Det roliga är att du är med
”Jag räknar inte hur långt du kastar. Jag märker att du är med.”
Jag har hämtat den blå bollen. Du står vid trappan med händerna i fickorna, så jag går hela vägen fram och visar den. Sedan tar jag ett steg bakåt. Det är viktigt att du ser att jag har den. Mindre viktigt, tycker jag, att du genast tar den ifrån mig.
Du sträcker fram handen och väntar. Jag håller kvar en liten stund, med blicken på din vante. Den luktar ull och lite av mig sedan förra gången. Till slut släpper jag bollen i handen. Du höjer armen. Jag vänder mig mot den stora fria fläcken där jag är säker på att den ska landa.
Den landar bakom dig.
Först letar jag framför mig. Sedan tittar jag tillbaka. Du vrider dig om och börjar skratta, och jag hittar bollen alldeles nedanför trappan. Det var ett egendomligt kast. Jag hämtar den ändå, med lite extra fart den sista biten. Du har böjt på knäna nu. Hela ansiktet är vänt mot mig.
Nästa gång rullar du bollen över gräset. Jag följer den fram till snökanten och får trycka ner nosen ordentligt för att komma åt. Den mjuka tygytan är kall mot munnen. När jag vänder tillbaka sitter du på trappsteget. Jag går tätt förbi ditt knä med bollen kvar. Du låter handen följa min sida och säger att jag får behålla den en stund. Då vänder jag och går förbi en gång till.
Det här tycker jag om. Att du ser när jag kommer, att du väntar när jag tvekar och att du blir glad när jag vänder mot dig. Ibland vill jag springa. Ibland vill jag stå nära och hålla hårt om det jag har burit tillbaka. Du har börjat känna skillnaden. När jag lägger bollen mot din hand är jag färdig med att visa upp den. Då kan vi fortsätta.
En bil passerar utanför staketet. Jag lyfter huvudet och följer ljudet, medan du sitter kvar. När det blivit tyst böjer jag mig ner efter bollen igen. Du har inte hunnit börja med något annat. Du sitter fortfarande där med handen öppen. Jag går fram och trycker min kalla nos mot fingrarna innan jag släpper taget.
Efter några vändor blir mina steg långsammare. Jag lägger mig på den torra delen av trappavsatsen, med bollen mellan framtassarna. Du flyttar på fötterna så att jag får plats. En stund ser vi ut över samma lilla trädgård. Jag flämtar, du drar upp jackans dragkedja, och vinden rör vid pälsen längs min rygg.
Jag hör att du säger mitt namn. När jag vrider på huvudet möter jag din blick. Där finns samma glädje som nyss, fast jag ligger stilla nu. Jag släpper bollen och lägger hakan på tassen. Din hand hittar den mjuka fläcken bakom mitt öra.
När vi går in tar jag bollen med mig. Halvvägs över tröskeln tappar jag den, så att den rullar ut igen. Vi tittar båda efter den. Sedan böjer du dig ner, jag vänder samtidigt, och vi stöter försiktigt ihop huvudena. Du skrattar. Jag får tag i bollen. Den här gången kommer vi ända in.