Min filt på vinterverandan
”Min favoritplats är den du gör rum för mig på.”
Jag står i dörröppningen medan du vecklar ut filten på verandan. Du skakar den en gång och lägger den vid bänken. Jag känner igen lukten. Där finns lite av vardagsrummet, lite av mina tassar och den där svaga doften efter tvätten som du verkar uppskatta mer än jag.
Du sätter dig och klappar på filten. Jag kommer fram men lägger mig inte genast. Först går jag ett varv runt bänkbenet, nosar på en springa och tittar ut mot snön. Du väntar med handen i knät. Det gör det lättare att stanna. Jag hinner bestämma mig innan jag har blivit indragen i din famn.
Jag tycker om dina händer. Jag vet vilken som brukar hitta det sköna stället under hakan och hur du håller om mig när det behövs. Ändå vill jag ibland bara ligga bredvid. När du märker det slipper jag vrida undan huvudet en gång till. Jag kan låta det vila på framtassarna och fortfarande vara hos dig.
Det är svårt att både vilja nära och vilja ha en liten bit luft kvar omkring sig. Från dörren såg jag att du var här, och jag ville också hit. Nu när jag har lagt mig vill jag känna golvet under magen, ha uppsikt över gården och höra dig röra på dig ovanför mig. Det här är också ett sätt att vara tillsammans. Jag hoppas att du känner det, fast jag inte ligger i ditt knä.
Du tar upp koppen. Jag lyfter blicken, eftersom det ibland finns något ätbart i närheten av en kopp. I dag är det tydligen bara kaffe. Jag undersöker saken utan större förhoppningar, får en blick tillbaka och sjunker ner igen. Du låter ett litet skratt komma genom näsan. Jag känner hur din stövel rör sig intill filten.
Efter en stund går jag till verandans andra sida. Något hördes vid grinden. Du ropar inte tillbaka mig, och när jag kommer tillbaka ligger filten kvar. Den behöver jag aldrig försöka hinna till före någon annan. Du har valt en plats där mina tassar får ligga utsträckta och där ingen måste kliva över mig för att komma förbi.
Jag lägger mig lite närmare den här gången. Så nära att du kan känna min päls mot byxbenet om du lutar dig fram. Jag vet att du märker det. Handen sänks, stannar vid min skuldra och väntar. Jag vrider huvudet mot den. Först då börjar du stryka mig över bröstet.
Det är sådant jag lär mig om dig. Att min lilla rörelse får ett svar. Att du kan vilja klappa mig och ändå vänta på att jag ska vilja samma sak. Ju fler gånger det händer, desto mindre behöver jag hålla reda på handen. Jag kan lyssna på fåglarna i stället. Jag kan somna fast du sitter så nära.
När vinden tar i viker du in den lösa filtkanten. Jag vaknar till men ligger kvar medan du ordnar. Din ärm luktar av huset och din hand är varm. Om en stund vill jag säkert gå in. Då får filten följa med eller vänta här ute. Just nu har jag hittat läget där ditt ben skärmar av draget, och du har flyttat foten så att mitt huvud får plats.