag inte det ännu. Jag har bara sett handen komma mot mitt huvud. Jag behöver få veta lite mer om resten av människan innan jag vill stå kvar under den.
När du går till köket reser jag mig och följer med. Där stannar du för att fylla på vatten. Jag stryker längs ditt ben och får en kort smekning över bröstet när jag kommer fram. Sedan går vi tillbaka tillsammans. Gästen sitter kvar, vänd mot dig. Jag kan passera stolen utan att handen kommer ner. På vägen till mattan saktar jag in och nosar i luften. Jackans lukt finns här också, men den är lättare att undersöka nu.
Nästa gång jag reser mig går jag fram längs sidan av stolen. Jag nosar på byxbenet och står kvar ett ögonblick. Gästen ser ner men håller händerna vid sin kopp. Då kan jag nosa lite till. När foten flyttar sig backar jag ett steg. Ingen följer efter. Jag går tillbaka till min plats och lägger mig med sidan mot golvet. Jag har kommit lite närmare, och jag fick gå därifrån precis när jag ville.
Du och gästen fortsätter prata. Ibland hör jag mitt namn, men ingen reser sig för att hämta mig. Jag sträcker på benen och somnar till en stund. När kopparna bärs undan vaknar jag av klirret och följer med till hallen. Gästen drar på sig jackan. Nu står jag närmare än när dörren öppnades. Jag nosar försiktigt på kanten innan dragkedjan stängs, och du väntar med handen på dörrhandtaget.
Det blir ingen klapp den här gången. Gästen säger hej då och går ut, och jag står kvar bredvid dig tills stegen försvinner. Sedan vänder jag mig mot din hand och trycker nosen under den. Du sätter dig på huk så att jag kan komma intill. Nästa gång den där jackan hänger i hallen kanske jag nosar lite längre. I dag fick jag vara med utan att behöva låna ut huvudet. Jag sov faktiskt en stund medan ni satt där.
-
Den kvällen du gick ner till mig på golvet
Det var fint här nere redan innan du kom. Men jag tyckte om att du satte dig hos mig.
Du stod vid bänken och gjorde sådant med händerna som jag inte riktigt kunde se. Det skramlade lite, något lades undan och sedan började vattnet rinna. Jag satt en stund vid dina fötter. Du tittade ner och sade något vänligt, men händerna fortsatte med sitt. Det var inget konstigt med det. Du behöver göra sådant ibland. Jag flyttade mig till mattan där jag kunde se när du skulle bli färdig.
När vattnet tystnade trodde jag att du skulle gå till stolen. Det brukar du göra, och då kommer jag gärna efter. Men den här gången böjde du knäna och satte dig på golvet. Inte för att ta på selen eller leta efter något under bordet. Du blev bara sittande där en liten bit ifrån mig. Jag lyfte huvudet. Det tog en stund innan jag förstod att jag inte behövde göra något särskilt.
Från golvet såg du annorlunda ut. Ansiktet var närmare mitt utan att komma rakt ner över mig. Jag kunde gå fram från sidan och nosa på din tröjärm. Du lät handen ligga stilla tills jag hade kommit fram. Sedan fick jag lägga sidan mot ditt ben. Jag hade inte tänkt mig någon stor stund av det, men jag stannade längre än jag först hade trott.
Ofta måste jag lyfta blicken för att se vad du håller på med. Du rör dig över mig, sträcker dig efter saker och försvinner bakom bordet. Jag känner igen ljuden och vet var du brukar vara. Här nere behövde jag inte hålla reda på lika mycket. Ditt knä, din hand och din röst fanns nära varandra. Jag kunde nosa färdigt på ärmen och ändå se när du log.
Du började klia mig på bröstet. Jag flyttade fram ena tassen och lutade mig lite till. När handen stannade vände jag huvudet mot den. Du fortsatte, långsammare nu. Det blev ett samtal som jag kunde vara med i utan att försöka förstå alla orden. Jag flyttade mig när jag ville bli kliad på ett annat ställe, och du märkte det. Det kändes bra att det jag gjorde fick styra en del av stunden.
Sedan reste jag mig för att hämta den mjuka leksaken. Du skrattade lite när jag kom tillbaka. Den hade legat vid fåtöljen hela eftermiddagen men verkade plötsligt behövas just här. Jag lade den nära ditt ben och tog upp den igen när du rörde vid den. Vi drog försiktigt en kort stund. Sedan släppte jag och satte mig med ryggen mot ditt knä. Leken hade fått plats utan att behöva ta över.
Jag tycker om när du är med mig där jag är. Det betyder inte att du måste sitta på golvet varje kväll. Ibland blir jag lika glad över en hand som når ner från stolen, och ibland vill jag gå och lägga mig någon annanstans. Men jag märkte att du hade kommit hit utan att vilja ordna något med mig. Ingen tass skulle torkas och inget spänne knäppas. Det var en lättnad att bara få undersöka vad du gjorde där nere.
