Du får vara min vän utan att vilja leka
Du får vara min vän utan att vilja leka med mig.
Jag hämtar bollen så fort du kommer genom grinden. Den gröna, som går att hålla i ena mungipan medan jag springer. Jag visar dig den från båda håll, för säkerhets skull. Du luktar på min kind, går förbi och lägger dig i gräset. Då blir jag stående med mitt mycket väl förberedda förslag. Jag hade redan räknat ut var du skulle försöka hinna i kapp mig.
Vi har lekt här förut. Jag känner igen hur du brukar sänka framkroppen strax innan du far iväg, och jag är ganska bra på att hinna före till hörnet. I dag kommer ingen sådan rörelse. Du rullar över på höften och nosar på något nära tassen. Jag lägger bollen framför dig. Du tittar på den, sedan på mig. Jag tar upp den igen, lite långsammare nu.
Det är svårt när man har längtat efter samma sak hela vägen ut genom dörren. Jag kan nästan känna svängen vid staketet i benen fast vi inte har sprungit. Jag vill få fart på dig, komma nära och försöka en gång till. Men när jag går ett steg fram vänder du huvudet åt sidan. Den här gången stannar jag. Bollen är fortfarande min att bära på. Du behöver inte följa med den.
Jag går bort till vattenfatet. Du ligger kvar. Människorna sitter på altanen och pratar, och en av dem säger att vi visst tar det lugnt i dag. Jag dricker och ser efter dig över kanten. Du har inte gått undan bakom huset, dit jag inte kan se dig. Du har lagt dig mitt i vår trädgård, med ena örat vänt åt mitt håll.
Efter en stund reser du dig. Nu händer det något vid vinbärsbusken som du vill undersöka. Jag kommer dit från andra hållet och nosar på marken en bit ifrån dig. Du gör plats utan att gå din väg. Vi följer samma lukt några steg och blir stående bredvid varandra. Jag hade glömt att det här också är något vi brukar göra tillsammans.
Det känns annorlunda i kroppen nu. Jag behöver inte hålla utkik efter ögonblicket då du äntligen tänker börja leka. Jag kan nosa färdigt vid roten och sedan gå till hörnet själv. Där hittar jag bollen igen. Jag tar ett litet språng med den och tappar den nästan under mig. Du tittar upp. Om du tänkte skratta åt min teknik får du försöka göra det lite mindre tydligt.
När jag lägger mig finns det en tom bit gräs mellan oss. Jag känner din lukt när vinden vänder och hör hur du tuggar lite på ett grässtrå. Ibland lyfter någon av oss huvudet, och den andra ser efter vad som hördes. Det är skönt att ha dig här. Jag hade nog känt mig mer ensam om jag hade sprungit runt dig hela tiden och väntat på ett svar som du inte ville ge.
Du sträcker på ett bakben och din tass hamnar närmare min. Jag låter den ligga där. Jag behöver inte passa på att börja brottas bara för att du rör dig. Det finns något jag tycker om i att du kan somna en liten stund bredvid mig. Jag känner mig betrodd, fast jag inte har gjort något särskilt mer än att stanna kvar och låta dig vara.
Så småningom kommer din människa med kopplet. Du sätter dig upp, ruskar på dig och kommer fram till mig innan ni går. Jag nosar längs din hals. Den här gången har jag ingen boll i munnen som du måste runda för att kunna hälsa. Vi står så en stund, nära och alldeles vanliga, innan grinden öppnas.
Jag följer er med blicken till hörnet. Sedan går jag tillbaka och hämtar bollen. Jag vill fortfarande leka, och min människa har rest sig från stolen. Jag springer fram till henne med mitt förslag. Till nästa gång du kommer kan bollen få ligga vid dörren. Jag blir glad om du vill ha den. Jag blir glad när du kommer också.