När solfläcken flyttar sig
”Du får flytta stolen. Solfläcken har flyttat sig.”
Min plats är borta. Mattan ligger kvar, filten också, men värmen som nyss fanns längs ryggen har dragit vidare. Jag lyfter huvudet och ser mig omkring. Där, på andra sidan stolsbenet, ligger ljuset nu. Det är ingen stor förflyttning, men jag tänker inte ligga kvar och bli sval av ren artighet.
Jag sträcker först ut ena benet som om resten av kroppen kanske kunde få del av det goda därifrån. Det hjälper inte särskilt mycket. Ljuset ligger precis utom räckhåll, och du har ställt stolen mellan mig och den del av golvet som ser mest lovande ut. Jag får resa på hela mig. Det är ett ganska stort beslut för någon som nyss hade hittat en utmärkt sovställning.
Du märker att jag reser mig. Jag går runt stolen, trampar ett litet varv och lägger mig på nytt. Nu ligger huvudet åt andra hållet och ena framtassen har hamnat under filten. Du ler åt hur noga jag ordnar det. Det finns människor som kan sätta sig precis var som helst. Själv föredrar jag att göra en ordentlig bedömning.
Jag böjer ena frambenet, sträcker ut det igen och låter till sist vikten sjunka ner. Där blev det bra. Du hade kanske bara sett en hund som flyttade sig en meter, men jag har hunnit undersöka flera små skillnader på vägen. Hur nära stolsbenet jag hamnade, var filtkanten låg och om jag kunde lägga huvudet åt det håll som kändes bekvämt. Nu behöver jag inte tänka mer på det.
Efter en stund flyttar du också. Du drar stolen närmare fönstret och får ljuset över armen. Jag öppnar ögonen när golvet låter, följer rörelsen och lägger ner hakan igen. Du behövde också ändra på något för att få det bra. Nu kan jag känna din närvaro från en ny vinkel utan att behöva lämna värmen.
När du flyttar foten kommer den nära mina tassar. Du upptäcker mig innan du sätter ner den och väljer andra sidan av stolen. Jag blir liggande. Det går att dela ett rum på det sättet också, med små ändringar som knappt märks när de fungerar. Jag får plats att vila och du kan fortfarande komma åt det du behöver vid fönstret.
Jag tycker om vanor. Vilken dörr som leder ut, var vattnet står och hur du låter när vi ska ta vår kvällsrunda. Men en vana kan också vara att du ser var jag vill ligga, i stället för att alltid visa mig tillbaka till samma ruta på golvet. Jag är fortfarande hemma när jag väljer en annan sida av rummet.
Du behöver inte gissa rätt plats åt mig varje gång. Ibland har du lagt filten där jag gärna vill vara och ibland upptäcker jag något bättre en stund senare. Det viktiga för mig är att jag kan byta när det inte längre känns bra. Jag kan tycka mycket om min bädd och ändå vilja ligga här vid stolen just den här delen av dagen.
Ibland lägger du filten där du tycker att den blir fin och jag väljer golvet bredvid. Då ser du lite förolämpad ut för filtens skull. Det är inget personligt. Just då kanske jag vill ha det svalare, kunna sträcka ut mig eller se öppningen mot hallen. Det känns skönt när du blir nyfiken på mitt val utan att behöva ordna om mig direkt.
När du har lagt tid på att göra det fint kan jag nästan se förväntan i hur du tittar på mig. Där har du vikt hörnen och jämnat till kudden. Jag går fram, luktar och väljer sedan den lilla fläcken bredvid. Du suckar först och börjar sedan skratta åt filten som blev ensam kvar. Den kommer säkert till användning en annan stund. Jag hade bara hunnit fram till ett annat beslut nu.
I dag hämtar du den bortglömda filten från mattan och lägger den bredvid min nya plats. Jag drar bara in ena kanten under bröstet. Resten kan ligga där så länge. Du återgår till ditt, och jag får avsluta min omsorgsfulla ommöblering själv. Värmen når över ryggen igen, precis där jag ville ha den.
Du börjar inte dra i den del som hamnat snett när jag lagt mig. Jag har redan fått ena tassen bekvämt över kanten och behöver den inte mer prydlig än så. Du kan se att kroppen blivit stilla. Det får räcka som svar på om jag trivs, även om resultatet inte blev riktigt lika välordnat som när du först lade fram filten.
När ljuset flyttar sig nästa gång ligger jag kvar. Nu är jag sömnigare än jag är angelägen om solen. Du går förbi och stannar till. Jag hör hur du sänker rösten när du säger mitt namn, som om du märker att jag är på väg bort i vilan. Jag lyfter ett ögonlock och låter det falla igen. Här räcker det nu.
Från stolen hörs ett litet prassel och sedan blir det tyst igen. Jag kan ligga med ryggen mot dig utan att hålla reda på varje rörelse. Om du går genom rummet behöver jag inte följa efter bara för att försäkra mig om att min stund ska få vara kvar. Jag har ett golv som bär mig och en människa som kan gå runt mina tassar när jag sover.
Senare vaknar jag där det blivit skugga. Du har flyttat stolen tillbaka till bordet. Jag sträcker på mig, går fram och petar på ditt knä. Nu är det kanske dags för något annat. Du lägger undan det du håller i och ser ner. Vi får väl se var dagen har hamnat medan jag sov. Det brukar finnas mer än en bra plats i den.