En bil hördes utanför. Jag vred ena örat mot ljudet och blev kvar. Din hand låg över mitt bröst och jag kände hur den följde med när jag andades. Efter en stund slutade du klia. Det var behagligt ändå. Jag behövde inte puffa på handen för att behålla dig hos mig. Du satt kvar och såg ut över samma rum som jag.
Till slut reste du dig. Jag gick undan så att dina ben fick plats och följde dig med blicken när du tog koppen från bordet. Sedan lade jag mig på mattan igen, med leksaken alldeles intill. Allt såg ungefär ut som förut. Du var tillbaka där uppe och jag här nere. Men nästa gång du tittade på mig lyfte jag huvudet lite fortare. Jag hade fått möta dig på ett annat sätt, och det ville jag gärna komma ihåg.
-
En hälsning får ta sin tid
”Jag är gärna med. Men låt mig få komma fram själv.”
Jag hör den främmande rösten från hallen och kommer fram till dörröppningen. Där stannar jag. Jackan är avhängd, men lukten av den finns kvar runt personen som står hos dig. Jag känner igen en del. Annat vill jag få veta mer om innan vi hälsar.
Du ser mig och säger mitt namn. Gästen vänder sig om, ler och sträcker fram handen. Då tar jag ett steg bakåt. Handen blir kvar en stund innan den sjunker ner igen. Jag står fortfarande där. Jag har inte bestämt mig för att gå. Jag behöver bara få lite mer tid innan avståndet mellan oss försvinner.
Ni går in och sätter er. Jag kan se er från min plats vid dörren. Du börjar prata, och gästen lyssnar med händerna i knät. Nu händer något som gör det lättare att stanna kvar i rummet: ingen kommer efter mig. Jag får se hur den nya personen rör sig utan att samtidigt behöva hålla reda på en hand på väg mot mitt huvud.
Först går jag fram till skorna. Där finns mycket att nosa på. Jag hinner undersöka ena sidan och vända runt innan jag lyfter blicken mot ansiktet ovanför. Gästen ser på dig. Jag går lite närmare stolen, stannar till och luktar på byxbenet. Fortfarande får jag vara i fred med det jag försöker ta reda på.
Jag vill gärna veta vem som har kommit hem till oss. Jag hör hur du låter när du pratar med den här personen och ser att det finns glädje mellan er. Det gör mig nyfiken. Ändå kan jag inte låna din vana vid någon som är ny för mig. Jag måste få hitta min egen början.
När gästen rör på ena foten backar jag ett halvt steg. Ingen skrattar åt mig. Ingen säger att jag är löjlig, fast det bara var en sko som flyttade sig. Du fortsätter med din berättelse. Jag ser efter en gång till och går sedan tillbaka till samma plats vid stolen. Det är lättare att komma fram igen när jag vet att jag också kan flytta mig undan.
Efter en stund vänder gästen huvudet lite åt mitt håll. Handen ligger fortfarande i knät. Jag sträcker fram nosen och undersöker fingrarna. De rör sig inte mot mig. Jag får nosa färdigt och dra mig tillbaka innan jag bestämmer mig för att komma närmare en gång till.
Den här gången stannar jag med sidan intill knät. Då kommer handen långsamt ner, och jag vänder mig mot den. Några försiktiga tag över bröstet räcker. Jag står kvar. Du ser på oss och ler, men börjar inte ropa på mig eller göra hälsningen större än den är. Jag får fortsätta känna efter medan den pågår.
Till sist går jag till min plats en bit bort. Därifrån kan jag höra er båda. När gästen skrattar lyfter jag huvudet och tittar över kanten på bädden. Rösten är fortfarande ny, men den tillhör nu någon jag har fått nosa på i min egen takt. När jag lägger mig igen finns det lite mindre att hålla reda på i rummet.
-
Min filt på vinterverandan
”Min favoritplats är den du gör rum för mig på.”
Jag står i dörröppningen medan du vecklar ut filten på verandan. Du skakar den en gång och lägger den vid bänken. Jag känner igen lukten. Där finns lite av vardagsrummet, lite av mina tassar och den där svaga doften efter tvätten som du verkar uppskatta mer än jag.
Du sätter dig och klappar på filten. Jag kommer fram men lägger mig inte genast. Först går jag ett varv runt bänkbenet, nosar på en springa och tittar ut mot snön. Du väntar med handen i knät. Det gör det lättare att stanna. Jag hinner bestämma mig innan jag har blivit indragen i din famn.
Jag tycker om dina händer. Jag vet vilken som brukar hitta det sköna stället under hakan och hur du håller om mig när det behövs. Ändå vill jag ibland bara ligga bredvid. När du märker det slipper jag vrida undan huvudet en gång till. Jag kan låta det vila på framtassarna och fortfarande vara hos dig.
Det är svårt att både vilja nära och vilja ha en liten bit luft kvar omkring sig. Från dörren såg jag att du var här, och jag ville också hit. Nu när jag har lagt mig vill jag känna golvet under magen, ha uppsikt över gården och höra dig röra på dig ovanför mig. Det här är också ett sätt att vara tillsammans. Jag hoppas att du känner det, fast jag inte ligger i ditt knä.
