En vit och brun spaniel vilar på en matta vid ett fönster.
Citat och kloka ord

Listan kan vänta en stund

”Du får lägga undan listan en stund. Jag har sparat en plats bredvid mig.”

Du går förbi mig med ett papper i handen. Sedan går du tillbaka igen. Jag ligger vid fönstret och följer dina fötter en stund. Varje gång du saktar in lyfter jag huvudet. Varje gång du fortsätter lägger jag ner det igen.

På mattan finns det plats för oss båda. Jag har lagt mig så att jag kan se ut, med ryggen mot det varma golvet vid fönstret. När du kommer förbi nästa gång möter jag din blick och rör lite på svansen. Du säger mitt namn och ler, men handen med papperet är redan på väg mot köket.

Jag reser mig och följer efter. Du ser mig när du vänder dig om, böjer dig ner och drar fingrarna över mitt huvud. Det tycker jag om. Ändå hinner jag knappt luta mig mot handen innan du står upp igen. Jag blir kvar ett ögonblick och tittar efter dig. Sedan går jag tillbaka till mattan.

Jag har lärt mig att du ibland kommer till sist. När du har ställt ner det du bär på, stängt ett skåp och slutat leta efter någonting. Då sjunker du ner på golvet med en suck som känns ända genom mattan. Det är därför jag tittar upp en gång till när du passerar. Jag vill gärna vara där när du stannar.

Nu händer det. Papperet hamnar på bordet. Du stannar vid fönstret och böjer på knäna, långsammare än jag brukar när jag sätter mig. Jag flyttar ena framtassen så att du får plats. Du mumlar något om att golvet blivit längre ner med åren. Jag nosar på ditt knä. Det verkar sitta där det brukar.

Först har du handen på mig och blicken någon annanstans. Fingrarna fortsätter med samma lilla rörelse över pälsen. Jag väntar. Sedan ser du ner ordentligt, möter mina ögon och drar handen längs örat i stället. Jag lutar huvudet mot den. Där känner jag igen dig. Du märker hur jag svarar och stannar kvar i rörelsen.

Det är den sortens stund jag längtar efter när jag följer dig genom rummet. Att det finns tid att svara på varandra. Du ser att jag lutar mig närmare, jag märker att du flyttar handen dit jag vill ha den. Jag hinner bli färdig med att hälsa innan något annat tar dig vidare.

En fågel landar ute i trädgården. Jag blir stilla och ser efter den, med öronen framåt. Du följer min blick. En stund har vi något att titta på tillsammans. När fågeln flyger vänder jag tillbaka till din hand, men du har låtit den vila i knät. Jag nosar på fingrarna och lägger mig sedan ner igen, nu vänd lite mer mot dig.

Du sitter kvar utan att fortsätta klappa. Det går också bra. Jag känner ditt ben intill mig och hör att du andas lugnare. Jag behöver inte hålla huvudet uppe för att se om du är på väg. När du till sist reser dig vaknar jag till och sträcker på mig. Du tar papperet från bordet. Jag ligger kvar på mattan, med värmen efter ditt ben mot sidan.