En grå strävhårig hund vilar på vardagsrumsmattan vid en person som läser en bok i en fåtölj.
Citat och kloka ord

En bokstund i vardagsrummet

”Jag är gärna en stor del av ditt liv. Du får ha andra delar också.”

Du tar fram en bok som luktar papper och något främmande från väskan. Jag följer med till fåtöljen eftersom det brukar löna sig att se vad du håller i. Den här gången finns ingen leksak bakom ryggen och ingen godbit i handen. Du slår dig ner, öppnar boken och drar upp benen. Jag nosar på kanten innan jag bestämmer mig för platsen på mattan.

Först håller jag utkik efter det du ska föreslå. Du brukar vara bra på det. En promenad, en liten söklek eller något vi kan bära ut i trädgården. Nu vänder du bara ett blad. Jag sätter mig upp. Du ser ner och säger att vi har varit ute och att du tänkte läsa en stund. Jag känner igen den lugna rösten, fast jag gärna skulle vilja kontrollera om du ändrar dig.

Jag kommer med bollen. Du hälsar på mig och lägger den intill din fot, utan att börja kasta. Då står jag kvar lite för länge och tittar. Det är besvärligt när ett så tydligt förslag får ett så litet svar. Men din hand finns tillgänglig en stund, och sedan fortsätter du läsa. Jag kan känna att du fortfarande vill ha mig här även när du inte följer min idé.

Efter ett tag lägger jag mig på andra sidan stolen. Där finns en fläck som passar bättre att sträcka ut sig i. Nu när ingen ska visa mig något blir jag uppmärksam på hur sömnig kroppen faktiskt är. Vi var länge vid gräskanten i förmiddags. Jag hann nosa mig igenom flera ställen, och jag kan fortfarande känna mig nöjd när jag sjunker ner på sidan.

Du skrattar åt något i boken. Jag öppnar ögonen och tittar upp. Du visar mig sidan innan du kommer på att det inte hjälper mig särskilt mycket. Sedan berättar du lite ändå. Jag lyssnar på tonen och vilar hakan mot tassen. Det finns något trevligt i att få vara nära när du har roligt, även om själva skälet går mig helt förbi.

Jag tycker om när vi gör saker tillsammans. Jag kan också tycka om när din närvaro bara pågår i rummet. Att du bläddrar, ändrar sittställning och ibland låter handen hänga ner så att jag kan nosa på den. Jag måste inte ordna ett nytt uppdrag åt dig varje gång du sitter stilla för att få veta att jag hör till.

När du reser dig efter en stund hinner jag vakna innan du har nått dörren. Nu får jag lust att sträcka på benen igen. Du tar med koppen till köket och jag följer efter. Där stannar du och ser på mig, som om du också just kommit tillbaka från något. Jag böjer framkroppen och sträcker ut ryggen ordentligt.

Du hämtar bollen från mattan. Jag ser genast rörelsen och går fram. Nu vill du vara med. Det märks utan att du behöver förklara det särskilt länge. Jag har sovit en stund, du har hunnit till någon annan plats genom din bok, och ändå känner vi igen varandra direkt när du håller leksaken framför knäna. Den här gången är det jag som får svara på ditt förslag.