Du tar upp koppen. Jag lyfter blicken, eftersom det ibland finns något ätbart i närheten av en kopp. I dag är det tydligen bara kaffe. Jag undersöker saken utan större förhoppningar, får en blick tillbaka och sjunker ner igen. Du låter ett litet skratt komma genom näsan. Jag känner hur din stövel rör sig intill filten.
Efter en stund går jag till verandans andra sida. Något hördes vid grinden. Du ropar inte tillbaka mig, och när jag kommer tillbaka ligger filten kvar. Den behöver jag aldrig försöka hinna till före någon annan. Du har valt en plats där mina tassar får ligga utsträckta och där ingen måste kliva över mig för att komma förbi.
Jag lägger mig lite närmare den här gången. Så nära att du kan känna min päls mot byxbenet om du lutar dig fram. Jag vet att du märker det. Handen sänks, stannar vid min skuldra och väntar. Jag vrider huvudet mot den. Först då börjar du stryka mig över bröstet.
Det är sådant jag lär mig om dig. Att min lilla rörelse får ett svar. Att du kan vilja klappa mig och ändå vänta på att jag ska vilja samma sak. Ju fler gånger det händer, desto mindre behöver jag hålla reda på handen. Jag kan lyssna på fåglarna i stället. Jag kan somna fast du sitter så nära.
När vinden tar i viker du in den lösa filtkanten. Jag vaknar till men ligger kvar medan du ordnar. Din ärm luktar av huset och din hand är varm. Om en stund vill jag säkert gå in. Då får filten följa med eller vänta här ute. Just nu har jag hittat läget där ditt ben skärmar av draget, och du har flyttat foten så att mitt huvud får plats.
-
Sällskap även en tung dag
”Du behöver inte ha en bra dag för att få sällskap.”
Jag kommer med bollen när du sätter dig. Den är lite fuktig och har ett litet hål vid sömmen, men jag har valt den med omsorg. Vanligtvis sträcker du fram handen redan innan jag hunnit fram. I kväll låter du händerna ligga kvar i knät.
Jag ställer mig närmare. Du säger mitt namn, tystare än du brukar, och drar fingrarna över mitt öra. Sedan blir handen stilla igen. Bollen faller ur munnen och rullar in under fåtöljen. Jag följer den med blicken. Den ligger inom räckhåll, om jag verkligen anstränger mig. För en gångs skull får den ligga.
Det luktar kall luft om byxbenen. När jag lägger nosen mot dem känner jag fukten efter vår runda. Du gick långsammare i dag. Vid grinden väntade jag medan du fick ordning på vanten, och sedan väntade du medan jag undersökte spåret vid häcken. Vi kom hem till slut, fast ingen av oss hade särskilt bråttom den sista biten.
Nu lägger jag mig på mattan. Först med frambenen raka och huvudet uppe, ifall du ändå skulle få lust att leta fram bollen. Jag lyssnar på ljuden från köket och på din hand som rör sig mot fåtöljens tyg. Du sträcker ner den en stund. Jag lägger hakan i den. Det är en bekant plats för min haka, och handen vet ungefär hur tung den är.
Jag vet inte var du har varit i tankarna i dag. Jag vet när din röst blir varm när du säger mitt namn. Jag vet hur det känns när du flyttar foten så att jag kan lägga mig närmare. Just det händer nu. Jag vrider mig på sidan, med ryggen mot din strumpa, och låter huvudet vila på mattan.
Efter en stund går jag till vattenskålen. Jag dricker så högt att du tittar upp. Du brukar säga att jag låter som om hela sjön ska ta slut. I kväll säger du ingenting, men jag hör ett litet ljud från fåtöljen som liknar början på ett skratt. Jag lämnar några droppar på golvet på vägen tillbaka. Mina försök att dricka prydligt har hittills varit begränsade.
När jag kommer tillbaka ligger din hand nere vid kanten igen. Jag stannar till under den innan jag lägger mig. Du behöver inte hålla den där hela kvällen. Jag kan sova med nosen åt andra hållet och ändå höra när du reser dig. Ibland byter jag plats för att golvet är svalare där borta. Efter en stund brukar jag hitta tillbaka.
Ditt ben rör sig när du drar ett djupare andetag. Jag öppnar ena ögat. Du sitter kvar, med filten över knäna och koppen på bordet. Det finns kvällar när vi leker tills mattan ligger snett. Den här kvällen ligger mattan kvar och bollen är fortfarande under fåtöljen.
Till sist böjer du dig fram och fiskar ut den. Du håller den i handen en liten stund, med tummen över det trasiga stället. Sedan lägger du den bredvid mig. Jag nosar på den och låter huvudet sjunka ner igen. När du släcker lampan följer jag med dig genom hallen, lite sömnig i benen. Vid sovrumsdörren vänder du dig om och väntar på mig.